om att fixa saker man inte har en aning om hur man fixar.

Just nu är det mycket som händer, och ändå ingenting. Jag försöker förbereda mig inför resan samtidigt som livet liksom rullar på. Det är svårt. Senaste veckan har varit jobbig, haft mycket resfeber och inte velat lämna Sverige. Försöker tänka positivt men tanken på att åka från tryggheten här hemma har varit jobbig.

Listan på saker som måste fixas innan jag åker är lång. Jag märker tydligt att det finns många fördelar med att åka genom tex en folkhögskola som hjälper en med förberedelser och delar ansvaret. Jag får liksom sköta allt - själv. Det är rätt svårt när man aldrig rest ensam innan och definitivt inte till ett land med så annorlunda kultur än den man är van vid. Men det kan inte bli mer än fel. Och sakta men säkert kan saker bockas av från den långa listan. Idag till exempel så kom försäkringspapper hem, så att jag förhoppningsvis får behandling om jag får rabies eller så att sjukhuset hjälper mig om jag blir allvarligt sjuk.

Om ni undrar varför det inte händer så mycket här är det helt enkelt för att jag har väldigt mycket annat att göra. Samtidigt som jag är trött, sover mycket och är nervös. Yiihu.

en liten buss i garn.

När en av ens bästa vänner fyller år och han råkar älska folkvagnsbussar... Då kan det sluta såhär. 

Det var ärligt talat rätt svårt och tidskrävande men jag blev så nöjd och Tomas blev så glad så det var det värt. Jag virkade alltså en liten miniversion av hans alldeles egna riktiga buss som heter Leif. Om du tycker denna var fin eller vill veta hur du gör en egen - hör av dig! Jag hittade på mönstret själv (vilket innebar att jag fick repa upp flera timmars jobb rätt ofta) men nu i efterhand kan jag säga att det inte var särskilt avancerat egentligen. 

Jag älskar att hålla på med garn. Virka är så roligt tycker jag. Finns det fler där ute som är tanter liksom jag? Ska vi ha stick/virkcafé någon gång? 

för du har fått min kärlek, min tid och min omsorg. Kanske var det ett sätt att ta hand om mig själv?

Detta är min högt älskade paprika. Jag fick en två centimeter hög paprikaplanta av min granne Camilla i våras. Jag tog den till mitt hjärta, planterade om, vattnade, vred den så att solen strålar skulle nå alla sidor och följde växtens resa. I förrgår fick jag skörda min fina fina paprika. Den har två små paprikasyskon som är betydligt mindre och inte riktigt färdiga än, men denna kunde skördas. Jag delade den med min stora familj och alla fick smaka och njuta. Jag var (och är) så löjligt stolt. Lika stolt som jag var över mitt morotsland. 

Saken är den att jag aldrig haft gröna fingrar. Mamma tröttnade på att köpa nya växter till mitt rum hela tiden för att alla jag hade dog så vi investerade i en plastblomma. Ja, faktum är att jag sällan orkar engagera mig i att följa en liten planta och vårda den. Mitt tålamod klarar det liksom inte. Trodde jag. 

Denna lilla växt har fått min omtanke hela sommaren. Ett tag trodde jag den skulle dö och var uppriktigt ledsen. För jag ville så gärna klara detta. Jag ville få ha mitt projekt och ta det i hamn. Denna vilja har börjat gälla allt fler saker i mitt liv, och särskilt sedan jag blev sjuk. Jag vill klara av saker! Jag vill inte ge upp. Om det så gäller att få skörda en paprika man odlat alldeles själv under 5 månader eller att orka springa den sista kilometern hem. Jag vill klara det. Jag vill känna mig stark. 

Ibland går det. Ibland inte. Men då tänker jag

att den största bedriften var att försöka. 

för i rutiga stövlar och håret i knopp känner jag mig så livs levande. och med barr i håret och mossa under fötterna mår jag fint.

Åh vad jag älskar att plocka blåbär. Känslan av att ta tillvara på vad som finns givet, att veta att man fyller på förråden inför vintern. Jag tycker det är så härligt. Tror seriöst jag blir helt klubbad av endorfiner när jag kvistar fram där i skogen och fyller mina hinkar. Hittills har jag plockat närmare 30 liter och jag planerar att plocka mer imorgon. Tyvärr är vår frys full till bredden men jag tänker att det finns andra människors frysar som gärna skulle ta emot en liter blåbär eller två. Eller vad säger ni? 

Idag har jag haft min första dag som arbetslös och semesterveckan jag givit mig själv är över. Inte för att det är särskilt stor skillnad eftersom jag är arbetslös, men ändå. Jag ska försöka ge mig själv lite rutiner - sova, äta och motionera vettigt. Jag tycker Clara beskrev det så bra här. Nu är det dags att ta hand om mig själv! 

I morgon ska jag vabba istället för mamma C i huset intill som börjat jobba igen efter flera år hemma med barnen. Fröken S (som börjat skolan - hjälp vad tiden går fort) blev sjuk efter första dagen med klassen så vi ska vara hemma i morgon, äta glass och mysa med film. Vilken förmån att få rå om henne lite extra och samtidigt hjälpa den familjen med livspusslet. Glädje! 

ett 140 cm brett misslyckande.

Jag har spenderat min dag med dessa två herrar. De ska bo i en lägenhet ovanför kyrkan i höst och idag skulle vi införskaffa diverse nödvändigheter till deras hem. Sagt och gjort, vi lånade skåpbil och släpkärra av Alexanders föräldrar och åkte till Jönköping. Mååååånga timmar på Ikea och 15 000 kronor fattigare åkte vi sedan hem igen. Glada och nöjda med byrå (till mig), sängar, köksredskap och annat smått och gott satt vi och njöt av hur bra allt hade gått. Tyvärr byttes glädjen mot deppighet när vi insåg att det var helt omöjligt att få upp Alexanders säng till lägenheten. Verkligen helt omöjligt. Inte ens om vi fixar skylift går det att få in den genom fönstret. GAH. Vi köpte 140 cm bred säng för att vi ska kunna ha kvar den när vi flyttar ihop längre fram (eftersom vi tröttnat på att dela 90 cm nu efter drygt ett år). Men vårt långsiktiga planerande visade sig vara helt åt pipsvängen onödigt, för 90 cm i en lägenhet är bättre än 140 cm på trottoaren utanför. Så ja. Nu har vi en säng som vi inte kan sova i och en lägenhet utan en säng. Jippi. 

Tack gode Gud för öppet köp. 

om en dag på sjukhuset och om hur tacksamheten kan bli stark.

I måndags åkte vi till Eksjö för att jag skulle genomgå en andra gastroskopiundersökning. Jag gjorde en i maj som tyvärr gick väldigt dåligt och denna gång skulle jag vara sövd när undersökningen gjordes. Vilken skillnad! Visserligen var jag rädd innan, att sövas innebär vissa risker och jag kände mig dålig som inte klarat av undersökningen vaken, men nu i efterhand känns det så bra. Jag klarade det!

Resultatet var lite bättre än väntat. Skönt! Den muskel som "stänger" mellan matstrupen och magsäcken på mig fungerar inte riktigt som den ska. Därför får jag en hel del problem med magen i form av illamående, smärta och problem i vardagen. Jag kan till exempel inte böja mig fram för att plocka upp något på golvet utan att behöva "svälja" och jag kan inte heller ligga ner inom några timmar efter en måltid. Att min muskel inte fungerar som den ska får jag leva med och det känns helt okej även om det begränsar mig en del ibland. Vad som däremot var positivt med resultatet var att jag inte längre har svamp i matstrupen och att jag troligen inte är glutenintolerant. Hurra! 

Denna dag var jag så fylld av tacksamhet. Tänk att vi lever i ett land där sjukvård är bra och näst intill gratis, där det finns utbildad, trevlig personal som vill hjälpa oss att må bättre. Tänk att vi har denna förmån - fantastiskt. När jag vaknade ur narkosen och mådde illa var jag ändå väldigt glad, och så tacksam. Jag fick vakna, jag klarade av det och jag får hjälp. Det är verkligen ingenting man ska ta för givet. 

Vad har du att vara tacksam för just idag? 

Själv var jag (förutom det fantastiska bemötandet på sjukhuset och resultatet av undersökningen) så tacksam över min A som fanns vid min sida hela dagen. Som köpte banankola till mig för att han visste att det var det enda jag var sugen på efter förra undersökningen och som höll min hand och klappade mig på pannan när jag mådde kasst under uppvaket. Som sa "jag skulle gjort det alla dagar, alltid" när jag beklagade mig över vad han hade behövt bevittna i form av mindre trevliga saker. Tänk - hur lyckligt lottad är jag inte? 

