Mitt liv är så bra just nu. Har varit det väldigt länge, ja i typ ett halvår nu. När pressen av alla skolarbeten försvann försvann också de sista depressionskänningarna och jag är glad. Jag är mig själv igen. Men vissa saker får jag fortfarande jobba mycket på och så kommer det säkert fortsätta vara de kommande månaderna och åren (?). Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig, minnet sviker rätt ofta och jag är som sagt otroligt stresskänslig. Dessutom har jag gått upp omkring 15 kilo i vikt orsakat av en kombination av sängliggande, antidepressiva mediciner, mycket god mat och frånvaro av den vardagsmotion och träning jag tidigare la en hel del tid på.
Jag trivs med mig själv och känner ingen stress med att återigen bli normalviktig - men ett långsiktigt mål är att så småningom komma i mina jeans igen. (Helst innan det blir allt för kallt eftersom jag inte orkar köpa massa nya kläder... Fast nu råkade jag spräcka de enda jeansen jag kunde ha så får väl göra det ändå). Jag trivs med mig själv men längtar efter att bygga upp min kondition igen. Jag inbillar mig att några kilo kommer trilla av nu när jag är mer aktiv i vardagen igen, steg två längre fram får bli att träna regelbundet. Just nu räcker det att bara vara igång och helst inte sova dagtid.
Tänk vad jag har fått lära mig att börja om från början alltså. Ett steg i taget, just nu går det riktigt bra. Just därför ska jag vila här ett tag och inte rusa vidare upp för trappan. Jag skyndar hellre långsamt, tar hellre trappen steg för steg än någon hiss upp till toppen för att sedan ramla ner igen. Just därför ska jag nog faktiskt gå och köpa mig ett par alldeles lagom stora jeans i morgon. Inte en storlek för små "för de blir nog snart lagom" utan till nu. För jag lever nu och det är här jag är. Och det är bra. Just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar