jag mår bra nu. på riktigt.

Klockan är sent och jag har sovit alldeles för lite på sistone. Men jag mår bra. Livet ler och jag känner mig glad i hjärtat. Visst finns det sämre och bättre dagar, men jag kan verkligen konstatera att jag är frisk. Jag har inte ätit mediciner mot depressionen på över ett halvår och det har fungerat hur bra som helst. Så länge jag får sova lite extra ibland fungerar min vardag med runt 8 timmars sömn per natt. Jag kan vara med på idrotten, jag kan vara med om situationer som jag förr kunde må dåligt av men nu hanterar på ett sunt och friskt sätt. Jag kan skratta så tårarna rinner och gråta över helt normala saker. Jag är mig själv igen.

Visst är mitt minne inte tillbaka helt och hållet, jag har fortfarande inte riktigt lika bra koll på livet. Jag blir ibland påverkad av stress betydligt mer än vad som är rimligt. Men förutom det - är jag tillbaka.

Jag är så otroligt tacksam och lycklig så ni anar inte.

Ville bara säga det. Godnatt

om hjälp att tänka och lappar som värmer hjärtat.

Idag städade jag mitt rum och hittade den här lappen vid min säng. Jag fick den av Alexander för över ett år sedan när jag mådde som sämst. Hade otroligt svårt att både tro på mig själv och på hans kärlek till mig och när han klagade på att jag hade fel så bad jag honom om hjälp i hur jag skulle tänka. Då skrev han denna lapp till mig. Idag vet jag att nummer 1 och 2 är sant och jag kan identifiera mig lite mer i punkt 3 och 4 vilket det känns väldigt fint. 

Tänk vad dum i huvudet jag var. Och tänk vad bra det är med en tålmodig, kärleksfull pojkvän som gång på gång har stått kvar när jag har rasat. Som har varit lugnet tillsammans med sin storm till flicka. Jag har sagt det så många gånger men säger det ingen. Tacksamheten och kärleken till denna man är så ofantligt stor. 

om att äta tabletter men må bra. om varför det inte gick att sluta.

Av en händelse så blev jag påmind om det här inlägget som jag skrev för drygt ett år sedan där jag berättar om mina tankar kring att ta hjälp av medicin när man är deprimerad. Idag hade jag min sista kontakt med en psykolog som alltså bedömer mig vara frisk. Det var en läskig men skön känsla. Men - kan man vara frisk och äta mediciner samtidigt? Jag tror det. Jag äter nämligen fortfarande mediciner, samma sort och lika hög dos.

I slutet av sommaren 2013 var det tänkt att jag skulle trappa ner min medicin. Jag var peppad att göra det och längtade så efter att få vara fri. Jag ville inte äta tabletter i onödan nu när jag var frisk och mådde bra. I samråd med min läkare bestämde vi att dosen skulle halveras för att två veckor senare tas bort helt. Det kändes bra och jag trodde allting skulle fungera fint. Jag hade fel.

Det visade sig gå väldigt dåligt. Efter några dygn var jag tillbaka i ångest, att gå varv efter varv runt kvarteret och med sjuka tankar som tog över all form av friskhet i min hjärna. Jag kunde inte hitta någon orsak till ångesten förutom minskad mängd medicin. Det gjorde mig såååååå otroligt ledsen. Jag som trodde att JAG mådde bra, inte att det var tabletternas förtjänst. Fy vad jag var ledsen. Min läkare hade sagt att oavsett så skulle jag ge det 7 dagar, så det gjorde jag. Jag grät och var ledsen men envis som jag är så stod jag ut i några dagar och det blev bättre. Visserligen var jag lägre än vanligt men hade ingen kaos-ångest. Jag började landa, men mådde inte helt bra.

Då ringde min läkare och undrade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade reagerat väldigt på minskningen av medicin men att det nu var mer stabilt igen. Han bedömde då att det var bättre att gå upp till min ordinarie dos igen för att göra ett försök att sluta framåt våren istället. Han sa att en reaktion över huvud taget var ett tecken på att nedtrappningen var för tidig och han ville vänta så att jag med all säkerhet skulle må bra när jag väl klarade mig utan medicinen. Det var jobbigt att höra men jag höll med honom om att en reaktion på minskningen var ett tecken på att min kropp inte var färdig nog att klara sig utan den. Och jag insåg att vad jag inte velat var att äta tabletterna i onödan. Uppenbarligen behövde jag dem och då slutade jag vara arg på mig själv för att jag inte kunde sluta just då. Precis som en person med diabetes behöver insulin för att må bra så behövde jag antidepressiva mediciner för att göra det.

Sedan dess har jag ätit min normala dos av mitt antidepressiva läkemedel och planen var att jag skulle göra det fram till mars. Jag känner ju mig själv och vet att en härlig vårdag med fågelkvitter ger bättre förutsättningar för att må bra än en tråkig grå kall novembertisdag. Därför känns våren som en bättre tid att göra förändringen än en höst. Men eftersom jag nu åker till Kenya och verkligen inte vill riskera några onödiga bekymmer där nere har jag bestämt att nedtrappningen får vänta ytterligare några månader. Exakt när det blir får jag och min läkare komma överrens om men jag tänker att juni kanske är bra.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att det ska bli en likadan reaktion igen den gången, men ska göra allt jag kan för att det hela ska gå så smidigt som möjligt. Jag tänker att i sommar, men sol, bad, ledig tid och minimalt med stress så har jag goda förutsättningar att sluta. Den här gången ska jag se om det kan få ta längre tid, om nedtrappningen kan gå långsammare så att min kropp hinner vänja sig och reaktionerna utebli. Om det inte går så får vi ta det problemet då.

Tills dess tänker jag vila i att jag är frisk. Jag äter visserligen en liten tablett om dagen, men den är inte jag. Just nu behövs den, men det kommer inte vara så hela livet. Och jag får må bra, kanske lite på grund av den. Därför är jag fortfarande tacksam. Tacksam för hjälpen jag fått genom den och tacksam för att få vara frisk. Det är sjukt häftigt ska ni veta.

för hjärtat slår och jag blir trött, trött på att inte orka en vardag som jag vill.

Jag lär mig sakta men säkert hur mycket jag orkar, vad jag klarar av och hur jag reagerar är det blir för mycket. Många gånger märker jag det först efteråt. Då är det jobbigt. Det har varit svårt nu första veckorna när vardagen liksom drar igång för alla andra. Alla utom mig.

Min sommar var som sagt helt fantastisk. Jag mådde bra nästan hela tiden och kände mig väldigt harmonisk. Livet var i balans mellan jobb, sysselsättningar och konkret vila. Efter att mitt sommarschema tog slut hade jag lovat mig själv en veckas ledighet. När den tog slut skulle vardagen försöka börja. Och det har den väl gjort, men jag har inte hängt med.

Jag är väldigt trött och extremt stresskänslig. För att ge er lite perspektiv kan jag säga att jag kan få hjärtklappning av att både hinna duscha och plocka ur en diskmaskin på 1,5 h. Eller att jag blir väldigt orolig så fort jag inte vet hur min dag ser ut eller om jag kommer hinna alla måsten. Måsten som kanske är: fika med en vän, äta, lägga ett brev på posten och gå en promenad. Med andra ord är mina dagar egentligen inte fyllda med tunga, krävande saker men ändå är det svårt att orka med och som framförallt är svåra för mig att inte stressa upp mig över. Min psykolog förklarade för mig att det beror på att min kropp inte vet hur mycket den måste reagera på att ha saker att göra. Den kör liksom fullt drag på stresshormonerna när enbart litegrann behövs. Tids nog kommer min kropp lära sig exakt hur mycket den behöver reagera för olika saker och tills dess får jag ha tålamod.

Jag tränar. Tränar på att lägga upp mina dagar med goda marginaler. Idag hade jag bestämt mig för att försöka klara mig utan middagsvila. Att gå upp klockan 9 och sedan försöka vara aktiv hela dagen fram till kvällen. Det funkade (om man inte räknar 5 minuter som jag låg ner men ändå inte kunde få ro) men det gick inte så bra. Jag har varit trött, stressad och känt att jag inte mått bra. Därför ska i morgon bli lugnare. Jag har tre timmars hål i mitt schema för vila och mat och på eftermiddagen ska jag och mamma göra äppelmos. Hoppas det blir lagom. Jag vet att jag behöver vara aktiv för att göra framsteg i mitt tillfrisknande, jag ska bara hitta vad som funkar just nu och just här.

Jag vet inte om ni bryr er, om ni ens tycker det är värt att läsa om detta. Men jag tänker att kanske känner någon igen sig, kanske kan någon bli upplyft av att "åh, det är inte bara jag som blir trött av att göra något som alla andra verkar klara med en klackspark". I så fall är det här till dig. Du är inte ensam. Här finns en till som inte får vågskålen mellan vardag och energi att väga jämt just nu. Men jag lär mig. Och i morgon ska bli en bra dag. En lagom dag. Min dag.

om en sommar jag för evigt kommer minnas. om den sommaren jag log.

Vilken sommar jag har haft alltså. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det. Jag har mått bra, riktigt bra. Bättre än jag kan minnas att jag tidigare gjort. Det har varit helt fantastiskt. Jag har njutit, varje dag. Av att få vakna av fågelkvitter istället för smärta i bröstet av ångest. Av att få skratta tills tårarna rinner och inte för att det gör så ontontont inuti. Av att få klara av att jobba heltid, även om jobbet i fråga är väldigt lugnt. Av att bada i ljumma sjöar där en man som är min simmar mot mig och kysser mig tills jag glömmer hålla mig vid ytan. Av att få skratta högre än vad man borde bara för att livet känns så himla fint. 

Fina vänner, alla ni där ute. Om ni haft en bra sommar - var tacksamma och glada. Tänk vad underbart livet kan vara. Jag gläds med er. Verkligen. 

Om er sommar har varit som min höst och vinter var - kom ihåg, det kommer bli bättre. Livet kan göra så in i helskotta ont, JAG VET. Men jag vet också att det kommer dagar längre fram då du inte för ditt liv kommer kunna förstå hur allt kändes så meningslöst och mörkt. Det kommer alltid en sommar. Det gör det. Och livets vår kan komma i oktober också. 

om att vara rädd för trötthet och om att inte riktigt orka.

Idag har jag varit sjukligt trött. Typ som i höstas. Jag somnade en timme före Alexander igår och vaknade en timme efter honom i morse. Efter frukost sov jag en timme till och när jag kom hem sov jag ytterligare en. Hade glömt hur det känns att vara så trött att man inte orkar gå en liten promenad eller ens ta ett varv runt huset. Jag hoppas innerligt att detta är något tillfälligt för annars blir det inte bra. Jag vill orka leva nu ju.

Förutom att denna trötthet skrämmer mig lite och att magen krånglar som vanligt så mår jag rätt bra. Jag tror jag svajar lite nu efter allting i slutet av terminen. Nu är det dags att landa, att ställa om. Och alla sådana omställningar kräver lite mer av mig. Just nu mer energi än jag har.

Jag ska försöka ge mig själv en lugn vecka. Egentligen skulle jag varit ledig nu i 7 dagar men jag fick några pass på fina, älskade butiken Mollys Hus den här veckan. En heldag imorgon som jag hoppas går bra och sedan lite kortare pass. Ofta ger det energi och inspiration att jobba där så jag tror säkert att det ska gå bra.

Men nu ska sömntutan sova. Trots 12 timmar sömn är jag trött. Godnatt.

om att göra tiden perfekt och att älska varje sekund. om vår tid utan mörkret.

Vi ligger i ett tält, ensamma på en ö i varsin sovsäck. Klockan är strax innan midnatt men det är ljust ute för så är det när det är svensk sommar. Vi har ätit våran banan till kvällsmat och tagit ett kvällsdopp i sjön. Vi ligger där bredvid varandra, tittar upp i tältets tak av röd tunn väv. Du slår undan ett kryp men konstaterar att det är på andra sidan duken så armen stoppas in i sovsäcken igen. Så säger du, 

Jonna, att tälta såhär är egentligen mycket bättre än att sova på hotell. Där är allt så fint, allt är så fixat, så... perfekt. Nu får vi göra det här perfekt istället. 

Och där ligger jag på min kudde, i ett litet tält som antagligen inte alls är uppsatt så som det ska vara, i kanten av ett myrbo och uppepå en massa pinnar och kottar vi glömde ta bort och tänker att 

Den där dagen vi sa ja. Det var det bästa jag någonsin gjort. 

För hur kan livet bli något annat än perfekt på ett alldeles uppochnervänt sätt när man delar det med Alexander? Med en kille som får för sig att grilla fem köttbullar till kvällsmat över öppen eld eftersom hans flickvän glömt kvällsmaten hemma. Som dansar omkring som en liten indian innan han ska ta sitt morgondopp och som väcker mig med en puss i pannan strax innan det och säger att jag är vacker. Som går två varv till bilen med packningen så att jag ska få vila och som säger att - det här livet gör vi perfekt, tillsammans. 

Det är vår tid nu. Vår tid utan mörkret. Jag är oändligt, djupt och innerligt tacksam. Verkligen. 

Så stolt över mig själv.

Nu har jag en sak, en ynka sak kvar - sedan är jag klar. Jag är så sjukt stolt över mig själv. Det här året har verkligen inte varit lätt. Men jag tog mig igenom det. Jag har läst ifatt alla de kurser som lades på is i höstas, jag har till och med kunnat behålla ungefär samma nivå i betyg. Jag klarade det! Herregud.

Mamma sa häromdagen "Jag kommer ihåg när vi satt där hos Lotta, du jag och pappa, och pratade om hur du mådde. Då var det verkligen inte säkert att du skulle kunna ta igen skolan."  Då räknade vi med att jag skulle behöva ännu en termin i höst för att kunna få mitt slutbetyg. Det var till en början en fasa men jag vande mig vid tanken på ett fjärde år i gymnasiet och accepterade till slut att det troligtvis skulle bli så. MEN - det blev inte så. JAG KLARADE DET.

Idag sitter jag i min studenttröja, jag har skickat in min inlämning och i morgon har jag ett litet seminarium. Jag är klar. Känslan är helt underbar. Jag är så stolt. Jag klarade det. Det gick. Fy 17 vad bra jag är.

om att vara ett vi, ett alltid, alltid, vi. och att vara det genom allt.

Alltid, alltid vi.

Jag är så stolt över oss. Över att vi har klarat denna hemska höst och vinter. Över att vi höll om och höll ut. Över att vi tog oss igenom det. 

Jag är en öppen person som kan dela med mig till många av det mesta. Men det allra allra innersta, det har ingen förutom Gud sett. Av alla människor som finns i mitt liv är ändå Alexander den som kommit mig så nära det går. Som vet allt och lite till. Jag kan visa allt för honom, berätta allt för honom och dela allt med honom. Det är fantastiskt. 

Idag väckte han mig med pussar, körde mig till sjukhuset, höll mig i handen hela vägen, torkade mina tårar, höll min arm för att hjälpa mig genom undersökningen, torkade bort allt jag hostade upp timmen efteråt, pratade med mig fast jag inte var vaken, lyfte upp mig så jag kunde dricka, torkade ännu fler tårar, skötte all kontakt med personalen, hjälpte mig till blodprovet, hämtade saker i bilen som jag glömt, hjälpte mig när jag mådde dåligt på provtagningen, hjälpte mig på toaletten, höll i mig vart vi än gick och såg till att jag mådde så bra som möjligt. Inte en enda gång ryggade han tillbaka och vek av från min sida. 

Jag hade aldrig klarat den här dagen utan honom. Men jag hade heller inte klarat det senaste året utan honom. Vi är mer sammansvetsade än någonsin nu. Man tvingas liksom bli det när man älskar varandra och den ena parten är sjuk. Jag har inte orkat dölja något, vare sig det handlar om mörker eller om slangar i halsen och han har hanterat det så bra. Jag är så stolt över honom som har orkat, över hans mod. Men också över mitt eget. För man känner sig inte så värst het när man kräks och visar mörkret inom sig för någon man vill ska tycka man är snygg och underbar. Det har varit läskigt, så otroligt utelämnande. Samtidigt är jag trygg nu. I dag var jag bara tacksam och glad över att ha honom vid min sida. Jag visste hela tiden att han älskar mig även när jag kallsvettades och klöktes. Jag visste att han inte skulle gå. 

För hade han inte velat stå vid min sida när det stormar och jag är allt annat än vacker - då skulle han ha gått för länge sedan. 

om en vardag tillsammans.

Jag har alldeles kommit av mig vad gäller att fota min vardag. Jag tog i alla fall en liten bild igår ute i Söråsen. Solen sken och allting var sådär perfekt som livet är ibland. Jag har haft fina dagar ute i lugnet men är ändå inte piggare. Har dock hållit mitt löfte och inte pluggat utan istället tagit det lugnt för att ladda batterierna. Jag har bland annat tagit två sköna bad i badtunnan och läst en ganska dålig bok i kvällssolen. Jag hoppas jag orkar med veckan som kommer även om jag inte lyckats få tillbaka energin. 

Är så tacksam för mitt andra hem ute i skogen. Tycker så mycket om att vara där. Att gå och hälsa på kalvarna i hagen, gräva lite i ett trädgårdsland och bara spatsera omkring. Och det bästa av allihop är att jag får ha min Alexander inom räckhåll. Så fint att ha vardag ihop. Idag sa Alexander "Jag tycker så mycket om oss, vi är så vardagliga och bekväma med varandra." Jag håller verkligen med. Ute i Söråsen är vi sällan i samma rum, ofta kanske vi håller på med olika saker. Men vi kan vinka till varandra på håll, skicka en slängpuss och sedan fortsätta med sin syssla. Vi måste liksom inte vara nära alltid. Vi kan ha en vardag ihop där var och en gör sitt men ändå tillsammans. 

Tänk vilken lycka ändå.

om energi som inte finns och en helg att ladda på.

Jag är trött, slut på energi och kraft. Jag behöver en lugn helg och det tänker jag ta. Skolan får vänta till nästa vecka och jag ska inte tänka på plugg i helgen. Istället ska jag åka till Söråsen och ligga i en solstol, kanske baka lite chokladbollar och pussa på Alexander som flyttat hem eftersom folkhögskolan slutat. Jag ska ladda batterier och bara vara.

Det brukar hjälpa, fylla på med kraft och få mig att må bättre. Den sista inlämningen hinner jag skriva i nästa vecka och då med förnyad energi.

Men i kväll ska jag på kalas och sedan på konsert. Det blir kul, alldeles lagom.
Hoppas ni får en fin kväll och helg. KRAM.

det måste vi tro.

En trött dag som sagt, en jobbig känsla i magen. Lyckades plugga lite grann i alla fall. Sedan gick jag på picknick med en vän och då blev det bättre. Gick en lång promenad förut, skönt att rensa kroppen och huvudet lite. Nu ska jag försöka sova, hoppas det går bättre idag...

Ja, tråkiga inlägg idag. Har inte så mycket att dela med mig av just nu. Mer än att livet är både upp och ner. Idag var det ner, imorgon vänder det. Det måste vi tro.

om att må bra en dålig dag och vara ledsen en bra.

Idag var en grå dag, en seg måndag helt enkelt. En dålig dag. Men jag mådde inte dåligt för det. Det är så himla skönt. Jag har haft alldeles för många riktigt dåliga dagar så det räcker nu. Jag går liksom inte runt och tror att livet bara består av bra dagar för andra människor, för friska människor - givetvis finns det bra och dåliga dagar. Faktum är att jag nästan njuter av "dåliga" dagar nu, av dagar som idag. För det är normalt. Vad som inte är normalt är däremot att gå runt dag efter dag, vare sig de är bra eller dåliga och må skit. Det gör jag inte längre.

Vad jag menar är - det finns en skillnad mellan att en dag är dålig och att du mår dåligt. Vissa dagar kunde vara helt fantastiska i höstas, men jag, jag mådde ändå inte bra. Nu kan en dag vara ganska värdelös men ändå kan jag vara glad och må bra. Det är så befriande. För livet kommer ha både bra och dåliga dagar men jag vill kunna vara lycklig för det.

Kanske är det svårt för någon som inte upplevt en riktigt djup depression att förstå det här resonemanget, men ni som känner igen er - håller ni med?

glädjetjut.

Idag blev en sjukt bra dag. Vi var borta i 11 timmar och jag fick riktigt mycket gjort. I morgon (när det sista finliret är gjort) kan jag stryka tre grejer på min lista över examinationer som är kvar. Känns hur skönt som helst. Andrea får riktigt bra idéer ibland och att åka ut till stugan och plugga var helt klart en av de allra bästa.

Nu ska jag sova. I morgon bitti ska jag skriva det sista provet som hängt efter sedan sjukskrivningen i höstas. Efter det har jag bara en grej kvar att ta igen från förra terminen. Är ändå sjukt stolt över mig själv som klarar av att läsa i 150% tempo, dvs plugga helfart samtidigt ta igen en halv termin. Är så tacksam att energin ändå räcker hyfsat för allt som ska göras. Jag kommer klara det här. HURRA!

om att vara frisk, lycklig och glad men samtidigt lite rädd för allt det nya. för livet.

Igår frågade någon hur jag mår och jag sa

bra, mycket bättre än på många långa månader. 

Det är så fantastiskt. Jag mår bra, jag mår BRA. Jag känner livsglädje och att jag gör meningsfulla saker och det stärker mig så mycket. Jag orkar gräva ett trädgårdsland och jag kan och vågar köra traktor alldeles själv fast att jag knappt vet hur man gör och inte når fram till pedalerna i maskinen som är gjord för män. Jag orkar koncentrera mig mycket längre än förut och tappar inte ord lika ofta som för några månader sedan. Jag kan vara påhittig och drivande i saker och jag börjar få kläm på vem jag är igen. Jag orkar med skolan ganska bra och även om jag är trött så är det mer en fysisk trötthet än en psykisk.

Jag känner mig frisk. Skör men frisk. Jag njuter så det ryker ur öronen. 

Men jag är inte fri. Jag skulle kunna halka dit igen, läskigt snabbt. Därför ska jag träffa psykolog igen, få lite mer kött på benen i hur man står emot och motverkar återfall. För jag vill inte gå runt och vara rädd för livet mer. Jag vill njuta utan förbehåll. Jag vill vara fri.

Det är min tur nu. 

i lugnet finns kraften och i kraften finns styrkan och i styrkan finns ljuset och i ljuset finns jag.

Det är något magiskt med Söråsen, min kära Alexanders barndomshem. Mitt ute i ingenstans finns lugnet, ljuset, luften, vilan. Så fort jag ser huset i änden på grusvägen när jag äntligen kommit ur skogen saktar mitt hjärta ner och jag blir lugn. I samma stund jag öppnar bildörren och känner doften av gödsel (hehe) känner jag "ah, hemma". Här kan jag andas. I min takt. 

Livet på en gård innebär mycket arbete och hela Alexanders familj jobbar större delen av dygnets vakna timmar med att ta hand om djur och marken de äger. Jag har ännu inte så mycket energi att jag kan hjälpa till särskilt mycket och det kräver de heller inte. Jag brukar därför mest se till att antingen inte vara i vägen för dem och ibland göra något för att underlätta i den mån jag orkar. I onsdags körde jag en skottkärra 100 meter och fixade fika, resten av tiden tittade jag på korna som äntligen fått komma ut i hagen. Eller så sov jag i en solstol eller spatserade runt och kollade läget. 

Men det bästa av allt - jag fick köra en traktor. Eller det var inte en traktor, det var någon annan stor sak. Men den såg ut som en traktor och jag fick köra alldeles själv i Alexanders knä. Nästa gång ska jag klara av att köra utan att ha någon med mig. Det ska nog bli en liten bondmora av mig till slut minsann. 

Hur som helst är jag så tacksam för min oas. De timmar jag får tillbringa i Söråsen ger mig så mycket återhämtning. Där kan jag bara vara och just därför klarar jag av att göra ingenting. Än så länge behöver jag komma bort, byta miljö för att bli av med stressen. Just därför är det fantastiskt att jag får ha ett andra hem. Ännu en plats i världen att älska. En plats att andas. Ut. 

om den lilla sjuklingen.

Idag hade jag läkartid som vanligt, och eftersom att jag vet att ni är många med erfarenheter av depressioner som läser min blogg tänkte jag berätta om resultatet. Jag har valt att vara väldigt öppen med min historia och tillfrisknande från mörkret. Ibland är det läskigt men jag hoppas och tror att jag genom det kan hjälpa någon annan.

Jag fick träffa min läkare som sagt. Fantastiska Pelle. Han lyssnade på mig, skrattade när jag sa att jag tjurat lite över att inte kunna säga "det är bra nu." Han tror att det var en tillfällig dipp nu i dagarna och jag håller med. Vi bestämde att jag ska börja trappa ner på medicinen i slutet av sommaren. Jag har mått bra nu i några månader och man bör medicinera minst ett halvår efter att man känner sig frisk.

Vi pratade också om att jag känner att jag inte är stark nog att stå på egna ben. Jag släpptes väldigt tidigt från min psykolog (delvis för att hon skulle byta jobb och inte ville koppla in ytterligare en människa i min terapi) och jag kan känna att jag inte är färdig. Jag har vissa verktyg, jag mår ju bättre nu. Men samtidigt känns det som om jag skulle kunna trilla ner i mörkret igen väldigt lätt. Så vill jag inte ha det. Jag vill inte bara bli frisk - jag vill bli fri.

Därför föreslog min läkare att jag ska få en ny psykolog ett tag igen. Detta för att se till att jag blir stark och får hjälp att kämpa mot mörkret så det inte tar över igen om ett tag. Det känns fantastiskt. Är SÅ tacksam för den professionella hjälp jag får, både av Lotta (min helt fantastiska kurator), Pelle (min läkare) och Malin (min f.d. psykolog) samt nu den nya psykologen. Helt ovärderligt att ha kunniga människor som stöttar. TACK.

Jag fick också veta att jag ska genomgå en gastroskopi (man kör ner en slang i halsen och filmar insidan av magen) eftersom Pelle inte höll med den andra läkaren om den bedömning som gjordes på min mage. Känns läskigt att göra undersökningen men riktigt skönt att problemen reds ut ordentligt.

Ja, det var nog allt från den lilla sjuklingen. Jag hoppas ni som är intresserade av min sjukdom finner dessa "tråkiga" inlägg värda att läsa ändå. Kram på er!

om sorgen över en förälskelse som aldrig blev vår, men också om tacksamheten över att det bär. även över de mörkaste hav.

Ni kanske tycker jag tjatar och det gör jag antagligen också. Men jag är löjligt kär i den här mannen. Han är bäst och vi har verkligen blivit ett starkt team han och jag. Han är min bästa vän, min bättre hälft och min kärlek. Han känner mig utan och innan, vet allt om mig. Han har sett mig när jag var som sjukast och också de stunder då jag har mått bra. Han har älskat mig ut ur mörkret. Få hade orkar det han tvingats gått igenom - hjälplös intill någon som mår så dåligt. 

Vi blev tillsammans förra våren och jag blev sjuk på sensommaren. Med andra ord hade vi inte många månader att bygga en relation på innan mörkret kom. Depressionen berövade oss på många sätt den första tiden i vårt förhållande, då man ska vara så förälskad och lycklig. Bekymmersfri.  Istället kastades vi in i något som är en utmaning även för par som varit gifta i tiotals år - att hålla ihop även när det stormar och någon i förhållandet mår riktigt dåligt.

 Ibland kan jag vara ledsen över att vi aldrig riktigt hann vara nykära och sväva på moln. Att rosa skimmer byttes mot läkartider, mediciner, biverkningar och kamp. Det är inte rättvist. Men kanske kommer den tiden nu istället och kanske blir den därför ännu bättre. För nu har vi minst sagt tvingas stå fast vid de beslut som togs för ett år sedan, vi har kämpat i motvind i ett halvår. När nu jag mår bättre kan vi vara trygga i varandra på ett helt annat sätt och därför också njuta desto mer av att få vara tillsammans. 

För nu vet vi att det bär. 

det räcker nu, jag vill inte mer. okej?

I morgon har jag återbesök hos den läkare som tog hand om mig akut i höstas. I början av min medicinering hade vi kontakt varje vecka, sedan varannan och efter det lite mer sällan. Nu var det länge sedan vi pratade - säkert 4 månader sedan - och det ska bli skönt att träffa honom igen. Jag hade tänkt säga att allting var bra nu, att vi nog kan räkna med att jag är frisk. Men de senaste dagarna har jag inte mått bra och det skrämmer mig lite. Jag ville kunna säga till honom att "hörru, det är bra nu". Det kan jag inte. Tror jag.

Jag pratade med Alexander igår, berättade hur ledsen jag är över att inte vara frisk. Han säger att det kommer gå över, att det blir bra till slut. Jag hoppas han har rätt.

Jag vet inte varför det har blivit sämre igen. Min motståndskraft mot tankarna är mindre än för några veckor sedan, jag är trött, ibland stressad och väldigt omotiverad. Det är tungt. Jag hoppas innerligt att det vänder. Som en vän sa:

Det räcker nu.

Det gör det verkligen.

Det räcker nu.

Nu.

för du säger att du vet men jag säger att gå en mil i någons skor först. då vet du. kanske.

Ny dag idag. En jobbig dag. Lite läskigt. 

Orkade inte gå till kyrkan på möte som planerat utan var hemma och pluggade. Det gick riktigt bra trots allt och kvällen blev rätt okej ändå. Gick en mysig promenad med mor och far och vi blev bjudna på te hos pastor med fru eftersom vi mötte dem på vägen hem. Mycket trevligt och spontant. 

Nu har jag pluggat lite till, väntar på att A ska ringa från Israel och säga godnatt. Idag är troligtvis sista dagen med internet på en vecka så jag vill passa på att få prata med honom lite.

Sedan ska jag sova, hoppas på att vakna till en bättre dag imorgon. 

KRAM.