Detta är min högt älskade paprika. Jag fick en två centimeter hög paprikaplanta av min granne Camilla i våras. Jag tog den till mitt hjärta, planterade om, vattnade, vred den så att solen strålar skulle nå alla sidor och följde växtens resa. I förrgår fick jag skörda min fina fina paprika. Den har två små paprikasyskon som är betydligt mindre och inte riktigt färdiga än, men denna kunde skördas. Jag delade den med min stora familj och alla fick smaka och njuta. Jag var (och är) så löjligt stolt. Lika stolt som jag var över mitt morotsland.
Saken är den att jag aldrig haft gröna fingrar. Mamma tröttnade på att köpa nya växter till mitt rum hela tiden för att alla jag hade dog så vi investerade i en plastblomma. Ja, faktum är att jag sällan orkar engagera mig i att följa en liten planta och vårda den. Mitt tålamod klarar det liksom inte. Trodde jag.
Denna lilla växt har fått min omtanke hela sommaren. Ett tag trodde jag den skulle dö och var uppriktigt ledsen. För jag ville så gärna klara detta. Jag ville få ha mitt projekt och ta det i hamn. Denna vilja har börjat gälla allt fler saker i mitt liv, och särskilt sedan jag blev sjuk. Jag vill klara av saker! Jag vill inte ge upp. Om det så gäller att få skörda en paprika man odlat alldeles själv under 5 månader eller att orka springa den sista kilometern hem. Jag vill klara det. Jag vill känna mig stark.
Ibland går det. Ibland inte. Men då tänker jag
att den största bedriften var att försöka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar