om hon ger som mig en anledning att vara tacksam.

I tre dygn har hon varit här. Hon som kom in i mitt liv för lite mer än ett år sedan och som jag hoppas stannar där för evigt. Min allra bästa Ellen. Vi bodde tillsammans på Svf och sådant kan bli dåligt och det kan bli bra. Det blev helt fantastiskt. Jag fick en till person i mitt liv att hålla av lite extra, att känna mig en aning halv utan. En riktigt nära vän, älskad till längst bort och hit igen.

Vi delade allt det år vi bodde tillsammans, glädje och sorg, mat och strumpor. Och någonstans insåg vi att det aldrig skulle fungera att det tog slut bara för att vår utbildning gjorde det. Och nu kan vi visserligen inte äta tillsammans varje dag längre och vi har inte längre våra tvätt&städ-torsdagar, men hon hittar bättre än jag i mitt nya kök och vi hörs så ofta att hon vet vad jag äter till lunch - och att dela livet är fortfarande vår grej.

Hon bor två timmar bort om kollektivtrafiken är på bra humör. Det är faktiskt inte jättelångt. Och vi sa att det hade varit värt 4 timmars restid för bara en kväll ihop. Nu fick vi tre dygn. Jag har jobbat, men äntligen har det funnits någon som väntar på mig när jag kommer hem. Någon som lagat mat och som mitt emot mig vid bordet undrar hur dagen varit. Någon som har varit hemma, hemma i mitt hem. Som delat vardagen, tystnaden. Som använt min tandkräm och fått sin egen handduk i mitt badrum. Och innan vi gått och lagt oss har hon borstat mitt hår och flätat det precis som hon gjorde så många kvällar förra året.

Just den stunden känner jag mig alltid som en liten flicka som görs fin av någon som håller av henne. Så som jag kände mig när jag var liten kvällen innan julafton och mamma kammade mitt hår. Just då är jag bara där, tar emot. Omtanken i varje liten rörelse, i varje borsttag.

Och jag vet att det är sant. Den där känslan när hon flätar mitt hår. Hon håller av mig och jag henne. Genom glädje & sorg, genom livet.

Det ger mig varje dag en anledning att vara tacksam.

om saft i en philadelphiaost-burk och om fotboll utan regler.

Solen sken och vi slutade tidigare än vanligt idag och vi ville hitta på något särskilt. Vi hittade några kakor i frysen, lite saft och ett halvt paket kex, några skorpor och lite singoalla som packades ner i en väska. Så gav vi oss iväg på utflykt. Vi gick till en lekplats och Gustav fick så hög fart på gungan att jag trodde att antingen den eller han skulle gå sönder, och så spelade vi fotboll. Utan regler. Jag gjorde ett mål. Självmål. Och Erik lyfte Ellen av planen när hon tog bollen och jag fick en spark på smalbenet. Men mest av allt skrattade vi. Åt dåliga passningar, snygga mål och en milt sagt spännande match där alla fick vara med.

Varma och rosiga om kinderna gick vi upp för backen till vattenledningsparken. Vi bar bordet till solskenet och slog oss ner. Vi åt vårt fika och drack vår saft ut creme-fraiche-burkar och sånt eftersom vi inte hade något bättre till buds i köket och det var himla fint ändå. När vi suttit där så länge att vi börjat frysa packade vi ihop allting igen och gick tillbaka hem till Svf. Alldeles glada, som barn på förskoleutflykt.

Ikväll försöker vi läsa bibeln tillsammans, så nu sover Ellen i min säng och Johannes sitter här och läser bibeln och jag har precis vaknat efter att ha somnat någonstans mellan Amos och Hebreebrevet och jag tänker att precis såhär är det fint när livet är.

om att få en extra syster.

Igår kväll låg vi i hennes säng och funderade på vad vi inte visste om varandra. Jag berättade om barnkören jag varit med i och om vem jag var kär i när jag gick i lågstadiet, och hon om hur hon i sin barnkör alltid mimade för att hon inte visste hur man sjöng. Vi skrattade åt varandra och hur fint det är att finnas till. Och någonstans där blev vi väldigt trötta, knäppte våra händer och bad vår kortaste godnattbön hittills innan vi somnade, tätt ihop i hennes säng. Nio timmar senare vaknade jag, fortfarande alldeles intill och alldeles varm i hjärtat. Över att ha en så fin vän som den jag råkar dela mitt hem och vardag med detta år. Över att dygnets vakna timmar ibland känns för få för att räcka till för varandra, så att vi ibland också sover i samma rum.

Och nu ler jag över att jag får sitta, hurven och lite småhängig i hennes fotölj, ätandes popcorn med sked (för att inte kleta ner mina tangenter) samtidigt som hon sitter i sängen två meter bort och läser. Över att vi får dela livet här, både när vi gör något särskilt och när vi inte gör någonting alls.

Och för att det faktiskt tar en stund att komma på något hon inte vet.

om att vara glad för att någon annan är det i mitt hem

Jag är så tacksam över mitt och Ellens hem här på Svf, våra två rum som fler än vi känner sig hemma i. Som folk kommer in i för att bara säga hej, kanske somna i någon av våra sängar en stund eller bara hänga i. Jag är tacksam över att det ofta ligger ett par skor i vår hall som tillhör någon annan än oss, att handduken märkt med "vänner" faktiskt får användas ibland och över att vi är så överens om att folk är välkomna till oss. 

Förut satt vi och läste några förfärligt långa texter inför ett textseminarium som vi ska ha i nästa vecka när det ramlade in en hel hög med kompisar genom dörren. Det riktigt lös ur ögonen på dem och de liksom svävade på moln. De hade tydligen fått träffa någon sjukt cool fotbollsmänniska när de varit på studiebesök i Göteborg under dagen och det bara bubblade av glädje i dem. De droppade in i rummet, en efter en, slog sig ner lite överallt och pratade i ett kör om allt de varit med om. 

Jag satt där med min djupa teologiska text och läste samma rad om och om igen utan att förstå någonting medan jag lyssnade på hur de pratade om dagens upplevelser och hela jag blev så himla glad. Över hur jag kunde få vara så lycklig för deras skull. Och över att de kände att mitt och Ellens hem var en plats att vara glad på, även om ingen av oss riktigt förstod vad de varit med om. (Och i ärlighetens namn nog inte hade velat uppleva samma sak pga obefintligt sportintresse...)

Jag blev så lycklig över att vi verkligen får dela livet här, både glädje och sorg. Och för att båda delarna kan delas och kännas med även om vi inte upplevt exakt samma saker. För vi tycker om varandra här, och då blir det liksom så att om någon är ledsen, då känner vi med hen - och om någon är glad, då känner vi med hen. Och det, det är så himla himla fint. 

Och jag får tacka Gud för att mina vänner haft en helt fantastisk dag och fått uppleva saker de längtat efter, men framför allt för att deras glädje får smitta och över att jag, med ett uppriktigt hjärta får möjlighet att glädjas med dem. 

Och jag tänker att det är precis detta som mycket handlar om - att våga dela livet, och förstå hur mycket rikare det blir när man får vara glad, bara för att någon annan också är det. Tack gode Gud för det. 

om några dygn hos vänner, dagar att spara länge länge i hjärtat.

Det här med att ha fina bilder på sin blogg... det brukar inte vara min grej. Men så tänkte jag att äh va 17, det kanske inte måste vara superkvalité på alla bilder för att de ska få vara här. Suddiga mobilfoton i konstiga ljus kanske är bättre än inget, åtminstone ibland? Jag har nämligen några fantastiskt trevliga dagar bakom mig som jag vill visa för er. Så nu kör vi - med skruttiga bilder och allt.

Vi har lov denna vecka, och trots att vi träffar varandra nästan dygnet runt på skolan så tänkte vi "varför inte tillbringa lovet ihop med?". Sagt och gjort - några av oss bestämde sig för att under några dagar ta en liten turné runt om i södra Sverige för att hälsa på hemma hos varandra. Himla bra grej, för visst känner vi varandra otroligt väl på ett sätt, samtidigt som vi vet väldigt lite om varandra på ett annat plan. Nu fick två världar "hemma-världen" och "svf-världen" smälta ihop för några stycken, och det var väldigt fint att få vara en del av det.

Vår turné började i Tibro hos Erik. Jag och Ellen tog tåg och buss dit och övriga åkte bil, och när vi väl var framme allihop gick vi på ett jättemysigt café. Sedan promenerade vi runt i det lilla samhället, kollade in olika ställen som på olika sätt format Erik och sådär. Vi kollade in hans hemförsamling och handlade mat på hans Ica och föll pladask för alla fina hus. Sedan gick vi husesyn och landade i Eriks soffa i innan vi lagade kvällsmat.

Här är Erik, måttligt road över "posera nu fint framför ditt hus"-uppdraget. När vi ätit gott tillsammans med Eriks familj spelade vi spel och somnade sedan allihop i en hög i vardagsrummet till Pelle Svanslös-film som någon vänlig själ stängde av framåt småtimmarna. 

Elias och Johannes skulle vidare på andra äventyr redan nästa morgon, men vi andra gick och matade änder (det var mitt bidrag till aktiviter att hitta på.. hur tänkte jag där kan man fråga sig?). En and bet mig i tån och brödet tog slut, så vi packade picknickväskan och begav oss ut och åkte pulka och fikade vid kyrkans scoutstuga ute på landet istället. Det var fantastiskt fint. Väl hemma igen åt vi lunch, kollade fotoalbum och packade väskorna för nästa anhalt. Så tog vårt dygn i Tibro slut, Erik skulle på skidläger och vi andra åkte vidare.

För jag, Ellen och Anna fortsatte vår lilla tripp till Lidköping som Ellen kommer ifrån. Hennes bror hade lagat en rysligt god kvällsmat till oss och vi hade en lugn kväll i soffan framför melodifestivalen. Trötta efter alla nya intryck somnade vi alla tre i en alldeles för smal säng och rätt trötta nästa dag gick vi på gudstjänst i Ellens församling. Var väldigt, väldigt fint.

Här har vi Ellen som på samma sätt som Erik fick posera framför sitt hem. Hon tog oss sedan med på en promenad genom staden och en liten biltur där vi fick se olika platser som betytt mycket för henne. På söndagskvällen tittade vi på gamla foton och sedan gick vi på yoga (hahaha, var konstigt och sjukt bra på samma gång!) tillsammans med Ellens mamma. Efter det åt vi god frukost-kvällsmat (bästa!) tillsammans med familjen. 

Nästa morgon, efter ännu en natt i Lidköping åkte vi norrut mot Hallsberg där Anna vuxit upp. På vägen stannade vi till hos Ellens vän som bjöd på fika.

Hos Anna gjorde vi samma sak som vi gjort i Lidköping och Tibro. Vi kollade in stan, platser som har många minnen, fotoalbum och kyrkan. Annas mamma gjorde den godaste laxen i världshistorien till kvällsmat och Ellen och jag var heeeelt slut efter alla nya intryck så vi segade mest hela kvällen. (återkommande tema märker jag..haha)

Nästa morgon gick vi promenad genom staden, kollade in Annas gymnasieskola och gick över en massa järnvägar. Solen sken och vi var lyriska efter några helt fantastiska dygn. Sedan åkte jag hem på tåget och landade i Tranås och det var väldigt fint det med. 

Vi har inte gjort så mycket speciellt dessa dagar, inte hittat på en massa saker. Vi har promenerat, spelat spel, tittat på bebisbilder, ätit mat och tagit det lugnt. Men vi har fått göra det i varandras hem, och det är något särskilt med det minsann. Jag är så tacksam för dessa dagar, verkligen. 

några dagar att få minnas och vara tacksam över.

Jag är tillbaka på SVF efter en veckas lov. 9 dagar av tid tillsammans med Alexander och våra familjer. Jag känner mig som en ny människa, tillbaka här på skolan där jag trivs så bra - men också full i hjärtat av stunder någon annan stans än här. Min lediga vecka tillbringade jag på följande fantastiska vis:

- Lite i Linköping, hos min fina vän Elin och med hennes nu några månader gamla son. Att få vyssa ett barn till sömns, lukta lite i nacken och små minihänder som håller om min - det om något kan fylla mitt hjärta med kärlek.

- Hemma med mamma, pappa och Lisa i två dygn. Vi sysselsatte oss genom att springa runt sjön, laga mat tillsammans och gå på musikal, slappa i soffan och så. Det var fint, länge sedan, och så bra.

- På måndagskvällen mötte jag min man på stationen och kramades efter 3 veckor ifrån varandra, sedan gick vi kvällspromenad och pratade och skrattade ihop igen - det var så viktigt och fint.

- Sedan var jag hemma i två dagar och städade, fixade, fyllde frysen med matlådor till mor och far och var allmänt effektiv i att göra lite nytta hemma. Det var roligt, främst för att jag orkade och klarade av att slutföra alla projekt - stora framsteg sedan jag var som sjukast. Hurra!

- Mina supereffektiva fixardagar avslutades med en middag ihop med grannfamiljen. Sådan lycka i hjärtat att få äta soppa och pannkakor med dessa älskade barn, se på när de leker "sicken blås" och i största allmänhet leva i sådan fin gemenskap med familjen i huset intill.

- Tidigt nästa morgon åkte vi till Söråsen jag och Alexander. Där fick jag hjälpa till att gjuta ladugårdsgolv, köra lite maskiner och mocka skit i ladugården. Det var otroligt länge sedan jag var så skitig och jag njöt i fulla muggar av att gå inne bland djuren och göra fint. Det är något visst med kor enligt mig alltså. Och att vara utomhus hela dagarna, ful som jagvetintevad och älska det. Dessutom skurade jag ur badtunnan och eldade hela dagen så att vi efter två dagars arbete fick bada under stjärnhimmeln.

- Efter två och ett halvt dygn på landet var det fredagslunch i Tranås med hela min familj. Sedan en lugn eftermiddag i soffan, och så en cafékväll i kyrkan på det.

- Lördagen jobbade jag med min kontaktpersontjej och vi hängde hemma hos mig, stekte pannkakor och hade det roligt. Framåt kvällen åt vi tacos med familjen igen. Mysigt att hinna umgås så mycket! Sedan åkte jag och Alexander tillbaka till Söråsen, badade tunna igen och somnade sedan gott.

- I söndags var vi på 80-årskalas för A´s mormor. Tårta, blommor, tal och en massa tanter som hälsade på mig och jag låtsades att jag mindes vem som var kusin till vem och allt det där. Efter det, ja då var det dags att åka tillbaka till Jönköping. Tillbaka till vardagen här.

Och nu är jag här. Med lite nya minnen från andra ställen än den här fantastiska bubblan. Peppad på många veckor fram till jul, och varm i hjärtat efter ett helt fantastiskt lov. Att få vara en hel vecka med Alexander, ha "vardag" ihop igen - det var så otroligt skönt, viktigt, fint och fantastiskt.

Ja, jag är tacksam och glad över både vad som varit och vad som ligger framför. Det är en fin känsla.

om ett otroligt oväntat och så uppskattat möte.

Idag är jag så himla glad. För vet ni vem som kom och hälsade på mig förut!? Jo - världens bästa Mia. Hon som jag fick träffa på en resturang i Nairobi, byta nummer med och sedan fick besök av till barnhemmet där jag bodde. Som forfarande var där när jag blev utslängd, som packade ihop hela min tillvaro i väskor och påsar samma dag, ringde taxi när jag bara grät, som såg till att jag fick bo i hennes rum i en kenyansk familj tills jag hittade ett hem för mina två sista månader i Kenya, som delade sin säng, täcke, mat och tid med mig i en vecka. Som lyssnade och stöttade och hjälpte mig att orka stanna kvar i det land jag inte längre visste vad jag skulle göra i. Som var den som gjorde att jag inte bara gav upp och åkte hem. 

Henne fick jag träffa idag. Vi har inte sett varandra sedan en aprildag i Nairobi och när vi sa hejdå där visste vi inte om vi skulle ses igen. (Mia bor nämligen i Sundsvall och där har jag inte vägarna förbi särskilt ofta.) Idag, en halvtimme innan matdags ringde min telefon och en välbekant röst sa "heeej.. det är mia!". Så visade det sig att hon och hennes Joe var på Smålandsroadtrip och var någon mil ifrån mitt Svf. Jag blev så glad att jag kunde spricka. 

Så idag har jag fått prata med Mia igen, höra hennes skratt för första gången på 4 månader, minnas hur vi åt svenskt godis och grät av hemlängtan - men att vi i alla fall gjorde det bäst tillsammans. Och så fick jag krama henne, träffa hennes Joe (som "jag" hade skypeat en del med eftersom stackars Mia inte kunde ha något privatliv när jag låg tätt intill i hennes säng där i Nairobi) och bara vara så himla glad över att denna människa finns. 

