om att få diska åt någon mer än sig själv.

Det är annorlunda att bo ensam. Skönt på en hel del vis. Jag får ha mitt hem så som jag vill ha det, göra på mitt vis. Jag bestämmer hur och var saker ska vara, hur ofta det ska städas och när det är dags att gå och lägga sig. Mitt hem är mitt och jag behöver inte dela det med någon.

Men det är just det - jag delar det inte med någon. Och det kan också bli rätt ensamt. Särskilt för en som mig som vuxit upp med en hel hög av extra familjemedlemmar och som är van vid att det finns någon att vila i soffan tillsammans med. Några att säga "stanna så länge ni vill, nu går jag och lägger mig" till, när folk käkat varma mackor och spelat spel i vårt vardagsrum en kväll.

Att ha ett öppet hem känns så naturligt för mig. Jag är liksom inte riktigt hel utan andra intill, åtminstone inte allt för länge. Därför är det konstigt att bo själv, att inte ha någon att komma hem till. Så jag försöker dela mitt hem med så många det går. Kanske är det en gåva jag har, den längtan som finns i mig att mitt hem ska få räcka till fler. Mycket för andras skull, men också för min egen. Jag mår liksom som bäst när jag har någon att dela tystnaden, skratten och maten med.

Något av det bästa jag vet är när mina vänner går till mitt kylskåp och hämtar mat. Helst utan att fråga först. När de kommer på besök några dagar och inte ens övervägt att ta med handdukar eller lakan. När de tar av mitt schampo och somnar i min säng som om det vore deras. När de känner att mitt hem är en plats som också tillhör dem. Det gör mig liksom varm ända inuti. För mitt hem är också deras.

Ikväll är en sådan kväll där mitt hjärtat fått bli varmt, en kväll som mitt hem delats med någon annan - om så bara för en stund. När vi ätit upp våra pannkakor och klockan blivit sent och R behövde åka hem ursäktade hon sig för att hon skulle lämna mig med disken. Och jag försökte förklara att det visserligen inte är så roligt att diska massa disk efter sig själv, men att det för mig finns en glädje i att få diska efter någon annan. Inte för att det automatiskt känns kul att diska - men för att dubbel mängd disk betyder att dubbla mängden hjärtan som slagit i mitt hem ikväll.

Så tack Rebecca för att du åt upp min marmelad och vågade hämta det du önskade i min kyl. Och tack till alla andra vänner som slutat känna sig som gäster hos mig. Ni gör mig mer hel - och jag ber att mitt hem alltid ska ha plats för er.

om hon ger som mig en anledning att vara tacksam.

I tre dygn har hon varit här. Hon som kom in i mitt liv för lite mer än ett år sedan och som jag hoppas stannar där för evigt. Min allra bästa Ellen. Vi bodde tillsammans på Svf och sådant kan bli dåligt och det kan bli bra. Det blev helt fantastiskt. Jag fick en till person i mitt liv att hålla av lite extra, att känna mig en aning halv utan. En riktigt nära vän, älskad till längst bort och hit igen.

Vi delade allt det år vi bodde tillsammans, glädje och sorg, mat och strumpor. Och någonstans insåg vi att det aldrig skulle fungera att det tog slut bara för att vår utbildning gjorde det. Och nu kan vi visserligen inte äta tillsammans varje dag längre och vi har inte längre våra tvätt&städ-torsdagar, men hon hittar bättre än jag i mitt nya kök och vi hörs så ofta att hon vet vad jag äter till lunch - och att dela livet är fortfarande vår grej.

Hon bor två timmar bort om kollektivtrafiken är på bra humör. Det är faktiskt inte jättelångt. Och vi sa att det hade varit värt 4 timmars restid för bara en kväll ihop. Nu fick vi tre dygn. Jag har jobbat, men äntligen har det funnits någon som väntar på mig när jag kommer hem. Någon som lagat mat och som mitt emot mig vid bordet undrar hur dagen varit. Någon som har varit hemma, hemma i mitt hem. Som delat vardagen, tystnaden. Som använt min tandkräm och fått sin egen handduk i mitt badrum. Och innan vi gått och lagt oss har hon borstat mitt hår och flätat det precis som hon gjorde så många kvällar förra året.

