om att vara någons bäste vän. och att bli vuxen också tror jag.

Idag fick jag veta att jag är sjuårige Alfreds bäste vuxenvän. I samma veva talade han om att jag "inte är ett barn" så jag antar att det på ett sätt är bestämt nu. Att jag liksom blivit lite vuxen. Knäppt egentligen. Men kanske har han rätt, fina lilla Alfred? Jag har ju trots allt bott hemifrån i ett år, har skrivit på ett avtal för ett jobb året som kommer, har mätt alla mått som går i min framtida lägenhet som till på köpet ligger ett gäng mil från Tranås. Inom en månad eller två flyttar jag till Habo för att börja jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan där. Och visst är man väl lite vuxen då?

Det känns fantastiskt spännande och jag ser fram emot vad som väntar. Men åh vad jag är glad att jag gör detta tillsammans med Honom. Han som säger "låt barnen komma till mig" och som är okej med att man kanske inte alltid känner sig störst i världen. För även om jag i en 7-årings ögon är lika gammal som min mormor ungefär så är jag minsann inte mer än en flicka som råkat bli några år äldre och som nu vågar sig in i ett nytt äventyr. Ett äventyr som det är okej att vara både lite vuxen och lite barn i samtidigt. Jag tror och hoppas att det kommer bli bra, jag längtar!

då är det som vackrast.

När raden av människor som väntar på att nå fram till nattvarden aldrig tar slut och jag känner i hela magen hur fint det är att få tillhöra en församling. När barnen bärs fram och de äldre håller i varandra för att inte vackla och vi alla får höra orden "Jesu kropp för dig..." och vi bara, om så bara för en liten stund, verkligen går åt samma håll - tillsammans.

När den äldre mannen bjuder alla tonåringarna runt bordet på kyrkkaffe och berättar om hur det var när han var ung.

När Melker 4 år kryper under de bänkraderna i kyrksalen bort till mig, mitt i gudstjänsten för att visa sin lila gelegroda som han fått och samtidigt undrar om vi kan leka kurragömma.

När han kliver upp på estraden och med tjock röst berättar om hur han fick möta Gud och genom Honom finna en väg ut ur missbruket.

När han står lutad mot verandan och pratar om sin älskade fru som han fortfarande, efter säkert 50-60 år är kär i, och när hon sedan kommer, tar honom i handen och de går tillsammans in i huset.

När hon kliver fram på estraden och med sina svarta lackskor vankar av och an berättar om Marta och Maria med sådan inlevelse att till och med de stora barnen som ibland är lite för coola för "barnens minuter" inte kan låta bli att sitta med stora öron och längta efter mer.

När vi åker skridskor och jag och Anna 7-8 år får en stund för oss själva, när vi får leka tillsammans och ge vårt fokus åt ingenting annat än oss och att solen skiner. Och vi får prata om hur det är att börja skolan.

När det är dop och hela församlingen står i sluttningen ner mot vattnet och ledet av ungdomar i vita dräkter kommer genom folkhopen och vi sjunger att vi har beslutat att följa Jesus. Och när molnen sedan lämnar en öppning och solen får skina ner på hon som döps.

När han går upp på estraden och sätter sig vid flygeln efter så många månaders frånvaro och vi alla får tacka Gud för att han kan gå igen.

När ljusbäraren är full och människor står runt den med armarna om varandra.

När pastorn drar fram gitarren och börjar spela vid ett av borden på kyrkkaffet för att gruppen av människor som sitter där denna dag längtar efter just den sången och för att vi inte kan prata med varandra på våra egna språk men för att musiken som handlar om Jesus ändå kan tala.

När hon kommer fram till mig, tar mig i armen och säger "Du vet väl att jag ber för dig varje dag?".

Ja, när det är så - och väldigt många fler gånger än dessa - då är församlingen som vackrast för mig.

om en församling på hal is - och varför vi ska vara där.

I morse gjorde jag pannkakor till mig och Lisa som vi åt till frukost och efter det hittade Lisa våra skridskor i källaren och så tog vi oss till Bredstorp. Där väntade en hel massa barnfamiljer från vår församling som träffats varje dag nu på lovet för att göra roliga saker tillsammans. Så himla fint initiativ tycker jag, det här med att dela livet och vardagen och göra vanliga saker - tillsammans. Livet blir så mycket rikare då. 

Jag med mina 21 år var liksom mitt i mellan generationerna som var där, jag var varken småbarnsförälder eller liten unge. Men jag var en utmärkt dattare, "nej nu måste du ta på dig hjälmen-sägare","följa Johnare" och köttbulle. Och jag kunde lyfta upp en del barn som satt sig på isen med trötta ben eller låta mellansystern i en familj få egenstund med någon som passade bandybollar bara till henne.

Stunder som i förmiddags, när vi liksom är tillsammans och ger av vad vi kan till de som behöver det, när vi delar vad vi har och låter det räcka - de stunderna, de är församling för mig. Det är det som är Kyrkan. När vi blir en öppen gemenskap, som utanför kyrkolokalen vågar dela livet tillsammans, där alla har en plats och Gud är mitt ibland alltihop. Det är de stunderna jag tror vi är som närmast vad det är att vara kyrka - att vara en familj. 

För när Alfred, 7 år och jag tar ett varv runt planen på skrillorna och han frågar mig om vad jag gör när jag inte åker skridskor, och jag säger att jag går på en bibelskola, och han undrar vad det är, och jag får svara att det är ungefär som att gå på söndagsskola varje dag... Och när detta sedan leder till ett samtal om hur Gud vill att vi ska vara mot varandra - då tror jag att Gud ler. Då tror jag vi har fattat en del av poängen med församling och Gud. Den hör inte bara hemma i en kyrkolokal på söndagarna. Gud och hans vilja i våra liv är lika nära på en skridskois där en 7åring och en 21åring tillsammans funderar på vem Han är och vad Han vill som på en gudstjänst kl 10. 

Och det är just därför vi som församling ska ses på flera ställen än i kyrkan. På en is till exempel. Med skridskor på fötterna, choklad i fickan och med en massa extra mammor/pappor/mostrar/syskon att åka tillsammans med. För vill man bara se, då ser man hur Gud är så nära även där. Bland annat i en liten kille på 7 år som efter att ha funderat över 10 Guds bud en stund istället frågar när vi ska åka hem till mig och äta skumtomtar. För att just nu är det också viktigt, precis som Gud nyss var och kommer snart kommer att bli igen. 

Så "snart" säger jag. 

Sedan tävlar vi om vem som kommer fram först. 

Han såklart. 

om en speciell gudstjänst i min älskade församling.

Idag firade jag gudstjänst i min älskade församling  och det var helt fantastiskt. Idag var det ett möte för alla åldrar så barnen var med hela tiden istället för att gå på söndagsskola. Jag och min vän Tomas som jobbar som ungdomsledare i församlingen hade ett litet drama om att Gud vill hjälpa oss i livet och så fick barnen måla under predikan. 

Vad ni ser på bilden är en stund som värmde mitt hjärta särskilt mycket just idag. Varje gudstjänst har vi en stund av lovsång (sånger som man sjunger till Gud för att ära honom, typ som böner med melodi till), förbön (man kan få hjälp av människor som ber tillsammans och för en, något som kan vara skönt om man själv har svårt att formulera sig eller inte orkar be själv) och möjlighet att tända ljus. Idag blev denna stund så fantastisk för hela livet rymdes i dessa minuter. 

För barnen låg där på golvet och målade, församlingen sjöng med i ungdomskörens lovsång och människor tände ljus. Och alla fick liksom plats. Alla hörde hemma där. Det var högt i tak och Gud var där. Mitt bland alla kritor, ljus, tantparfymer och böner. Så vill jag att det ska kännas varje gång, men just idag tror jag Gud log lite extra. 

I alla fall gjorde jag det. 

tack.

Saker jag är tacksam över just nu:
Jag mår inte illa längre och magen verkar okej (konstigt att man inte uppskattar att må bra förrän man mår dåligt)
Jag har en mjuk, varm säng att somna i alldeles snart
Jag har en fin familj som jobbar och sliter för att ordna en studentfest åt mig
Jag har en fantastisk pojkvän som är kär i mig
Jag har råd att köpa de mediciner jag behöver och jag får hjälp från läkare
Jag har fina fina vänner som jag umgåtts med i tre års tid - jag kommer sakna er!
Jag har ett sommarjobb som jag tror kommer bli mycket bra
Jag mår bättre än på många många månader - jag mår BRA. (Ja nu vågar jag säga det.)
Jag har haft en bra klass med stöttande mentorer
Jag tänker ge mig själv en sovmorgon i krya-på-dig-från-matförgiftningen-present
Jag har denna blogg som får beröra och kanske också förändra folks liv.
Jag har Honom, min klippa som älskar mig oändligt. Utan Dig hade jag aldrig klarat det här. TACK.

om att bära någon på sin rygg och samtidigt bli buren själv.

På väg hem idag möttes jag av två guldklimpar på cykel på väg att hämta storebror på skolan. En vurpa, tårar och skrik senare slutade det hela med att jag fick bära lilla E på ryggen till skolan och tillbaka medan mamma C försökte rädda situationen. Efter några utbrott på hemvägen slutade det hela med sagostund hos mig med stora tjejen. Sedan fick vi sällskap av lillan med och kastade kottar, gjorde grässoppa och gungade i trädgården. 

När jag gick där med lilla E på ryggen kom jag att tänka på hur Gud har burit mig det senaste året. Givetvis har han alltid burit mig, men lite extra just senaste tiden. Och precis som lilla E höll i mina flätor för att inte trilla ner har jag hållit Gud i handen för att orka igenom mörkret. Samtidigt har jag inte orkat prata så mycket med Honom utan mer bara suttit där och litat på att Han tar hand om mig. Precis som lilla E idag bara satt på ryggen och tittade sig omkring. Förutom när hon sa 

Jonna mitt huvud hoppar!

Då log jag med hela hjärtat och sa, ja så kan det blir älskling. Som att rida på en häst. Lilla E höll med och sedan gick vi vidare, lilla E och jag. Och precis som jag har varit i kaos senaste året, mitt huvud har precis som guldklimpen på min rygg idag skumpat omkring rätt rejält. Då har Gud liksom viskat, att 

ja, så kan det bli älskling. livet går upp och ner, men jag är med dig. Och jag håller med, och nu går vi vidare, Gud och jag. 

för vi sitter där - tillsammans mitt i havet av vitt.

Varje år när vitsipporna blommar åker vi till parken och går på picknick. Så även i år och i söndags var det dags. Vi blev många och det var fantastiskt. Tänk vad underbart det är med sol, blommor och gemenskap. När jag ser alla människor på filtar som njuter i ett hav av vita blommor - då kan jag inte låta bli att tänka på vår Gud. Han måste bli glad när han ser detta tänker jag. Människor som tar hand om varandra, som delar med sig och njuter i skapelsen. Det värmer mitt hjärta i alla fall och jag tror nog att Han, kära Far har ett finger med i spelet. 

om hur svårt det kan vara när två drömmar ska bli en gemensam och om hur läskigt det kan vara men samtidigt det finaste som finns.

Här är en bild från när vi var på picknick igår. Jag tyckte vi kunde ha picknick i vår trädgård men Alexander sa att lite längre fick man allt gå. Så vi gick upp på berget bakom mitt hus, en promenad på säkert 100 meter. Sen satte vi oss och åt oförskämt många chokladbollar, drack te och knöt knopar med våra skosnören.

Det är så himla fint att vara två och samtidigt så himla svårt. För vi är två olika människor med olika drömmar. Just nu är vi i en period där vi försöker få våra drömmar att smälta samman till en gemensam. Det är läskigt men viktigt. Jag är en kontrollmänniska, han vill ta livet som det kommer, jag är hemmakär, han vill flytta många timmar bort, han vill studera många år inom juridik, jag vet inte ens vad jag vill bli och ännu mindre när. Jag håller på att vänja mig vid tanken på att livet inte kommer bli som jag tänkt mig, försöker våga. Det är svårt. Men en sak vet jag - jag älskar honom, han älskar mig. Det är vi. Och tillsammans med honom blir det bra. 

Ändå är jag rädd. Men så läser jag om Ruth i bibeln, om hennes totala tillit till Gud när hon väljer att följa med en människa hon älskar in i det okända. (Ruth 1:16-17)
Hon säger:

”Tvinga mig in­te att över­ge dig

och vända till­ba­ka.

Dit du går, går också jag,

och där du stan­nar, stan­nar jag.

Ditt folk är mitt folk,

och din Gud är min Gud.

Där du dör, vill jag dö,

och där vill jag bli be­gra­ven.

Her­ren må göra mig vad som helst -

en­dast döden skall skil­ja oss åt.”

Jag vill bli mer som Ruth. Jag vill våga säga till Gud att jag litar på honom, att jag släpper kontrollen nu. Att jag än en gång ger allt till Honom. Kanske vågar jag släppa kontrollen, flytta, se vart det bär. För i mitt hjärta känner jag att dit Alexander går, går även jag och där han stannar, stannar jag. Om vi har Gud med oss, låter honom leda oss - då blir det bra. Till slut. 

om en väg som är värt allt. om en väg som är Hans.

Den här bilden hittade jag på instagram häromdagen (vill ni följa mig där heter jag jonnali för övrigt) och jag tycker den är fantastisk. Den bygger på den här texten som är vanlig i kristna sammanhang. En fantastisk text som beskriver Guds oändliga kärlek. Men trots detta tycker jag serien på bilden har en poäng. Ofta famlar vi i mörker, tycker livet är väldigt jobbigt och undrar varför Gud inte kommer och bär oss. Så var hela min höst, och precis som killen på bilden tvivlade jag aldrig på att Gud fanns, jag mest bara gjorde ingenting för att komma närmare honom. Jag var ju drabbad av depression, vilket gör det hela lite annorlunda, men i allmänhet när livet är tungt och vi undrar var Gud är i det hela tror jag att det många gånger är Guds sätt att säga "Hörru, sök dig till mig, följ min väg och lev i min kärlek så kommer du känna en förändring". Han vill inte stötta oss i något Han tycker är fel, han vill inte peppa oss att fortsätta den leriga vägen. Nej Han vill leda oss på Hans väg. Han vill inte att vi ska vandra en väg som inte är bra för oss, han vill istället att vi ska byta fokus och gå intill honom. På en väg som är Hans. 

Den vägen är inte lerig. Det betyder dock inte att den är lätt och utan svårigheter, men en sak vet jag

det är värt det. 

Det är värt allt. 

om en kväll jag kommer minnas, om en kväll hos Erik och Bibbi och den kärlek som fanns där.

När vi planerade vårens tonårsaktiviteter fick vi en idé. Vi ville bjuda hem oss till några av församlingens pensionärer för en mysig kväll, en enkel kväll att få prata om saker och lära sig av någon som levt lite längre än en själv. Sagt och gjort. Vi informerade på gudstjänsten om att vi ville bli hembjudna och många par öppnade sina hem för oss. I fredags var det dags. Vi tonåringar delade in oss i grupper och åkte hem till olika par i stan. 

Jag och Sofia fick komma hem till Britt-Marie och Erik som bodde i ett fantastiskt hus. Vi blev bjudna på pizza och chokladkaka och fick höra deras helt otroliga kärlekshistoria. De var fortfarande så kära i varandra, Erik kallade sin fru för "gullet" eller "hjärtat" och pratade om hur mycket han älskade sin "Bibbi". Han berättade om hur hans liv hade förändrats när hon blev en del i hans liv för 20 år sedan och hur fantastiskt det var. 

