om ett otroligt oväntat och så uppskattat möte.

Idag är jag så himla glad. För vet ni vem som kom och hälsade på mig förut!? Jo - världens bästa Mia. Hon som jag fick träffa på en resturang i Nairobi, byta nummer med och sedan fick besök av till barnhemmet där jag bodde. Som forfarande var där när jag blev utslängd, som packade ihop hela min tillvaro i väskor och påsar samma dag, ringde taxi när jag bara grät, som såg till att jag fick bo i hennes rum i en kenyansk familj tills jag hittade ett hem för mina två sista månader i Kenya, som delade sin säng, täcke, mat och tid med mig i en vecka. Som lyssnade och stöttade och hjälpte mig att orka stanna kvar i det land jag inte längre visste vad jag skulle göra i. Som var den som gjorde att jag inte bara gav upp och åkte hem. 

Henne fick jag träffa idag. Vi har inte sett varandra sedan en aprildag i Nairobi och när vi sa hejdå där visste vi inte om vi skulle ses igen. (Mia bor nämligen i Sundsvall och där har jag inte vägarna förbi särskilt ofta.) Idag, en halvtimme innan matdags ringde min telefon och en välbekant röst sa "heeej.. det är mia!". Så visade det sig att hon och hennes Joe var på Smålandsroadtrip och var någon mil ifrån mitt Svf. Jag blev så glad att jag kunde spricka. 

Så idag har jag fått prata med Mia igen, höra hennes skratt för första gången på 4 månader, minnas hur vi åt svenskt godis och grät av hemlängtan - men att vi i alla fall gjorde det bäst tillsammans. Och så fick jag krama henne, träffa hennes Joe (som "jag" hade skypeat en del med eftersom stackars Mia inte kunde ha något privatliv när jag låg tätt intill i hennes säng där i Nairobi) och bara vara så himla glad över att denna människa finns. 

Tack Mia för vad du gjorde för mig i Kenya. Tack för att du tog dig tid att hälsa på mig idag. Och tack Gud för att du såg till att vi bytte nummer på den där restaurangen hon och jag. Det enda lilla...det räddade min resa och förändrade därigenom mitt liv. Tack. 

om att vänta på orden, orden för er.

Jag tänker så mycket nu. På om hur det var att leva i ett land där man som vit var konstant var annorlunda och dessutom terrorhotad. På hur otroligt givande det var att få möta människor som levde på ett helt annat sätt än jag och verkade trivas bra med det. På hur det var att gå på ett av de fattigas sjukhus, be för döende barn och deras gråtande mödrar som trängdes i sängarna där inget hopp fanns. På hur det kändes att kliva fram genom leran inne i slummen på väg till skolan som jag fick förmånen att älska. På hur det kändes att ligga på ett toalettgolv med de vidrigaste kramper i magen många många timmar bort från den trygghet och familj man vill ha nära när man mår dåligt. På hur det var att kyssa en giraff och vara några meter ifrån en helt fri elefant som tog sig lite käk i ett träd. På hur det var att tillhöra en liten minoritet av äckligt rika människor som kunde gå på resturang och äta både middag och efterrätt när man några timmar tidigare sagt nej till svältande barn som bad om mat. Och på hur det var att möta en så konkret glädje och tacksamhet hos människor som inte hade någonting, som med sin inställning förvandlade det allra tyngsta till lycka.

Jag vill berätta för er. Jag vill ta er med. In på sjukhusen, in i slummen, in på de rikas resturang och ut på savannen. Jag vill berätta om den skam, lycka, stolthet, rädsla, ilska, oförstående, kärlek, trötthet, likgiltighet, saknad och glädje jag kände. Jag vill dela med mig av de stunder jag fick uppleva.

Men det går inte just nu. Jag hittar inte orden, kan inte formulera mig och kan inte välja. Välja vad av allt som ska få bearbetas ännu en gång.

Men någonting händer i mig just nu. Saker som legat gömda sedan jag kom hem bubblar nu upp till ytan. Kanske för att jag först nu tillåter mig att känna efter. Orkar med att gå igenom allt i huvudet en gång till. Och kanske kommer ni få följa med. Jag vill det, jag tror det är viktigt.

Men jag väntar på orden. På att lite av alla de tankar, känslor och minnen som finns ska vilja bli berättade. Kanske inte just nu. Men en dag hoppas jag. Snart.

om en natt som aldrig blir mörk. om om de som aldrig får uppleva det.

En av de allra vanligaste sakerna jag och de människor jag mötte i Kenya pratade om var det svenska klimatet och våra årstider. De var otroligt intresserade av hur varmt det var, och när man berättade att det varierade ledde det samtalet in på att antalet timmar av solljus varierar kraftigt under ett år. Kenya ligger precis vid ekvatorn och solen gick ner på bara några minuter nästan samtidigt året runt. Klockan 18.45 var det ljust och 19.15 var det kolsvart. Att förklara gryning och skymning och att dessa dessutom inte inträffade samtidigt under året var svårt för dem att förstå. Likaså att solen i norra delarna av Sverige faktiskt aldrig går ner under några veckor om året, och att den tvärt om aldrig riktigt når upp med sina strålar mitt i vintern.

För oss är det så naturligt. Vi lever med årstiderna här. Vi lever med att allting dör och att allting återigen får liv varje år. Vi lever med ljusa månader och de som är så mörka att man vissa dagar inte möter dagsljus. Vi vet inget annat, och även om vi klagar när det är slaskigt och mörkt på vintern så vet vi att förändringarna har sin charm. Jag tycker bäst om våren och sommaren, men jag undrar om jag inte älskar den tiden som är just nu allra allra mest. Jag mår bra av långa dagar, av ljus och ljumma nätter.

Fotot på farmors stuga i Söråsen tog jag midsommaraftons kväll ungefär klockan 23. Jag klev ur bilen, njöt av hur vackert, tyst och stilla allt var. Och så tänkte jag på alla människor jag mötte i Kenya, alla jag försökte förklara just detta fenomen för. En natt som aldrig riktigt blir mörk. Jag tryckte på knappen och önskade att de allihop skulle få uppleva detta vackra. Men det går inte, så istället påminner jag er som läser om hur vackert det är. Och att vi nog ska se till att uppskatta det.