Just den stunden känner jag mig alltid som en liten flicka som görs fin av någon som håller av henne. Så som jag kände mig när jag var liten kvällen innan julafton och mamma kammade mitt hår. Just då är jag bara där, tar emot. Omtanken i varje liten rörelse, i varje borsttag.

Och jag vet att det är sant. Den där känslan när hon flätar mitt hår. Hon håller av mig och jag henne. Genom glädje & sorg, genom livet.

Det ger mig varje dag en anledning att vara tacksam.

om änglar i tant-form.

idag fick jag typ 30 bullar av en fin tant i kyrkan som sa att jag kunde använda dem på något bra sätt. det gjorde min dag, särskilt eftersom jag innan det tillbringat väldigt många timmar på ett iskallt kontor (pga krångel med kyrkans uppvärmning) med massa teknik som inte fungerade (mitt värsta!) i ett försök att göra mitt jobb. dessutom misslyckades jag med min lunch, spillde ut min kollegas varma choklad (vi fick ta till vissa ohälsosamma knep för att hålla normal kroppstemperatur), lyckades radera 420 telefonkontakter och ja..det var nog det. men mitt i denna frustration och kalla nästipp kom alltså en liten ängel och puff - så visade sig omtanke i form av äkta kyrk-tant-bullar.

så nu har jag tänt ljus här hemma, ätit en bulle och hängt två på grannarnas dörr. jag hoppas det räknas som "att använda väl". tack Gud för tanter som ger bullar och kärlek.

någon slags liten uppdatering.

Det här med att blogga, att skriva... Jag tycker ju så mycket om det och ändå har jag så svårt att ta mig tiden och släppa kraven på hur och när det ska ske. Varje ord - genomtänkt, varje mening nödvändig. Kanske behöver det inte vara så? Jag vet inte. Men jag ser att ni fortfarande (!) är ett gäng folk som tittar in här, trots minimal uppdatering senaste året och kanske vill ni hänga med i vad som sker i mitt liv. Så äsch, jag skriver för er. Och för mig. Vi får se hur mycket och om vad, noll krav. Det brukar bli bäst så.

Mitt älskade år på bibelskolan i Jönköping tog slut i maj och sedan dess har jag bott i Tranås hemma hos mina föräldrar. Jag har haft en fin sommar, men lite konstig. Som om jag liksom bara landar litegrann.  Och det är väl så det är. För tre månader hemma i Tranås är visserligen rätt länge, men det är svårt att landa när man snart ska lyfta igen. För förra veckan började jag jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan i Habo genom att åka på läger ihop med dem, och inom några veckor ska jag flytta dit för att börja jobba i församlingen på plats. Först har jag en veckas semester i Tranås och den innehåller två ord "inga måsten" - mycket välbehövligt!

Jag har längtat i många år att få jobba med ungdomar i församling och nu har jag fått förtroendet och möjligheten. Det är jag väldigt tacksam över. Vi får se hur mycket av denna resa ni får följa med i, men litegrann hoppas jag i alla fall.

Kram på er.

om saft i en philadelphiaost-burk och om fotboll utan regler.

Solen sken och vi slutade tidigare än vanligt idag och vi ville hitta på något särskilt. Vi hittade några kakor i frysen, lite saft och ett halvt paket kex, några skorpor och lite singoalla som packades ner i en väska. Så gav vi oss iväg på utflykt. Vi gick till en lekplats och Gustav fick så hög fart på gungan att jag trodde att antingen den eller han skulle gå sönder, och så spelade vi fotboll. Utan regler. Jag gjorde ett mål. Självmål. Och Erik lyfte Ellen av planen när hon tog bollen och jag fick en spark på smalbenet. Men mest av allt skrattade vi. Åt dåliga passningar, snygga mål och en milt sagt spännande match där alla fick vara med.

Varma och rosiga om kinderna gick vi upp för backen till vattenledningsparken. Vi bar bordet till solskenet och slog oss ner. Vi åt vårt fika och drack vår saft ut creme-fraiche-burkar och sånt eftersom vi inte hade något bättre till buds i köket och det var himla fint ändå. När vi suttit där så länge att vi börjat frysa packade vi ihop allting igen och gick tillbaka hem till Svf. Alldeles glada, som barn på förskoleutflykt.