Jag hade en underbar kväll, fick många tankar om hur livet kan vara, förändras, bli svårt och sedan bra igen. Om hur viktig kärleken är men också om hur allting inte blir som man tänker - men bra ändå. 

Jag beundrar dessa två personer. I höst ska jag följa med dem när de volontärarbetar på en retreatgård. Men innan dess ska jag krama om dem flera gånger och berätta hur mycket kvällen hos dem betydde. 

Jag tänker bjuda hem mig till fler pensionärer. De blev så glada och hade så mycket att berätta. Jag vill lyssna, jag vill lära mig och jag vill förstå mer om hur livet varit för andra. Jag tror att livet blir som bäst när man delar det med andra. Det är sådana stunder man kommer ihåg. 

för innan jag hunnit säga amen finns min tanke hos Dig.

Jag är så välsignad. Jag har en underbar familj, en fantastisk pojkvän och många fina vänner. Dessutom förser Gud med så många andra finurliga saker i mitt liv. Precis när jag går runt och känner att det vore väldigt bra med lite jobb eftersom pengarna på sparkontot sjunkit drastiskt får jag erbjudande om 3 pass på samma dag. Därmed är den ekonomiska biten löst för även denna månad. När morfar gått bort skickade Gud en granne med mat till oss vilket var fantastiskt. Camilla berättade om hur hon känt att hon skulle laga dubbelt så mycket mat den dagen utan att veta varför, men insåg efteråt att det var Guds försyn. Samma dag som jag tänker på en vän till mig och önskar att jag fick komma och hälsa på henne och hennes nyfödda dotter skriver hon till mig och undrar hur jag mår. Jag ska komma dit någon dag och snusa lilla barnet i nacken och känna hur hjärtat fylls med kärlek.

Förstår ni? Han finns där och Han talar. Vi ska bara lyssna och våga tro. Vilja tro och låta oss tro. Gud viskar. Jag tror av hela mitt hjärta att Gud visste att jag behövde jobb, precis som Han visste att vi inte skulle orka laga mat den dagen Knutte gått bort. Likaså vet Han hur bra jag mår av små barn och hur de får mig att bli lugn och varm i hjärtat och sände en tanke till M som skrev och pratade med mig och bjöd mig till dem.

Jag tror på en Gud som finns med i min vardag. Som bryr sig om mig och som hör mina böner innan jag ens formulerat dem. Min granne och min vän är båda kristna. Kanske öppnade de sina hjärtan lite extra just dessa dagar, kanske är de alltid kanaler för Guds kärlek. Hur som helst är jag otroligt glad över den välsignelse Han ger samt att det finns människor som ger vidare av Hans kärlek till sina medmänniskor.

Tack.

hon lär mig om livet och hurdan jag vill bli samtidigt som hon hjälper mig att vara.

Kanske minns ni om att jag pratade om min finaste tant? Idag ska jag i alla fall hem till henne och fika. Mona, min fina Mona. Hon ber för mig varje dag säger hon och hon fick mig att lova att jag snart skulle komma till henne och prata. Berätta om livet och om hur jag mår. Idag är det dags för vårt fika. Jag har varit där några gånger förut och det är alltid helt fantastiskt. Hon kör ut sin man Roland och säger att "nu ska vi ha tjejsamtal här så du får vackert ta och avlägsna dig" och sedan plockar hon fram några halvgoda kakor (hon hatar att baka nämligen) och färdigbredda smörgåsar. Sedan sätter vi oss i soffan och pratar. Delar livet. I slutet brukar hon fråga om vi inte kan be tillsammans innan vi skiljs åt. Så tar hon min hand i sin och så lägger vi återigen våra liv i Guds händer. Det känns som om ett nytt kapitel i livet efter varje gång. 

Jag är så tacksam för Mona. Tänk vilken rikedom att ha en tant som vill bjuda en på fika och ber för en varje dag. Jag är inte hennes dotter, inte ens släkt. Ändå bryr hon sig om mig och låter mig ha en särskild plats i hennes hjärta. Tack Gode Gud för att du ger mig en extra mormor. 

Jag ska försöka bli en extra-mormor till de som Du sänder i min väg när jag blir äldre. Då ska jag tänka på Mona och förstå hur hon gjorde det för Dig. 

Och samtidigt alla andra.

"men Jonna, jag som ber för dig varje dag! Jag har inget vetat, åh, lilla jonna!" Så sa hon, min finaste tant.

I morse var jag som sagt på gudstjänst i min församling och oj vad jag hade saknat det. Blir så glad när jag tänker på denna stora fina familj. Det var fantastiskt. Det visade sig att jag har varit saknad det senaste halvåret. Jag fick många kramar och klapp på axeln och fina leenden. En kvinna sa att hon hade saknat mig och undrade hur jag mådde. Jag berättade läget och hon sa att hon var glad att se mig igen. Min favorittant Mona berättade att hon hade bett för mig varje dag, att hon alltid gör det. Hon blev så ledsen när jag sa att jag varit sjuk och hon fick mig att lova på heder och samvete att ringa henne. Hon vill nämligen att vi ska ses och fika som vi gjort några gånger förut. Det ser jag fram emot. 

Vilken förmån det är att ha sisådär 100 gulliga tanter att tycka om, som tycker om mig. Att det finns en massa barn som springer runt kring ens ben och knycker kakor och en massa varma leenden från alla håll och kanter av en stor församling. Det är inte alla som har en sådan gemenskap har jag förstått, och det får mig att känna sådan tacksamhet. 

Jag har saknat min församling. Det känns så skönt att vara tillbaka igen. 

käre far i himlen vet du hur dåligt jag mår även om jag inte går till kyrkan på söndag?

Klockan är straxt över midnatt och jag kom just hem från en ungdomsgudstjänst i kyrkan. Vilken fantastiskt kväll! Jag minns inte när jag var på gudstjänst senast och jag märker hur jag saknat det. Hela jag är fylld av en energi inget annat är Gud kan ge mig. Det är fantastiskt.

Någon undrade om jag hade orkat vara i kyrkan och hur det i så fall hade varit den här hösten och vintern när jag mått dåligt. Om jag hade känt att det var okej att vara ledsen och om jag kände att det accepterades. Och jag tror svaret är som följande: Om jag hade varit i kyrkan den här hösten är jag ganska säker på att min älskade församling skulle ha accepterat och på alla möjliga vis stöttat mig på min resa. De hade bett för mig och en massa tanter skulle kramat om mig och sagt att de tänker på mig. Jag hade fått gråta hur mycket som helst och det hade varit helt okej. Det gör mig varm i hjärtat.

Men -  jag har inte varit i kyrkan, så min fina församling har inte fått chansen att ta hand om mig.Att jag inte har gått till kyrkan särskilt mycket beror främst på att det i princip är det enda jag gör annars, och jag har varit tvungen att vila från mitt vanliga liv. Jag har mitt hjärta i kyrkan, älskar att engagera mig och tillbringa tid i kyrkans olika verksamheter och inte bara förmiddagsgudstjänsten på söndagen. En period var jag i kyrkan nästan varje dag. Kyrkan är mitt andra hem och församlingen min stora bamse-familj och Gud är min Far - jag älskar det. Så är det fortfarande, och det bästa är att ett hem luktar hemma även om man inte varit där på ett tag, en familj älskar en även om man varit på andra ställen en tid och Gud älskar. Alltid. 

Eftersom jag haft så mycket av min vardag i kyrkan tidigare och hela min vardag det senaste halvåret näst intill havererat har kyrkan och församlingen fått en väldigt dålig inblick i mitt måeende. Tyvärr. Jag har inte orkat delta och engagera mig i de aktiviteter som finns och söndagar har jag de gånger som gått träffat Alexander eller sovit. Det är lite ledsamt att jag inte tagit mig till kyrkan, för jag är säker på att det hade gjort mig gott. Det märks tydligt efter en kväll som denna när jag återigen fått vara med och fira gudstjänst.

Det fina mitt i allt är ändå att Gud inte är bunden till en lokal eller vissa personer. Även om jag inte har orkat be över huvud taget denna vinter och höst har han funnits hos mig. Jag har litat på det och även på att andra människor bär mig i sina böner. Jag är övertygad om att jag har varit i Guds hand hela tiden. Att nu få må lite bättre igen och kunna ge respons och visa tacksamhet gör mig glad.

Nu är jag peppad på en vår med Gud. Då vi ska bli ett starkt team igen och dela vardagen. Inte främst genom kyrkliga aktiviteter utan genom bön och stillhet. Bara Han och jag. Men ibland behövs hjälp på traven av andra. Den tänker jag ta emot. Vi börjar med att gå på gudstjänst imorgon bitti. Godnatt.

du viskar till mig, du visar mig min väg och du älskar mig utan att jag ber dig. Tack.

Jag har förutom Lotta som är kurator på skolan även träffat en psykolog från sjukhuset några gånger. Igår var jag där en timme och efteråt var jag så trött att jag stupade i säng. Det är bra att få hjälp att tänka, att få höra någon formulera och strukturera upp i hjärnan och uppmärksamma vad av allt jag tänker som inte är bra - men galet vad trött man blir efteråt. Jag hoppas det är ett tecken på att behandlingen gör nytta och att saker händer i mig när jag går dit.

Igår pratade vi om vem jag är, vad jag vill göra och vad jag längtar efter. Vi pratade om för vems skull man gör saker och i vilket syfte. Vi pratade om hur jag vill leva mitt liv och vad jag vill lägga energi på. Det var lite knepigt att svara på som ni kanske förstår. Och jag blir nästan lite rädd - för jag vet inte. Eller jag har glömt bort snarare. Så när jag gick min promenad idag funderade jag lite och kom på massa saker jag ville göra. Men ingen av dem svarade på vem jag är och vem jag vill vara. Men då, helt plötsligt där på grusvägen kom jag på det. Helt plötsligt bara slog det mig, som en blixt från klar himmel. Jag kunde nästan höra det inom mig. "Jag är Guds älskade barn".

Jag är övertygad om att det inte var jag utan Han. Han visste att jag behövde honom för att inte bli förtvivlad och han lät det ske när jag var redo att ta emot. Jag bara stannade där på vägen, helt häpen och tyst. Viskade ett litet tack och försökte fatta vad som hade hänt. Att jag hade fått veta det viktigaste. För egentligen är det allt jag behöver veta och vara säker på. Att jag är Guds barn, Guds älskade, helt oersättliga barn. Hans ögonsten. Vad jag sedan vill göra och ägna mig åt är inte det viktiga. För jag är en VARelse och inte en GÖRelse, och det jag är, det jag vill vara - det är Guds barn.

För mig var detta så stort. Jag är uppvuxen i kyrkan och har hört 1000talsgånger om en Gud och Hans kärlek. Jag har trott på Honom så länge jag kan minnas och jag har valt att leva mitt liv för Honom. Men den här hösten har jag liksom inte orkat. Jag har litat på att andra ber för mig och låtit mig själv vila i Hans famn utan att ens försöka ge något tillbaka. Att då på ett så konkret men ändå stilla sätt få känna Hans närvaro idag, helt oväntat - det betydde väldigt mycket för mig. Att Han lät mig, på ett djupare plan än förr förstå vem jag är - det är något jag kommer vara evigt tacksam för.

Så tack käre Pappa för att du hållit om mig en höst när jag vridit mig i plågor och tack för att du först idag, stilla som en liten bris rörde vid mig och lät mig förstå vad som är viktigt. På vad jag ska bygga min grund. Tack.