Förresten.

TACK ni som kommenterar. Ni är (tyvärr) inte så många, men det ni skriver betyder så oerhört mycket. Tack även till er som hör av er på andra sätt och berättar att ni blivit berörda/upplyfta/peppade/mer förstående av att läsa vad jag skriver. Ett extra tack till dig "J" som pratade med mig en natt för några månader sedan. Jag bär dina ord i mitt hjärta.

Ibland funderar jag på att sluta skriva här. På att jag kanske ska sluta vara så öppen och ärlig med hur livet är mot mig. Men då tänker jag på er, på er som vågar säga att ni varit med om samma sak eller känner någon som varit det. Som talar om att mina ord har hjälpt er.

Det är för er jag skriver.