Och mest tacksam av allt är jag över att jag nu kan se det. Att jag nu kan se allt det fantastiska i mitt liv och med helt ärligt hjärta säga 

Jag är lycklig. 

tack.

Saker jag är tacksam över just nu:
Jag mår inte illa längre och magen verkar okej (konstigt att man inte uppskattar att må bra förrän man mår dåligt)
Jag har en mjuk, varm säng att somna i alldeles snart
Jag har en fin familj som jobbar och sliter för att ordna en studentfest åt mig
Jag har en fantastisk pojkvän som är kär i mig
Jag har råd att köpa de mediciner jag behöver och jag får hjälp från läkare
Jag har fina fina vänner som jag umgåtts med i tre års tid - jag kommer sakna er!
Jag har ett sommarjobb som jag tror kommer bli mycket bra
Jag mår bättre än på många många månader - jag mår BRA. (Ja nu vågar jag säga det.)
Jag har haft en bra klass med stöttande mentorer
Jag tänker ge mig själv en sovmorgon i krya-på-dig-från-matförgiftningen-present
Jag har denna blogg som får beröra och kanske också förändra folks liv.
Jag har Honom, min klippa som älskar mig oändligt. Utan Dig hade jag aldrig klarat det här. TACK.

om vattenkrig och kvällar man låter bli.

Här är jag och Lovisa innan vattenkriget, lagom peppade på att bli blöta med äckligt åvatten. 20 minuter senare var vi så blöta att vi lika gärna kunde ha simmat i ån. Men trots att jag helst inte ville vara med i detta krig så hade jag roligt. Fascinerande att det kan vara så roligt att skvätta vatten på varandra. 

Nu ska jag sova, mätt och glad efter en lugn kväll. Jag, Li, Lovisa och Rebecka har grillat och bara tagit det lugnt. Välbehövligt när resten av veckan (och egentligen ikväll med) består av sena kvällar och massa aktiviteter. I morgon ska jag och min klass till vår mentor på lunch och på kvällen blir det skattjakt. Studentveckan har sin charm ändå. Godnatt. 

om en frukost i solen och en bra dag.

En av de bästa sakerna med sommaren är när man kan vakna av fågelkvitter, dra på sig morgonrocken och sedan gå upp för att göra sig en god frukost. Att sätta sig på gungan och äta den i solen, ladda för dagen och bara vara en stund. En riktigt bra dag börjar så. Typ idag. 

Fast det blev kallt så jag gick in och åt, men dagen blev bra ändå. Vattenkrig (som jag efter mycket om och men var med på), fika med klassen och sedan mysig tjejkväll - bra grejer. Ja, en himla fin dag helt enkelt. Tacksam. 

om att misslyckas med något man ville klara av.

Det gick inte bra på gastroskopin, det gick inte alls bra. Jag fick lugnande innan undersökningen men flippade tydligen ändå ur och blev helt hysterisk när de körde ner slangen i halsen på mig. Jag minns inte så mycket av vad som hände efter det, men läkaren ropade på Alexander som fick komma och hålla fast mig för att jag inte skulle kunna dra ut slangen.

Nästa sak jag minns är att jag ligger i ett annat rum och gråter hysteriskt. Det gjorde jag i 45 med några korta pauser för hosta, spott och minuter där jag somnade. Alexander satt hos mig, höll mig i handen och sa att jag var jätteduktig. Dessa 45 minuter upplevde jag som ungefär 5. Allting var luddigt och jag kunde inte röra mig eller prata.

Jag fick i efterhand veta att de hade avbrutit undersökningen innan de ens hunnit ner till magen eftersom jag blev så panikslagen. Jag måste därför göra om detta igen, men då ska jag få sova. Tack och lov.

Jag hade förväntat mig en riktigt tuff undersökning men jag hade trott att jag genom att andas lugnt och tänka på något annat ändå skulle kunna härda ut. Jag hade förberett saker att tänka på, sånger att nynna i huvudet och böner att be. Allt detta var som bortblåst när jag väl låg där. Det var helt enkelt otroligt obehagligt och mina reflexer att ta bort det som orsakade obehaget var starkare än den dubbla dos lugnande jag fick.

Tyvärr.

När jag blivit lite piggare och slutat gråta fick jag gå till LAB och lämna blodprover. De tog 8 rör med blod vilket tydligen var mer än jag klarade av för jag blev jättedålig även där och tuppade nästan av. Stackars Alexander fick hjälpa mig där jag låg och kallsvettades. Usch.

Ja, tyvärr blev det ingen höjdardag. Jag hade sett fram att få denna gastroskopi gjord, längtat efter att det ska vara över. Nu har jag varit spänd inför denna dag i flera veckor - och så måste jag göra om det. GAH. Tack och lov att jag ska få sova. Hoppas det går bättre då. Tack för all omtanke inför idag.  Och alla ni som klarat av att göra en gastroskopi - jag beundrar er. Verkligen.

för ibland hjälper det inte att räkna får.

Godmorgon från soffan. Sov som en kratta i natt, mycket som snurrade runt i huvudet. Idag är jag hemma och försöker beta av de sista grejerna som ska fixas i skolan. En större inlämningsuppgift och en mindre redovisning. Hoppas komma en bit på vägen i alla fall.

Känner mig lite småsjuk och är trött som få. Hoppas det ger med sig!

en lugn dag i present.

Idag är en grå dag. Det regnar och jag är helt slut i kroppen efter gårdagens fest. Funderade ett tag på varför jag var så ofantligt trött men kom fram till att det är länge sedan jag var konstant aktiv från klockan halv nio på morgonen fram till klockan ett. Det var övning (jag sjöng på vigseln), festfix och stress på förmiddagen. Vigseln var underbar men jag var nervös för min sång som gick bra trots allt. Sedan var det 10 timmars fest med massa människor, där man skulle vara trevlig och le och vara glad. Och det var jag, men det tog på krafterna. Tog en liten paus och gick ett varv runt kyrkan med Alexander för att orka med och ladda om. Det var fint.

Idag har jag varit i kyrkan på förmiddagen men efter det endast sovit och vilat. Det behövs kan jag säga. Mina fötter gör för ont för att orka gå. Ger mig själv därför en lugn dag i present. Tack säger jag.

nittion helt onödiga saker om mig.

Jag har ganska ofta olika färg på mina strumpor, mest för att tvättmaskinen äter upp den ena strumpan i paret ibland.

Jag är 19 år och 4 månader och sover fortfarande med nallebjörn, Kråkan heter han ifall ni missat det.

Jag har en guldfisk som sjunger på sista versen.

Jag är väldigt dålig på att städa mitt rum och därför är det ofta svårt att se min ena säng under allt som ligger där.

Jag har sjukt dålig hårkvalité och mina vänner brukar kalla min rishög till hår för svinto.

Jag är sjukt allergisk mot något som växer på våren/sommaren. Vet dock inte vad men usch vad jobbigt och tråkigt det är.

Jag tycker ohälsosamt mycket om kladdkaka och choklad.

Jag tycker om rosa och blommiga saker just nu vilket gör att mitt rum (när det är så städat att man ser det) är väldigt romantiskt och flickigt.

Jag spelar piano och sjunger gärna. (Bor du i närheten och vill att jag kommer till din församling och sjunger - hör av dig!)

Jag har alltid tre ringar på min högra hand. Mest för att det är fint och lite för att mina fingrar har blivit för tjocka för att få av dem på ett smidigt vis.

Jag har helt mirakulöst nog den senaste månaden utvecklat något slags intresse för saker som växer och har anlagt mitt egna morotsland som jag (än så länge) vårdar ömt. Har tidigare aldrig i hela mitt liv fått en blomma att överleva en längre tid.

Jag har en månad kvar av min gymnasietid. EN MÅNAD. Sen är jag klar. Finito. Tror ni fattar hur skönt jag tycker det ska bli.

Jag älskar att gå på picknick, allra helst om jag har en fin klänning på mig dagen till ära och har en sån där riktig snygg-dag.

Jag tycker inte om glass egentligen men äter det ibland. Piggelin är den enda glass jag kan bli sugen på. Godis och kladdkaka däremot..

Jag tappar alltid bort saker. Jämt. Jag är också ungefär sämst i världen på att leta efter saker. Jobbig kombination. Men har en syster och mamma som är bra på att hitta dem åt mig igen vilket är hemskt skönt och värdefullt.

Jag älskar relationer, att prata med människor och dela livet. De stunderna är jag som allra lyckligast. Eller ännu hellre de stunder man delar livet med varandra - utan ett ord. För att de inte behövs.

Jag tycker om att blogga och ännu bättre om att få lite respons på det som skrivs. Då blir jag peppad att fortsätta.

Jag längtar efter en sommar och en höst. Och det, att längta efter framtiden är inte längre något jag tar för givet. Därför är jag tacksam för min livsglädje och energi.

Jag vill vara ärlig och öppen här i denna blogg och hoppas att ni genom detta inlägg har lärt känna mig lite mer. För ibland kanske små detaljer kring en människa berättar mer än en hel livsberättelse.

ett snabbt hej en tisdagskväll.

Jag lever och njuter. Idag har jag och Andrea redovisat vårt projektarbete - skönt att ha det gjort. I morgon när vi har opponerat på ett annat arbete är vi klara. SÅÅÅ SKÖNT.

Annars är jag lycklig över vädret, över att jag ska åka till min Alexander imorgon. Att 4 dagar ledighet väntar och att skolan snart är slut. Galet.

Nu ska jag sova, längtar efter att lägga mer tid här men just nu är det svårt att hinna med. Hoppas ni hänger kvar ändå!

Kram.

ifall ni ville veta om besök på akuten, pauser på landet och ett samtal från någon jag saknar.

Oj vilken helg. Lördagen bestod av plugg och besök av fina vänner och en söt mormor. På kvällen var jag på konsert och blev sedan hembjuden till Petter på kvällsmat ihop med trevligt folk. I dag var jag på gudstjänst men fick avbryta den (eller kanske snarare ändra formen av den) för att skjutsa en av mina favorittanter till akuten i Eksjö. Hennes man blev nämligen mycket dålig under gudstjänsten och fick åka ambulans till sjukhuset och jag körde hans fru så hon kunde få vara nära honom. Kändes skönt att få hjälpa till i den mån man kan när livet blir upp och ner för någon man tycker om. Nu mår både mannen och frun bra igen - tack och lov.

När jag kommit hem från akuten åkte jag istället till Söråsen eftersom Alexanders mamma ville hjälpa mig att sy om min balklänning. Så mysigt att komma "hem" dit igen. Stannade några timmar och hade det trevligt.

Helgen avslutades perfekt med ett långt samtal via Skype med min man som idag befinner sig i Jeriko på Västbanken. Skönt att äntligen få höra hans röst. Jag saknar ihjäl mig här hemma.

Ja - nu vet ni om min helg. Godnatt.

stora bröst och bilringar.

Idag hade jag bara två lektioner i skolan. Den ena var en redovisning och den andra ett prov. Jobbigt och skönt på samma gång att ha flera examinationer på samma dag. Hur som helst slutade jag tidigt och efter lunch i skolan åkte jag till mormor. Hon bjöd på bulle och så pratade vi om ditten och datten. Hon hade varit på banken alldeles själv och vi funderade på vad vi skulle hitta på för hennes pengar. En resa till London kanske? Eller Paris? Jag började rita lite, mormor ville ha badräkt på sig sa hon. När jag stolt visade mitt verk tyckte hon jag borde rita dit bilringar på oss båda och större tuttar på henne. 

Kära nån. Ja, lilla mormor. Men efter fika och tillritade bilringar (som ni inte ser här) åkte jag hem. Jag var så trött, la mig och vilade och såg på gamla avsnitt av Alla vi barn i bullerbyn. Sen somnade jag och vaknade av att Lisa kom in i mitt rum med kladdkakesmet. Najs. (Nu förstår ni var bilringarna kommer ifrån...) Hur som helst. Jag klarade denna vecka. Himla bra gjort. 

Hoppas ni får en bra helg! 

och jag är så himla stolt. vi rodde detta iland, nu är vi klara. och vi har skrivit 54 sidor om något jag aldrig kommer glömma.

Idag har jag svävat på moln för vet ni? 

VI HAR LÄMNAT IN VÅRT PROJEKTARBETE. 

Förstår ni hur skönt det är? Skulle kunna kyssa skolans kopiator och vaktmästaren som hjälpte oss att binda ihop arbetet så lycklig som jag är. 54 sidor blev det. 54 viktiga sidor om kvinnlig könsstympning. Barnmisshandel eller accepterad kultur? 

Jag är så tacksam över att ha fått göra detta tillsammans med en av mina närmsta vänner Andrea. Vi har kämpat ihop och bokstavligt talat tagit oss igenom att med både blod, svett och tårar. Blodet då jag råkade gå in i hennes soffbord häromdagen vilket resulterade i ett smärtsamt blodigt sår på mitt ben (hur lyckas man..?!) och svetten och tårarna kom liksom på köpet i andra situationer. Men nu är vi klara. Finito. 

Underbart. 

om rapar och en sjukdom som aldrig kommer gå över.