Ikväll försöker vi läsa bibeln tillsammans, så nu sover Ellen i min säng och Johannes sitter här och läser bibeln och jag har precis vaknat efter att ha somnat någonstans mellan Amos och Hebreebrevet och jag tänker att precis såhär är det fint när livet är.

om att vara en folkis-familj och om hur fint det är.

Det var så fantastiskt fint att komma tillbaka hit till Svf igår kväll, kramar och "hej hur har du haft det?" och så. Denna plats på jorden har verkligen blivit ett hem och människorna här en extra familj. Här har vi liksom inga syskon eller föräldrar, så vi skapar vår egna lilla nya folkis-familj. Det är precis så fint och konstigt som det låter. Vi hjälps åt med saker som ska fixas och delar med oss av vad vi har. Det blir så mycket smidigare och roligare och alltigenom bättre på det viset. Jag lagar någons byxor och någon annan fixar min dator när den krånglar, en tredje tar disken en extra gång medan någon annan städar köket. Någon lånar ut sin bil och en annan tvättar som tack. Jag tycker om det sättet att leva väldigt mycket. Att ta vad som finns och göra det bästa av allt - tillsammans.

Vi bor nästan hela klassen i en och samma korridor (och många av de som inte bor i detta hur är ändå här alla sina vakna timmar), vi delar ett mini-kök och ett vardagsrum och det går hur bra som helst.

Ikväll har jag, Ellen och Lydia bakat semlor som vi imorgon ska bjuda klassen på. Och vi hade visserligen ingen bakmaskin, vi fick röra med ett salladsbestick i en kastrull som bunke och en tårtspade fick bli degskrapa. För visst är det lite si och så vad som finns här och så, men vi blir bra på att tänka positivt, improvisera och göra saker på ett nytt sätt och under tiden ha väldigt roligt.

Ja, jag är otroligt tacksam för vardagen här, för min folkis-familj och allt jag får uppleva.

Gå bibelskola vänner. Det är typ det bästa jag gjort. Någonsin.

en lovdag.

Idag är min andra och sista lovdag i Tranås och en hel del saker ska jag försöka hinna med. Går igenom en himla massa foton från de senaste månaderna och sorterar, och sedan tänkte jag ringa mormor och fråga om vi ska äta lunch ihop idag. Så behöver jag städa, packa, kanske träna och så vill jag helst hinna pussa på mina grannbarn innan klockan blir halv 5 och jag får hämta min man på stationen. Ja, egentligen borde jag väl hinna utan problem, men så vill en ju helst inte stressa...

Jaja, vi får se vad som hinns med. Det är ju lov trots allt, och när det är lov hör det också till att man ligger i soffan i sin morgonrock och gör ingenting - för att sedan vila efteråt.

just här och just nu.

Jag sitter i min fåtölj i mitt rum här på Hemgården. I rummet intill sitter mina vänner och spelar de nya spel som kom med posten idag. Jag hör hur Erik förklarar hur Bohnanza fungerar för någon som aldrig spelat det förut. Han lyckas alltid förklara på ett sånt där pedagogiskt sätt som jag aldrig kan. John klev precis in här och frågade om han fick limma fast mässingsknoppen på min sänggavel som jämt och ständigt trillar i golvet. Eftersom den för cirka en timme sedan för första gången landade på min fot när den gjorde det sa jag ja. Så nu står han här intill och skruvar i min säng. Och jag, jag sitter här och ska försöka få ner spretiga tankar till en predikan. Om att välja att älska även när man inte vill tror jag den ska handla om. För det är ju inte det lättaste direkt, men jag tror det är det vi är kallade till.

Ja, just precis nu på hemgården limmar någon i min säng, jag hör skratt från uppehållsrummet, min dator laddar snart ur och jag lyssnar på musik och väntar på att jag ska kunna formulera mina tankar.
Välkommen till ett ögonblick härifrån. Just nu vill jag inte vara någon annan stans än just här.

en liten fredagsuppdatering.

Just nu pausar jag lite på mitt rum, efter en skoldag bestående av lektion på morgonen och sedan två fantastiska föreläsningspass innan och efter lunch. Jag har skrattat så att tårarna rinner och samtidigt känt en klump i hjärtat för livets jobbigheter. När jag hunnit landa i allt klokt som sades idag kanske jag formulerar något klokt här, vi får se.

Ikväll ska vi iväg på praktik med delar av klassen till en församling några mil härifrån. Vi ska ha en tonårskväll med lekar och andakt och min uppgift är mest att vara där och fixa i bakgrunden vilket ska bli väldigt skönt. Det blir en lång dag idag med skola från kl 8 till runt midnatt, men det har varit lättlyssnat och roligt hittills idag så det känns inte så jobbigt även om jag har minst lika många timmar till att vara vaken och igång.

Och något väldigt fint är att jag om cirka en timme och en kvart får se min Alexander igen. Han kommer hit till mig denna helgen och det ska bli så skönt att träffas. Livet blir mer helt när vi är på samma ställe.

Jag önskar er en fin helg!
Kram

Där och i våra hjärtan.

Och vi kan sitta där i timmar och prata, tills jag får ont i rumpan fast att jag sitter i sängen. Och ännu längre ändå, för det är det viktigaste. Det här med att dela livet. Att våga. Att våga brottas med saker som känns, skratta åt roligheter, fundera över saker som är svåra att förstå och ibland säga att nu är du jobbig minsann och kasta en kudde i huvudet. Som skickas tillbaka med orden att det är du med. Och det är okej. 

Det här med nya vänner alltså. Tacksamheten över den rikedom det är att få ännu fler fantastiska personer att kalla vänner. Som jag kan ringa och säga att nu behöver jag dig. Och som kommer och är, tills de somnar i en hög i min säng. Eller på golvet. Eller inte alls. Tills klockan är sent och vi ber godnattbön tillsammans innan vi alla går till våra rum.  

Om någon skulle tvinga mig att välja vad som är det bästa här. Då skulle det vara kvällar som dessa, med samtal och skratt och bön och tystnad i en enda gröt. Och jag tänker att under taket i mitt rum är det tjockt av alla ord och böner, de har samlats där och ligger kvar. 

Där och i våra hjärtan. 

skrattgråt över det konstiga som kallas livet.

Klockan är sent och jag är trött, sådär så man skrattgråter lite. Vi har haft en lugn kväll här på internatet och jag har fått gjort lite saker som jag skjutit på för länge, typ kopiera papper, söka jobb och maila människor. Känner mig alltid 10 stresskilo lättare när sådana saker fått lyfta från mina axlar. Till min hjälp har jag haft min älskade roomie Ellen. Vi har fulsjungit lovsånger till tonårsarbetet hemma i Tranås och skrattat åt hur livet här kan vara.

Igår kom vi hem från ett dygn på en lägergård med klassen. Vi var där och åt, fick undervisning, hade snöbollskrig, pratade, spelade en himla massa spel och hängde. Sov gjorde vi inte mycket så idag har jag varit lite seg. Borde därför sovit för länge sedan. Men så kommer vi på något som vi absolut måste prata om eller skratta åt, och så går timmarna.

Jag antar att det är så det är, detta charmiga, jobbiga, fantastiska liv. Saker som måste göras, borde göras och vill göras. I en enda salig blandning där det helst bör vara mest av det man vill göra. Typ skratta åt hur konstigt livet är. Tillsammans.

nystart.

Just nu sitter jag på en stol i Mikaelas rum här på internatet. Hon klipper mitt hår. Tre personer sitter i hennes säng och gör mest ingenting. Jo, nu ska de dricka varm choklad med vispgrädde. Om en timme ska vi gå till kapellet och ha andakt. Bara vara där, tillsammans inför Gud. Vi har vår vardag här, vänner som samtidigt är lite en familj. Som hjälps åt med saker och delar livet. Det är fint.

Jag är tillbaka på Svf efter nästan tre veckors jullov. Förväntansfull på vad denna vårtermin ska innebära. Och eftersom ni fortfarande - trots att jag är oerhört dåligt på att uppdatera - tittar in här, tänkte jag att jag ska försöka ta er med lite mer på denna termin, för det verkar som om ni vill följa med. Att jag inte har skrivit så mycket på sistone tror jag mest beror på att jag vill att allt som står här ska vara så genomtänkt och välskrivet. Och det tar en tid jag inte har. Men kanske är det okej med bara snabba tankar ibland, som den här - så vi gör ett försök.

Välkommen med.

några dagar att få minnas och vara tacksam över.

Jag är tillbaka på SVF efter en veckas lov. 9 dagar av tid tillsammans med Alexander och våra familjer. Jag känner mig som en ny människa, tillbaka här på skolan där jag trivs så bra - men också full i hjärtat av stunder någon annan stans än här. Min lediga vecka tillbringade jag på följande fantastiska vis:

- Lite i Linköping, hos min fina vän Elin och med hennes nu några månader gamla son. Att få vyssa ett barn till sömns, lukta lite i nacken och små minihänder som håller om min - det om något kan fylla mitt hjärta med kärlek.

- Hemma med mamma, pappa och Lisa i två dygn. Vi sysselsatte oss genom att springa runt sjön, laga mat tillsammans och gå på musikal, slappa i soffan och så. Det var fint, länge sedan, och så bra.

- På måndagskvällen mötte jag min man på stationen och kramades efter 3 veckor ifrån varandra, sedan gick vi kvällspromenad och pratade och skrattade ihop igen - det var så viktigt och fint.

- Sedan var jag hemma i två dagar och städade, fixade, fyllde frysen med matlådor till mor och far och var allmänt effektiv i att göra lite nytta hemma. Det var roligt, främst för att jag orkade och klarade av att slutföra alla projekt - stora framsteg sedan jag var som sjukast. Hurra!

- Mina supereffektiva fixardagar avslutades med en middag ihop med grannfamiljen. Sådan lycka i hjärtat att få äta soppa och pannkakor med dessa älskade barn, se på när de leker "sicken blås" och i största allmänhet leva i sådan fin gemenskap med familjen i huset intill.

- Tidigt nästa morgon åkte vi till Söråsen jag och Alexander. Där fick jag hjälpa till att gjuta ladugårdsgolv, köra lite maskiner och mocka skit i ladugården. Det var otroligt länge sedan jag var så skitig och jag njöt i fulla muggar av att gå inne bland djuren och göra fint. Det är något visst med kor enligt mig alltså. Och att vara utomhus hela dagarna, ful som jagvetintevad och älska det. Dessutom skurade jag ur badtunnan och eldade hela dagen så att vi efter två dagars arbete fick bada under stjärnhimmeln.

- Efter två och ett halvt dygn på landet var det fredagslunch i Tranås med hela min familj. Sedan en lugn eftermiddag i soffan, och så en cafékväll i kyrkan på det.

- Lördagen jobbade jag med min kontaktpersontjej och vi hängde hemma hos mig, stekte pannkakor och hade det roligt. Framåt kvällen åt vi tacos med familjen igen. Mysigt att hinna umgås så mycket! Sedan åkte jag och Alexander tillbaka till Söråsen, badade tunna igen och somnade sedan gott.

- I söndags var vi på 80-årskalas för A´s mormor. Tårta, blommor, tal och en massa tanter som hälsade på mig och jag låtsades att jag mindes vem som var kusin till vem och allt det där. Efter det, ja då var det dags att åka tillbaka till Jönköping. Tillbaka till vardagen här.

Och nu är jag här. Med lite nya minnen från andra ställen än den här fantastiska bubblan. Peppad på många veckor fram till jul, och varm i hjärtat efter ett helt fantastiskt lov. Att få vara en hel vecka med Alexander, ha "vardag" ihop igen - det var så otroligt skönt, viktigt, fint och fantastiskt.

Ja, jag är tacksam och glad över både vad som varit och vad som ligger framför. Det är en fin känsla.

om fyra fötter, jag och min bästa vän.

Förra helgen var jag i Lund från fredag kväll till söndag eftermiddag. Det var en väldigt fin helg och det var fantastiskt att få tillbringa tid och verkligen umgås med min Alexander. Han hade precis gjort sin första tenta och var därför fri från plugg så det kändes nästan som om vi hade en liten mini-semester i 1,5 dygn. Nu ses vi först till höstlovet, men oj vad mycket bättre det går att leva med denna distans än jag trodde det skulle göra. Antagligen för att vi båda trivs med vår vardag, även om den inte är på samma ställe. Och så får vi längta efter en vardag tillsammans när det är meningen att den ska komma. 

Nu i helgen ska jag till Tranås och träffa vänner, jobba, mysa med min familj, gå på gudstjänst och äta middag hos ett par i församlingen. En riktig hemma-i-Tranås-helg med andra ord. Hoppas ni får det bra ni med. 

Kram. 

om min Ellen och om en eftermiddag med oss.

Det här mina vänner - det är Ellen som jag bor ihop med. Hon är typ världens bästa kombo. Lite virrig precis som jag, men också pysslig, tedrickande och allmänt väldigt lik mig. Vi bor som i en lägenhet i vår korridor här på skolans internat och har var sitt sovrum men gemensam hall, dusch och toalett. Om vi hade velat hade vi kunnat ha var sitt eget rum och knappt delat något alls, men det tyckte vi kändes tråkigt. Så därför har vi öppna dörrar till vår hall (som vi försökt göra så mysig det går) och så ser vi våra två rum rätt mycket som ett enda hem. Vi städar vårt hem på torsdagar när vi också tvättar våra kläder, och i övrigt mest bara myser vi. Vi pratar mycket och är tysta ännu mer - precis som det ska vara. 

Igår eftermiddag satt vi i min säng och läste. Ellen var from och  läste bibeln och jag i min deckare. Så drack vi te och åt dammsugare från Ikea. Vi sa nog inte så mycket alls, men nog är det väldigt mycket trevligare att vara ensam med någon annan än att vara det själv. Ja, sämre än igår kan man ha det minst sagt. Jag är så tacksam över att få bo här med Ellen. Att ha någon som kommer in, sätter sig i min säng och filurar lite innan vi ska sova, eller som säger "godmorgon Jonna" när jag yrvaket släpar mig till toaletten på morgonen. Samtidigt är det skönt att vi har var sitt eget rum och inte behöver umgås precis hela tiden. Ja, det känns väldigt fint att få bo här, i vår älskade lägenhet i Hemgården.

Så ja, då har ni sett kvinnan jag delar mitt liv med detta år. Världens bästa Ellen. 

tacksam och förväntansfull.

Så är det fredag, jag har fått gå ytterligare en vecka på bibellinjen på Svf och en helg väntar. Snart ska jag ta bussen ner till stan och sedan åka via Gränna hem. Jag har nämligen blivit hembjuden till min vän Linn, som bor i Adelöv på vägen hem. Hon har varit i bla Spanien och gått bibelskola det senaste halvåret så vi har inte träffats sedan innan jag var i Kenya. Ser så mycket fram emot att få krama om henne igen! 

I kväll ska jag mysa hemma, i morgon ska jag jobba och sedan ha pyjamasparty med mina små grannbarn, söndag ska jag på gudstjänst hemma i församlingen, innan jag åker tillbaka till Svf framåt eftermiddagen. En lagom intensiv helg väntar med andra ord. Jag är glad och ser fram emot den! Men också glad när jag ser tillbaka på veckan. Jag har fått vänner i klassen, redan lärt mig massa nytt och allmänt kommit in i livet här. 

Tacksam och förväntansfull ska jag nu ta min packning för helgen och bege mig hemåt. Kram på er! 

tacksam.

Jag mår himla bra just nu. Trivs bra här i Jönköping, orkar och vill och kan göra det mesta. Det är fantastiskt. Snart har jag gått på bibelskolan i två veckor, och det känns faktiskt redan ganska hemma. Jag gick nyss in till Ellen (som jag delar lägenhet med) och gav en godnattpuss i pannan. Vi bestämde oss för frukosttid i morgon och idag har vi städat hela vårt hem. Jag fotade masssa bilder som jag tänkte visa er, men nu är jag för trött. Snart så. Hejsvejs på er.

om en solig dag i maj och varför jag har världens bästa grannar.

Har haft några riktigt fina dagar, och i torsdags var en sådan till exempel. Jag hade äran att få tillbringa dagen med Alma och vi hade roligt, lekte lite med grannbarnen och plockade blommor. När Alma sedan hade åkt hem kom hela gänget från trädgården intill över till oss, lånade lite gatkritor jag köpt och sedan lekte vi en lång stund på vår asfalterade uppfart. Det tränades bokstäver, ritades fiskar och hagar och små klickar av färg här och var. Jag fick några små paprikaplantor av ungarnas mamma och medan jag planterade om dem i nya krukor och samtidigt sa "åhhh vad fin blomma du ritat lilla E!" eller "aaah, vad duktig du är prins I!" så tänkte jag att detta verkligen var en stund att spara i hjärtat. En solig dag i maj, med vänner och små extra-kusiner/barn/kompisar att leka med, enkelt och kravlöst - det är livet det. En liten kanna rabarbersaft i utbyte mot två plantor, 4 ungar och en uppfart full med konstverk, det är helt fantastiskt. 

Jag gillar det enkla i den dagen. Jag älskar att vi rivit staketet mellan våra tomter, tar hand om varandras barn och hus och allmänt lever lite av livet tillsammans med våra grannar. Det blir så mycket enklare och framför allt så mycket roligare. Och vi har för länge sedan slutat köpa en ny påse mjöl när man lånat några deciliter av det andra huset, för vi vet att det jämnar ut sig. Snart står där fyra små fötter på vår trapp med en burk i handen och frågar om vi har lite socker och en annan gång ringer jag in och säger att jag visst inte hade alla ingredienser till kakan jag redan börjat baka. 

Ja, generositeten, respekten, lekfullheten och omtanken som finns mellan de två husen på vår gata är något jag värdesätter så högt och verkligen ska försöka sprida till resten av mitt liv. Jag kommer trots allt förmodligen ha rätt många grannar i mitt liv framöver! Både i huset intill och i hus långt borta. 

min sista torsdag i sverige.

Igår var jag och Alexander i Jönköping för att inhandla en massa saker som jag behövde till min resa. Förutom några pauser för mat var vi igång hela dagen och letade allt ifrån vattenreningstabletter till kjolar. Min snälla, tålmodiga, kloka man som jag älskar så mycket gick med mig hela dagen och hjälpte mig. Så skönt att inte vara ensam.

Idag har jag haft finbesök på förmiddagen av Susanne och lilla Signe och nu ska jag försöka packa lite innan jag ska iväg på bönegrupp för sista gången innan jag åker. Tyvärr kommer endast 50 % av den kunna närvara men känns samtidigt skönt att vi inte visste förra gången vi sågs att det skulle vara sista gången allihopa träffades. Jag tycker det är så jobbigt med alla "hejdå" hela tiden.

Ikväll ska jag göra små flätor i mammas jobbarkompis dotters hår och efter det ska jag däcka i famnen på min man en stund. Har fortfarande en massa saker jag måste fixa med hela tiden samtidigt som jag är trött och stressad. Usch för det.

Hoppas ni har en bra dag!
Tjohej.

om att gråta lite och tänka att det är tur vi ses igen.

Idag hade jag mitt första tårfyllda farväl och det gjorde lite ont i hjärtat. Min fina Alma som jag är kontaktperson åt var nämligen hos mig för sista gången innan resan idag. Vi sjöng massa sånger som vi brukar göra och så lyxade vi till det med glass och fruktsallad till kvällsfika. Vi hade en jättemysig eftermiddag och allt gick bra. Men sen, när hon skulle hem och vi lyssnade på en inspelning av en sång som vi sjunger - då började jag gråta.

Usch och fy vad jag kommer sakna henne. En alldeles fantastisk människa som verkligen har förgyllt mitt och min familjs liv de senaste månaderna. Kommer bli tomt utan henne framöver. Tur att jag får ha henne igen sedan när jag kommer hem. Jag längtar redan till allt roligt vi ska hitta på i sommar när det är lite roligare att vara utomhus.

Men ja, idag var första "sista gången" och mer lär det bli. Sista tjejgruppen är i morgon och tiden bara rinner iväg. Jag försöker njuta och ta tillvara på varje timme. Men nog får jag en klump i halsen av att tänka på allt jag lämnar. På hur lite tid det är kvar i Sverige. Samtidigt är jag mer peppad än tidigare på att åka, jag började packa idag och allting känns lite mer verkligt.

Ja kära någon. Snart åker jag. Gode värld.