Igår kom hösten. Det var dimma över vår stad och för första gången på många månader var det inte sommarfint ute. Först blev jag ledsen och nästan lite rädd. För ett år sedan började det gå utför och lagom till löven föll av träden kom den allra värsta kraschen. Sedan följde många dimmiga och ledsna månader innan snön kom och jag blev mer likgiltig. Sedan kom våren och livet blev bättre och bättre. Först när björkarna slog ut vågade jag säga att det nästan var bra. När jag sedan fick tre underbara månader av sommar kändes livet riktigt bra, ja till och med bättre än det varit innan hösten jag helst inte vill minnas.
Kanske var det just därför det slog till lite extra i magen när jag vaknade och Gud hade bytt sommar mot höst över en natt i vårt land. Jag blev helt enkelt rädd för att en höst i naturen skulle innebära att det blev mörkare även i mig. Men nu har jag landat. Jag ska göra mitt bästa för att få en fin höst. En höst där jag faktiskt kan njuta av te och tända ljus, av promenader i färggranna skogar utan att behöva stanna och vila vid vart tjugonde träd. Av timmar av ljus att orka utnyttja och njuta av och timmar av mörker att våga vila för att jag vill och inte för att jag måste.
Jag har bestämt mig för att tycka om årstiden som komma skall. Vi ska bli vänner, hösten och jag. Vi har lärt oss av vad som hände förra året och ska se till att det inte blir så igen.
Det får det inte blir.
Det orkar jag inte.
Det kommer det inte bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar