Om att skratta så att man får ont i magen och om människor att få göra det tillsammans med.

Det är fint att få tillbringa alla dygnets vakna timmar med nya, härliga människor som man kan skratta hysteriskt med och i nästa stund ha ett djupt samtal tillsammans med. Det är så otroligt fint att då dela livet, lära känna varandra och växa tillsammans. Där det är okej att skratta åt någons dåliga skämt och sedan frustrerat säga att man inte vet vad man ska tro i alltihop som vi nu får kunskap om. Där det är okej att visa sina bra sidor, men också bli älskad i sina brister. 

Så har jag verkligen upplevt de senaste dagarna. Vi har varit iväg i två dagar på en lägergård där vi åt mat och lekte en del, men där störst fokus låg på att berätta våra livshistorier för varandra. Vi satt i en ring, med resten av världen undanlagd och fokuserade på att en i taget skulle få berätta en del av vad som format oss till var vi är idag. Några i taget gläntade vi lite på dörren och lät våra nya vänner få en glimt av vår bakgrund. 

Jag berättade om bakgrund, skola, söndagskola, tonår och en församling otroligt älskad av mig. Och jag vågade berätta att jag varit sjuk. Rejält. Och att det påverkat mig, format mig. Men att det inte är min identitet idag. En del av den kanske, men inte hela. Och det togs emot...så bra. Så otroligt bra. Och vi insåg nog allihop att vi alla bär på saker, och att de måste få finnas där, så länge det andra också får rum. Så nu vet de varför jag inte (ännu) orkar lika mycket på idrotten, varför jag glömmer saker lite för ofta och varför jag är en sån tant som sover massor och måste ha rutiner. Och varför jag kanske ibland inte riktigt orkar som alla andra. 

Det känns fint. Bra och viktigt. Och det gör att det känns än mer äkta att skratta så man gråter när man spelar något konstigt spel, att säga "åh vad livet är härligt" och le med ögonen. För livet är härligt nu. Det har det varit länge, men just nu är det extra bra. Jag har ont i både mage och kinder efter hysteriskt rolig dag och ögonen har runnit flera gånger idag av inget annat än glädje. Och på något sätt känns det viktigt att de, och ni, vet att så har det inte alltid varit och att jag därför från hela mitt hjärta menar det när jag säger 

Att jag är så otroligt tacksam. 

Jag är så glad att alla hade rätt. Det vänder faktiskt, man kan bli frisk och livet kan bli lyckligare än man kan minnas att det varit på länge. Särskilt om man fått göra den resan jag gjorde de senaste åren. Med familj, pojkvän, vänner och Gud på min sida. Och nu med 22 nya människor att få fortsätta dela livet med i ett år. Att få skratta med och kanske gråta med också. Att vara den man är. 

I en total trygghet i att det är okej.