Idag är jag så himla glad. För vet ni vem som kom och hälsade på mig förut!? Jo - världens bästa Mia. Hon som jag fick träffa på en resturang i Nairobi, byta nummer med och sedan fick besök av till barnhemmet där jag bodde. Som forfarande var där när jag blev utslängd, som packade ihop hela min tillvaro i väskor och påsar samma dag, ringde taxi när jag bara grät, som såg till att jag fick bo i hennes rum i en kenyansk familj tills jag hittade ett hem för mina två sista månader i Kenya, som delade sin säng, täcke, mat och tid med mig i en vecka. Som lyssnade och stöttade och hjälpte mig att orka stanna kvar i det land jag inte längre visste vad jag skulle göra i. Som var den som gjorde att jag inte bara gav upp och åkte hem.
Henne fick jag träffa idag. Vi har inte sett varandra sedan en aprildag i Nairobi och när vi sa hejdå där visste vi inte om vi skulle ses igen. (Mia bor nämligen i Sundsvall och där har jag inte vägarna förbi särskilt ofta.) Idag, en halvtimme innan matdags ringde min telefon och en välbekant röst sa "heeej.. det är mia!". Så visade det sig att hon och hennes Joe var på Smålandsroadtrip och var någon mil ifrån mitt Svf. Jag blev så glad att jag kunde spricka.
Så idag har jag fått prata med Mia igen, höra hennes skratt för första gången på 4 månader, minnas hur vi åt svenskt godis och grät av hemlängtan - men att vi i alla fall gjorde det bäst tillsammans. Och så fick jag krama henne, träffa hennes Joe (som "jag" hade skypeat en del med eftersom stackars Mia inte kunde ha något privatliv när jag låg tätt intill i hennes säng där i Nairobi) och bara vara så himla glad över att denna människa finns.
Tack Mia för vad du gjorde för mig i Kenya. Tack för att du tog dig tid att hälsa på mig idag. Och tack Gud för att du såg till att vi bytte nummer på den där restaurangen hon och jag. Det enda lilla...det räddade min resa och förändrade därigenom mitt liv. Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar