Och vi kan sitta där i timmar och prata, tills jag får ont i rumpan fast att jag sitter i sängen. Och ännu längre ändå, för det är det viktigaste. Det här med att dela livet. Att våga. Att våga brottas med saker som känns, skratta åt roligheter, fundera över saker som är svåra att förstå och ibland säga att nu är du jobbig minsann och kasta en kudde i huvudet. Som skickas tillbaka med orden att det är du med. Och det är okej.
Det här med nya vänner alltså. Tacksamheten över den rikedom det är att få ännu fler fantastiska personer att kalla vänner. Som jag kan ringa och säga att nu behöver jag dig. Och som kommer och är, tills de somnar i en hög i min säng. Eller på golvet. Eller inte alls. Tills klockan är sent och vi ber godnattbön tillsammans innan vi alla går till våra rum.
Om någon skulle tvinga mig att välja vad som är det bästa här. Då skulle det vara kvällar som dessa, med samtal och skratt och bön och tystnad i en enda gröt. Och jag tänker att under taket i mitt rum är det tjockt av alla ord och böner, de har samlats där och ligger kvar.
Där och i våra hjärtan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar