om längtan.

imorgon åker han norrut, han den där som jag är kär i. och så får vi 3 hela dygn tillsammans. hur fint?

jättefint.

om fyra fötter, jag och min bästa vän.

Förra helgen var jag i Lund från fredag kväll till söndag eftermiddag. Det var en väldigt fin helg och det var fantastiskt att få tillbringa tid och verkligen umgås med min Alexander. Han hade precis gjort sin första tenta och var därför fri från plugg så det kändes nästan som om vi hade en liten mini-semester i 1,5 dygn. Nu ses vi först till höstlovet, men oj vad mycket bättre det går att leva med denna distans än jag trodde det skulle göra. Antagligen för att vi båda trivs med vår vardag, även om den inte är på samma ställe. Och så får vi längta efter en vardag tillsammans när det är meningen att den ska komma. 

Nu i helgen ska jag till Tranås och träffa vänner, jobba, mysa med min familj, gå på gudstjänst och äta middag hos ett par i församlingen. En riktig hemma-i-Tranås-helg med andra ord. Hoppas ni får det bra ni med. 

Kram. 

om den största gåvan jag fått.

Det plingar till i mobilen. "Jag är glad att få vara din" står det. Hjärtat blir varmt och jag ler ett sådant där nyförälskad leende trots att ingen ser. För det känns så bra, så viktigt.

Det är en gåva att få dela sitt liv med någon. Det är det svåraste jag någonsin gjort och antagligen bland det svåraste jag kommer att göra. Det är läskigt, komplicerat, och många gånger krångligt. 

Men det fina, det som väger så mycket tyngre - det är glädjen och tacksamheten över att mitt i alla val, vägskäl, beslut, drömmar, längtan och viljor vara två. En Jonna och en Alexander. Ett vi med två jag och två du. En flicka och en pojke som vid det här laget fått leva många dagar tillsammans och som hoppas på många fler. Och en flicka och en pojke som levt ihop fast på olika kontinenter en hel årstid. Och som växte av det, närmare varandra, fast från olika håll. 

Och som båda är glada att få vara den andras. 

För jag är så glad att få vara hans. Så innerligt tacksam att jag fått den gåvan att förvalta. Och så lugn i att vi inte är ensamma, utan med oss har vår tro på en Gud som är med oss i allt. Det är fantastiskt det där med att han är min. En vän skrev "knäppt och bäst" om hur det är att ha någon att dela sitt liv med. Känslan av att vara någons. Hon har så rätt. Knäppt och bäst, det är precis vad det är. Och mest av allt är det en enda stor gåva.

Och jag försöker ta emot med öppna armar, älska av hela mitt hjärta och bara vila i hur fint det är. Det här med att vara två. 

om hjälp att tänka och lappar som värmer hjärtat.

Idag städade jag mitt rum och hittade den här lappen vid min säng. Jag fick den av Alexander för över ett år sedan när jag mådde som sämst. Hade otroligt svårt att både tro på mig själv och på hans kärlek till mig och när han klagade på att jag hade fel så bad jag honom om hjälp i hur jag skulle tänka. Då skrev han denna lapp till mig. Idag vet jag att nummer 1 och 2 är sant och jag kan identifiera mig lite mer i punkt 3 och 4 vilket det känns väldigt fint. 

Tänk vad dum i huvudet jag var. Och tänk vad bra det är med en tålmodig, kärleksfull pojkvän som gång på gång har stått kvar när jag har rasat. Som har varit lugnet tillsammans med sin storm till flicka. Jag har sagt det så många gånger men säger det ingen. Tacksamheten och kärleken till denna man är så ofantligt stor. 

om livets största lycka.

Min älskade, älskade älskade Alexander. Han som pussar mig varje gång jag ber honom (vilket är orimligt ofta) och som står ut med alla mina knasigheter. Han som jag kan vara mig själv med, han som känner mig så otroligt väl. Han. 

Idag ringde jag honom och frågade om han ville gå på dejt. Eller mer exakt så undrade jag om han ville bjuda mig på fika. Han sa att varför inte? Så vi gick till ett konditori, hand i hand för det sa jag att det hör till när man är på dejt och sedan fick jag välja en godsak. (Tyvärr fanns det inget som han tålde på grund av sin mjölkallergi) och så satt vi där och var mest tysta. Och jag sa "vi måste prata" och han sa att det måste vi inte alls. Och jag insåg att han har rätt.

Så sa han "vi kan gå nu, bara jag får hålla din hand på vägen hem" och då gjorde vi det. 

Och det behöver inte vara svårare än så. 

Jag älskar honom. Han älskar mig. Det är min största lycka i livet. 

WIIHU, jag är så glad!

Vi är så knasiga. FÖR VI HAR BOKAT EN RESA TILL SPANIEN OM EN VECKA. Jag är så glad att jag spritter. Vi har pratat om att åka iväg tillsammans några dagar senaste tiden men inte riktigt tagit tag i det. Det var Alexanders förslag "när min tenta är gjord och så... då kanske vi ska hitta på något?". Jag trodde han syftade på att gå på bio eller äta ute eller något i den stilen, men nej han tänkte att vi kanske kunde resa utomlands. 

SÅ NU SKA VI GÖRA DET. Vi bara bestämde oss. Satte oss ner, kollade på en karta vart vi ville och sen bokade vi flyg och hotell. Bara sådär.

Och jag är så stolt över oss. Över att vi räknar våra slantar och väljer att investera i några dagar för oss. För vårt förhållande. 

Förra sommaren var vi på Gotland och jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tillbaka på de dagarna. På hur fantastiskt det var att få gå omkring i Visby med honom, på hur härligt det var att cykla längs med havet och på att få känna sig lyckligast i världen på äventyr med han jag älskar mest. I somras hade vi varken tid eller pengar att resa iväg (så vi åkte bort två dagar och lånade en ö, vilket du kan läsa om här.) på någon längre resa. Vår sommar blev fantastisk ändå, men nog kunde det vara trevligt med en resa nu, tid att bara vara. Tillsammans. 

Och nu ska vi åka. Fem dagar i fina Spanien. Bara vi två. 

JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG TROR JAG GÅR AV.

Om när man hittat honom, hittat hem och aldrig vill gå tillbaka.

Jag älskar honom. Mannen i mitt liv, i vårt liv. Han som är ordningen när jag är kaos, han som håller ut och håller om. Han som står fast och bara är när jag far omkring och är ingenstans utom där jag borde vara. Han som öppnar sin famn gång efter gång och säger "kom hit din dumbom och låt mig älska dig" ungefär. Han som snällt öppnar sina armar och lånar ut sin axel varje gång jag sover intill honom, och som sedan låter mig få sova ut varje morgon när han smugit upp och satt i gång med vad den dagen har i uppgift åt honom. 

Han som överraskar med blommor en vanlig torsdag för att han pantade några burkar och fick ett infall att ge mig rosor för slantarna som blev. Han som först efteråt säger "ojdå, det var ju dumt att du fick dem nu när du ska åka bort i en vecka. men... jag bara ville ge dig dem nu". Han som försynt städar mitt rum och som springer ner i tvättstugan åt mig för att jag är för rädd för att gå dit om natten. 

Han som leker jordfräs på min mage och som lär mig hur man får till de bästa fisarna. Han som tycker jag är dummast i hela världen ibland men som väljer att älska mig ändå. Han som inte kan pussa mig när jag ätit något med mjölk i men som ändå förstår att jag måste får äta min älsklingsyoghurt även om den är giftig för honom. Han som Gud gav allt det tålamod jag aldrig fick. 

Honom älskar jag. 

Men just i kväll älskar jag honom mest för att han kallar bristningarna på mina höfter för flames och tycker att de är ascoola. Han säger att han också vill ha sådana och sedan pussar han mig överallt och säger att jag är fin. Fin trots att jag har håret på ända, inget smink och sitter i en av hans skräptröjor och ska sova.

Och ungefär där känner jag bara att jag har hittat mannen. Honom jag av hela mitt hjärta hoppas att jag får dela resten av mitt liv med. Och så liksom golvas jag av den insikten och tänker att fy vad jag är tacksam. Verkligen. 

om en dag på sjukhuset och om hur tacksamheten kan bli stark.