I förra veckan fick jag veta resultaten av de undersökningar jag gjorde på sjukhuset för några veckor sedan efter flera års problem med magen. Min läkare ringde och berättade att jag troligen kommer få äta medicin resten av mitt liv eftersom en operation som skulle lindra mina bekymmer är för riskfylld och sällan med gott resultat. Jag är tacksam för hans ärlighet då han rådde mig att avstå från ytterligare undersökningar, främst gastroskopi (man kör ner en kamera i halsen och kollar hur magen fungerar) eftersom det var himla jobbigt. Eftersom jag är så ung är risken för att magcancer skulle vara orsaken till problemen så liten att ingrepp i magen är onödigt. Istället sa han att jag ska käka tabletter livet ut. Jag hoppas att läkaren har koll på läget.

Ärligt talat tar jag det med ro. Som en vän sa "Det kunde varit värre" och ja. Så är det verkligen. Om detta kan hjälpa mig att må bättre så är det inte så farligt att käka lite mediciner. Vad som däremot är jobbigt är att jag rapar något fruktansvärt mycket av dessa tabletter. Kan inte öppna munnen utan att det bubblar till. Det i sin tur gör mig illamående och jag känner mig äcklig.

Hoppas därför att detta eviga rapande ger med sig så jag utan problem kan äta de mediciner som behövs och på så vis må bättre. Så tackar jag också för det land jag får bo i, där dyra mediciner subventioneras. Visserligen kommer jag med hjälp av mina föräldrar ha råd med dessa tabletter men tänk hur många som inte annars skulle ha råd med de mediciner de behöver.

Men ja, nu vet ni. Och vad jag mest av allt ville säga med detta är:
Jag bröt inte ihop när läkaren ringde, jag blev inte ens ledsen över att få veta att jag kommer få äta medicin resten av mitt liv. Jag la huvudet mot Alexanders axel och berättade vad läkaren sagt och sedan försökte jag se det positivt. Så skrattade vi åt att jag skulle bli en rapare, vilket jag visste då jag åt medicinen för några veckor sedan med samma biverkan. Seden tänkte jag på hur glad jag är att jag fick hjälp, jag kommer få må bättre. Äntligen.

Jag klarade av att inte låta tråkiga saker bryta ner mig. Det, det är jag himla stolt över. För det visar på att den andra typ av sjukdom jag så länge kämpat med - mörkret - sjunger på sista versen. Och jag, jag tänker inte be om da capo.

Rap.

om en maskin, en gammal. vi ska skriva historier du och jag.

Jag måste ju bara få visa er min alldeles egna skrivmaskin. Jag har invigningsskrivit på den idag. Det blev först lite kladd och sedan ett långt kärleksbrev till min man. Jag lyckades förarga hela min familj när jag skapade det men tyckte ändå det var himla mysigt att få skriva på den. 

Den blev min några dagar innan morfar gick bort. Där, inne på hans rum frågade mormors syster om det fanns någon som ville ha en gammal skrivmaskin som stod på hennes vind. Jag tackade ja bums och en timme senare var den i min ägo. Den har tillhört min gammelmorfar och är hemskt gammal och väldigt fin. 

Än har jag inte lärt mig den så bra, det blir fel här och var och ser hemskt knasigt ut. Vissa bokstäver fastnar och man får hjälpa till lite för att inte allting ska paja totalt och texten är lite svag... Men ändå, känslan av att sitta och skriva på något som en gång hjälpt mormor far Harry är lite häftig och dessutom blir det himla fint. Jag gillar min skrivmaskin. Mycket. 

och jag gick där i solljuset i skogen intill huset och fåglarna kvittrade i träden ovanför.

Om ni undrar varför det är väldigt få bilder i mina inlägg numera är det för att jag inte fattat grejen med iPhoto och Blogger i kombination. De vill inte vara kompisar tyvärr. Men lyckades skrapa fram den här bilden - sjukt gammal header från någon gång i början av min bloggkarriär. (eh, hrm.) Ska försöka lösa detta lilla problem med bilder så att bloggen blir lite mer levande, men tills dess får gamla foton duga.

Men jag vill också be er om en sak - ni är ganska många som läser här faktiskt. Jag vill gärna att ni stannar kvar. Därför undrar jag - vad vill ni läsa om? Har ni några frågor? Jag känner mig lite slut på idéer nämligen. Hjälp mig gärna att göra den här sidan till något ni gärna kollar in varje dag!

Hoppas ni mår bra. KRAM.