I måndags åkte vi till Eksjö för att jag skulle genomgå en andra gastroskopiundersökning. Jag gjorde en i maj som tyvärr gick väldigt dåligt och denna gång skulle jag vara sövd när undersökningen gjordes. Vilken skillnad! Visserligen var jag rädd innan, att sövas innebär vissa risker och jag kände mig dålig som inte klarat av undersökningen vaken, men nu i efterhand känns det så bra. Jag klarade det!

Resultatet var lite bättre än väntat. Skönt! Den muskel som "stänger" mellan matstrupen och magsäcken på mig fungerar inte riktigt som den ska. Därför får jag en hel del problem med magen i form av illamående, smärta och problem i vardagen. Jag kan till exempel inte böja mig fram för att plocka upp något på golvet utan att behöva "svälja" och jag kan inte heller ligga ner inom några timmar efter en måltid. Att min muskel inte fungerar som den ska får jag leva med och det känns helt okej även om det begränsar mig en del ibland. Vad som däremot var positivt med resultatet var att jag inte längre har svamp i matstrupen och att jag troligen inte är glutenintolerant. Hurra! 

Denna dag var jag så fylld av tacksamhet. Tänk att vi lever i ett land där sjukvård är bra och näst intill gratis, där det finns utbildad, trevlig personal som vill hjälpa oss att må bättre. Tänk att vi har denna förmån - fantastiskt. När jag vaknade ur narkosen och mådde illa var jag ändå väldigt glad, och så tacksam. Jag fick vakna, jag klarade av det och jag får hjälp. Det är verkligen ingenting man ska ta för givet. 

Vad har du att vara tacksam för just idag? 

Själv var jag (förutom det fantastiska bemötandet på sjukhuset och resultatet av undersökningen) så tacksam över min A som fanns vid min sida hela dagen. Som köpte banankola till mig för att han visste att det var det enda jag var sugen på efter förra undersökningen och som höll min hand och klappade mig på pannan när jag mådde kasst under uppvaket. Som sa "jag skulle gjort det alla dagar, alltid" när jag beklagade mig över vad han hade behövt bevittna i form av mindre trevliga saker. Tänk - hur lyckligt lottad är jag inte? 

Och mest tacksam av allt är jag över att jag nu kan se det. Att jag nu kan se allt det fantastiska i mitt liv och med helt ärligt hjärta säga 

Jag är lycklig. 

för tiden går och läker sår, får oss att växa samman. och tiden går, vi lever den - tillsammans.

Igår la han huvudet på sned och sa "jag blir mera säker på det för var dag som går". Att det är vi. Ja, Jonna sa han. Det är du och jag, bara så du vet.

Jag älskar honom. Älskar honom för att han snällt betalar några banankola till mig när jag får ett enormt sug efter just det. Älskar honom för att han bäddar min säng med nyrena lakan, de allra finaste. Älskar honom för att han låter mig göra saker jag mår bra av, för att han lever i  kaoset jag skapar. Älskar honom för att han vet vilket te jag vill ha och hur mycket färg jag tycker köttbullarna ska få innan de plockas ur stekpannan. Jag älskar honom för att han kan mig. För att han känner mig så väl och ändå älskar.

Och jag älskar honom för alla de sakerna som är han. Att han alltid matchar strumporna med tröjan, att han kokar sin gröt lite för länge, att han är larvigt förtjust i stekta ägg och för att han somnar så fort han lagt huvudet på kudden. Älskar honom för att han är pedant med att städa, för att han vägrar öppna julklappen med ännu en pyjamas från sin farmor, för att han alltid luktar gott och för att hans starka armar alltid är redo att hålla om mig.

Ja, vi är ett team han och jag. Vi är starka nu. Stabila. Det gör oss gott, får oss att må bra. Jag är trygg, trygg i den man jag älskar. Tacksam.

för att bara vara med dig, i vår egen värld tillsammans men ändå själva och bara finnas för varandra i det pussel livet är. det är lycka för mig och jag njuter. för livet är vårt och varje minut räknas.

Det här är jag och Lucy. Vi gillar varandra och vi gillar vårt hem Söråsen. Det är fint att som jag ha mer än ett hem, dels ett i stan med min familj men också ett hem på landet med Lucy och hennes vänner. Där kan jag gå och filura, äta lite rabarber, gosa med en kattunge, klappa en kalv, ta en lur på köksoffan eller gå ner till farmor och fika. 

Oftast är min Alexander där samtidigt som mig men vi har våra egna små sysslor på gården, inte alltid tillsammans. Ibland är han iväg och jobbar i stan och då klarar jag mig själv. Egentid på landet är otroligt skönt. Men ibland är det fint att jobba, sida vid sida, alldeles tysta. När korna ska kollas varje dag kanske vi tar varandras händer och går igenom hagen, var och en i sina egna tankar men ändå hand i hand. I stövlar och bland koskit finns mer romantik än man kan tro och kärlek växer även när man bara är - tillsammans. 

Häromdagen tog jag min virkning, svepte in mig i en filt och gick ner till verkstaden. Sedan satte jag mig på en gammal stol och virkade medan Alexander fixade med sin pappas bil några meter ifrån mig. Så höll vi liksom varandra sällskap utan att säga något alls. Jo förresten, jag sa:  

- Alexander, jag gillar vår vardag. 

- Haha, att jag jobbar och du tittar på? 

- Nej, jag "jobbar" ju också ju. Min virkning! Jag menade... det här att vi gör vårt eget, fast ändå ihop. Delar stunder.  

För jag gillar verkligen det. Jag gillar de fem minuterna mellan våra jobbpass när vi kan säga hejochgodmorgonochgodnatt och de nätterna vi båda faktiskt är lediga och kan ligga och prata hemlisar innan vi ska sova. Jag gillar hur han säger till mig när jag ska gå hem från mitt arbetspass (med en stolthet svår att dölja)  

- Det finns en överraskning i din säng. 

- Jasså, vadå? 

- Jag har bäddat den! 

- Åh, tack. Men det sa du ju att du skulle göra förut? Och nu sa du ju vad överraskningen var? 

- Ja? 

- Då är det väl ingen överraskning? 

- Jo, meh. 

- Tack i alla fall! 

Ja, jag gillar vår vardag. Jag njuter av att vara i samma stad eller på samma ställe. Av att kunna vakna bredvid varandra oftare än man vaknar ensam och av att kunna vara vardag. Av att veta att någon kommer vänta hemma på mig imorgon när jag slutat jobba, någon som kommer ta mig i sin famn och säga "Hej snygging, du är fin". 

Jag är så lycklig. Och jag vet hur det känns att inte vara det. Därför njuter jag ordentligt nu. 

om ett dygn att få leva, om en semester och om hur viktigt det är.

Jag och Alexander ska jobba mycket i sommar och tyvärr är våra scheman inte så tajmade. Därför bestämde vi oss för att åka på semester innan vi börjat jobba och sedan åka på en lite rejälare semester i augusti, allt för att få några dagar tillsammans när båda är lediga. 

Vi hade bestämt att vi skulle åka någon gång veckan efter att jag tagit studenten, men vart och hur länge vi skulle vara borta hade vi ingen aning om. Faktum var att vi inte ens visste åt vilket håll vi skulle åka. Vi hade ett tält - det fick räcka. Vi fick ett fantastiskt dygn med tid att göra vad som föll oss in. Det hela slutade med att vi våldgästade Alexanders morbror, lånade deras båt och åkte till en ö på sjön i närheten av deras gård. Så sov vi där, grillade lite och hade det allmänt underbart. Framåt lunch nästa dag rodde vi tillbaka till fastlandet, åkte till Skurugata och upptäcke lite natur innan vi åkte hemåt igen. 

Vi längtade efter våra sängar, så en natt till i tält blev det inte. Med andra ord blev vår veckas semester inte mer än något dygn - men så fantastiskt. Dessa små stunder i vardagen, en timme här och där, kanske ett dygn ibland när resten av livet liksom bara står stilla, de ger så ofantligt mycket energi. 

Dessutom lärde vi oss att man behöver inte mer än ett dygns ledighet för att kunna åka på semester. Små stunder i vardagen finns - bara man hittar dem. Det tänker jag göra. 

om att göra tiden perfekt och att älska varje sekund. om vår tid utan mörkret.

Vi ligger i ett tält, ensamma på en ö i varsin sovsäck. Klockan är strax innan midnatt men det är ljust ute för så är det när det är svensk sommar. Vi har ätit våran banan till kvällsmat och tagit ett kvällsdopp i sjön. Vi ligger där bredvid varandra, tittar upp i tältets tak av röd tunn väv. Du slår undan ett kryp men konstaterar att det är på andra sidan duken så armen stoppas in i sovsäcken igen. Så säger du, 

Jonna, att tälta såhär är egentligen mycket bättre än att sova på hotell. Där är allt så fint, allt är så fixat, så... perfekt. Nu får vi göra det här perfekt istället. 

Och där ligger jag på min kudde, i ett litet tält som antagligen inte alls är uppsatt så som det ska vara, i kanten av ett myrbo och uppepå en massa pinnar och kottar vi glömde ta bort och tänker att 

Den där dagen vi sa ja. Det var det bästa jag någonsin gjort. 

För hur kan livet bli något annat än perfekt på ett alldeles uppochnervänt sätt när man delar det med Alexander? Med en kille som får för sig att grilla fem köttbullar till kvällsmat över öppen eld eftersom hans flickvän glömt kvällsmaten hemma. Som dansar omkring som en liten indian innan han ska ta sitt morgondopp och som väcker mig med en puss i pannan strax innan det och säger att jag är vacker. Som går två varv till bilen med packningen så att jag ska få vila och som säger att - det här livet gör vi perfekt, tillsammans. 

Det är vår tid nu. Vår tid utan mörkret. Jag är oändligt, djupt och innerligt tacksam. Verkligen. 

om att vara ett vi, ett alltid, alltid, vi. och att vara det genom allt.

Alltid, alltid vi.

Jag är så stolt över oss. Över att vi har klarat denna hemska höst och vinter. Över att vi höll om och höll ut. Över att vi tog oss igenom det. 

Jag är en öppen person som kan dela med mig till många av det mesta. Men det allra allra innersta, det har ingen förutom Gud sett. Av alla människor som finns i mitt liv är ändå Alexander den som kommit mig så nära det går. Som vet allt och lite till. Jag kan visa allt för honom, berätta allt för honom och dela allt med honom. Det är fantastiskt. 

Idag väckte han mig med pussar, körde mig till sjukhuset, höll mig i handen hela vägen, torkade mina tårar, höll min arm för att hjälpa mig genom undersökningen, torkade bort allt jag hostade upp timmen efteråt, pratade med mig fast jag inte var vaken, lyfte upp mig så jag kunde dricka, torkade ännu fler tårar, skötte all kontakt med personalen, hjälpte mig till blodprovet, hämtade saker i bilen som jag glömt, hjälpte mig när jag mådde dåligt på provtagningen, hjälpte mig på toaletten, höll i mig vart vi än gick och såg till att jag mådde så bra som möjligt. Inte en enda gång ryggade han tillbaka och vek av från min sida. 

Jag hade aldrig klarat den här dagen utan honom. Men jag hade heller inte klarat det senaste året utan honom. Vi är mer sammansvetsade än någonsin nu. Man tvingas liksom bli det när man älskar varandra och den ena parten är sjuk. Jag har inte orkat dölja något, vare sig det handlar om mörker eller om slangar i halsen och han har hanterat det så bra. Jag är så stolt över honom som har orkat, över hans mod. Men också över mitt eget. För man känner sig inte så värst het när man kräks och visar mörkret inom sig för någon man vill ska tycka man är snygg och underbar. Det har varit läskigt, så otroligt utelämnande. Samtidigt är jag trygg nu. I dag var jag bara tacksam och glad över att ha honom vid min sida. Jag visste hela tiden att han älskar mig även när jag kallsvettades och klöktes. Jag visste att han inte skulle gå. 

För hade han inte velat stå vid min sida när det stormar och jag är allt annat än vacker - då skulle han ha gått för länge sedan. 

om ett liv med någon annan, både mitt och andras.

Igår var vi på bröllop, min fina kusin Josefine gifte sig med sin Kalle och allt var så vackert att jag höll på att börja gråta under hela vigseln. Solen tittade fram när vi kastade ris och minglade utanför kyrkan och sedan väntade en fantastisk fest. Det var god mat, fina tal, roliga spex och god tårtbuffé till avslutning. Efter det fick vi vinka hejdå till brudparet och önska dem all lycka i världen. 

Jag som aldrig brukar gå i skor med klack tänkte testa det igår. Jag ångrade mig bittert och fick gå barfota större delen av kvällen, ajajaj. Hur som helst var det en underbar kväll och det var så fint att få ha Alexander vid min sida. Jag är så himla kär i den mannen. Han kan få mig att skratta och längta efter framtiden. Igår sa han att jag skulle få sova på hans arm hela natten och i morse väckte han mig med massa pussar i hela ansiktet. Hur lycklig får man bli? 

Jag längtar efter ett liv med honom. Men jag har också ett redan nu. Det gör mig alldeles knäsvag av tacksamhet. Förhoppningsvis får vi bo närmre varandra i höst och det vore fantastiskt. Skulle vara så skönt att kunna ses spontant, ringa och säga "du, vi ses om 5 minuter jag har köpt glass" eller bara få ha lite mer vardag tillsammans. Men blir det så att vi får bo 5 timmar ifrån varandra så får det gå det också. Hellre det än ett liv utan honom. 

för du ser det ingen annan ser och vet det ingen annan vet. och ändå, ändå stannar du kvar så nära att jag inte vet vilket hjärta det är jag hör slå.

Jag kan inte riktigt fatta att han är min. Denna underbara människa. Vilken lycka. 

Sekunden efter att kortet tagits hoppade han av gungan och landade i något som skulle varit min famn om jag inte hade backat av ren reflex. Så istället för att fortsätta experimentera med hur ont man kan få när man hoppar av gungor spelade vi kubb. Jag vann. (Eller ne, jag råkade missa kungen med sista pinnen så Alexander anser att han vann men jag tycker inte det räknas...)

Sedan grillade vi och det var gott. Nu har han åkt tillbaka till Jönköping och som alltid känns det lite tomt. Men jag har mycket att göra i veckan och jag vill att han ska njuta de sista veckorna med sin klass på folkhögskolan. Vi ses igen på lördag för då ska vi gå på bröllop. Så fint! 

För övrigt är det sjukt häftigt att vara två. Att ha någon som skriker "Jonna mitt golv är inte en tvättkorg!" eller att ha någon att ligga och småprata med på kvällen innan man somnar. Någon alldeles särskild. Att kunna varandra men samtidigt ha så mycket kvar att lära. Det är fint, svårt, viktigt och alldeles underbart. 

om en vår som blir vår. för att vi gör den till det. till vår alldeles egna.

Det är vår nu. Det är vår vår nu. Din och min. 

Att få vakna av att du drar mig intill och kysser min axel, att du stryker mig över håret när du tror att jag sover. Att ser på mig och älskar. Det är så himla fint. 

De första blommorna jag fick av dig var en bukett vitsippor en kväll när vi gick på grusvägen hemma i Söråsen för länge sedan. Nu växer de där igen. Ett år har gått, ja mer. Vi har grälat, gråtit, hållit om och hållit ut. Väntat på den dag då det bara var vi och inte något mörker. Jag tror den är här nu. 

För det är vår vår nu. Din och min. 

Och jag är lyckligast i världen över att få vara din. 

Om att få känna den kärlek som jag alltid drömt om, om att äntligen vara nära igen.

Att få vila mitt huvud mot hans bröst, känna hans armar om mig, hans händer som drar igenom mitt hår och kramar mig så hårt han kan. Att få se honom, hel och välbehållen med bara några extra fräknar. Att få känna hans hjärta slå och höra när han viskar

jag har saknat dig.

Att få ha hans huvud i mitt knä på vår picknick inomhus, lyssnandes till hans äventyr och upptäckter. Att få höra honom fråga om hur mitt liv varit, se hans ögon le mot mig. Att få prata ifatt, skratta ifatt, kittlas ifatt och pussas ifatt. Att få knäppa våra händer när vi gått och lagt oss och tacka Gud för oss, för livet, för vår kärlek - tillsammans. Att få somna med hans armar om mig, alldeles intill.

Det är lycka för mig. Det är verkligen det.

Jag är så tacksam.

om sorgen över en förälskelse som aldrig blev vår, men också om tacksamheten över att det bär. även över de mörkaste hav.

Ni kanske tycker jag tjatar och det gör jag antagligen också. Men jag är löjligt kär i den här mannen. Han är bäst och vi har verkligen blivit ett starkt team han och jag. Han är min bästa vän, min bättre hälft och min kärlek. Han känner mig utan och innan, vet allt om mig. Han har sett mig när jag var som sjukast och också de stunder då jag har mått bra. Han har älskat mig ut ur mörkret. Få hade orkar det han tvingats gått igenom - hjälplös intill någon som mår så dåligt. 

Vi blev tillsammans förra våren och jag blev sjuk på sensommaren. Med andra ord hade vi inte många månader att bygga en relation på innan mörkret kom. Depressionen berövade oss på många sätt den första tiden i vårt förhållande, då man ska vara så förälskad och lycklig. Bekymmersfri.  Istället kastades vi in i något som är en utmaning även för par som varit gifta i tiotals år - att hålla ihop även när det stormar och någon i förhållandet mår riktigt dåligt.

 Ibland kan jag vara ledsen över att vi aldrig riktigt hann vara nykära och sväva på moln. Att rosa skimmer byttes mot läkartider, mediciner, biverkningar och kamp. Det är inte rättvist. Men kanske kommer den tiden nu istället och kanske blir den därför ännu bättre. För nu har vi minst sagt tvingas stå fast vid de beslut som togs för ett år sedan, vi har kämpat i motvind i ett halvår. När nu jag mår bättre kan vi vara trygga i varandra på ett helt annat sätt och därför också njuta desto mer av att få vara tillsammans. 

För nu vet vi att det bär. 

för jag har hittat dig, jag är din och vill förevigt vara det.

Jag fick ett kärleksbrev på posten idag. Jag höll på att börja grina så lycklig och rörd blev jag av allt fint min älskade man hade skrivit till mig. Vilken överraskning och vilken underbar påminnelse om att jag är älskad. Han säger att jag är hans och han är min. Ingenting i hela världen gör mig mer lycklig än det.

om hur man kommer sakna någons röst och om hur skolan kan ta knäcken på en.

I natt blev jag väckt (jag hade bett om det) två gånger av Alexander. Först ringde han för att säga godnatt någon gång kring midnatt, då skulle han gå på en buss som skulle ta honom till Arlanda. Sedan ringde han vid halv sex i morse för att berätta att han just skulle stiga på flyget och att han älskar mig. Nu får jag inte höra hans röst på 2 veckor. Har jag tur kan jag få något meddelande om han hittar internet men i övrigt får vi klara oss utan varandra. Det känns konstigt, jag är så van att få dela allt med honom. Kommer redan på mig själv med "åh, det ska jag berätta för A" innan det slår mig att nej, det går inte. Men samtidigt är det nog nyttigt att vara lite ensam ett tag. Jag är ju Jonna och inte bara Alexanders flickvän.

Dock oroar jag mig som en liten bäver. Är nojig. Israel/Palestina är ju inte direkt det mest lugna området i världen. Jag hoppas och ber att allt ska gå väl för min man och hans klass och att de får en underbar resa. Kan dock inte komma ifrån att jag kommer pusta ut rejält när jag har honom i Sverige igen. Tänk vad bra vi ändå har det här.

Det var lite tankar från mig. I övrigt har jag fruktansvärt mycket i skolan. Ser inget ljus i tunneln än om man säger så. Har fem examinationer bara denna vecka. Usch.

Hoppas ni hinner med livet mer än mig. KRAM.