Tack Mia för vad du gjorde för mig i Kenya. Tack för att du tog dig tid att hälsa på mig idag. Och tack Gud för att du såg till att vi bytte nummer på den där restaurangen hon och jag. Det enda lilla...det räddade min resa och förändrade därigenom mitt liv. Tack. 

om några dagar i paris och om vårt älskade land.

För några veckor sedan var jag i Paris i 4 dagar med 3 av mina allra närmsta vänner. Det var helt fantastiskt. Vi hade inte särskilt mycket krav på vad som skulle göras, men hann ändå med väldigt mycket trevligt och fint och vackert och roligt och alldeles underbart. Vi bodde på sjätte våningen på ett litet alldeles lagom fint hotell väldigt nära Notre Dame och fyllde dagarna med picknick vid Seine, turistbuss-tur, uteserveringar, shopping, prat, promenader och en massa "åh, titta där vad fint!".

Paris var verkligen en väldigt vacker stad och jag är så glad att jag åkte dit. Men för varje gång jag lämnar Sverige inser jag mer och mer hur mycket jag älskar vårt land. Hur otroligt mycket jag uppskattar ren luft, bra trafik, säkerhet och naturen. Det gör mig ont i hjärtat att det finns folk som tycker att vi ska hålla den skönheten för oss själva, inte dela med oss av vårt land. Fy för det säger jag bara. Det kunde lika gärna varit jag som behövde fly, som inte kunde bo kvar i det land jag säkert också helst hade velat stanna i. Det kunde lika gärna varit du. Så nu tar vi oss i kragen, vågar stå upp för alla människors lika värde och rättigheter och ser till att valet i september inte bidrar ännu mer till de sjuka åsikter som uppenbarligen finns lite här och var. Det är vårt land - inte bara mitt eller ditt. Vårt - det betyder att det tillhör fler än en. Fler än dig och mig. Så det så. 

om en solig dag i maj och varför jag har världens bästa grannar.

Har haft några riktigt fina dagar, och i torsdags var en sådan till exempel. Jag hade äran att få tillbringa dagen med Alma och vi hade roligt, lekte lite med grannbarnen och plockade blommor. När Alma sedan hade åkt hem kom hela gänget från trädgården intill över till oss, lånade lite gatkritor jag köpt och sedan lekte vi en lång stund på vår asfalterade uppfart. Det tränades bokstäver, ritades fiskar och hagar och små klickar av färg här och var. Jag fick några små paprikaplantor av ungarnas mamma och medan jag planterade om dem i nya krukor och samtidigt sa "åhhh vad fin blomma du ritat lilla E!" eller "aaah, vad duktig du är prins I!" så tänkte jag att detta verkligen var en stund att spara i hjärtat. En solig dag i maj, med vänner och små extra-kusiner/barn/kompisar att leka med, enkelt och kravlöst - det är livet det. En liten kanna rabarbersaft i utbyte mot två plantor, 4 ungar och en uppfart full med konstverk, det är helt fantastiskt. 

Jag gillar det enkla i den dagen. Jag älskar att vi rivit staketet mellan våra tomter, tar hand om varandras barn och hus och allmänt lever lite av livet tillsammans med våra grannar. Det blir så mycket enklare och framför allt så mycket roligare. Och vi har för länge sedan slutat köpa en ny påse mjöl när man lånat några deciliter av det andra huset, för vi vet att det jämnar ut sig. Snart står där fyra små fötter på vår trapp med en burk i handen och frågar om vi har lite socker och en annan gång ringer jag in och säger att jag visst inte hade alla ingredienser till kakan jag redan börjat baka. 

Ja, generositeten, respekten, lekfullheten och omtanken som finns mellan de två husen på vår gata är något jag värdesätter så högt och verkligen ska försöka sprida till resten av mitt liv. Jag kommer trots allt förmodligen ha rätt många grannar i mitt liv framöver! Både i huset intill och i hus långt borta. 

om ett lugnt lov och sköna dagar.

Ojoj, bloggen har visst tagit jullov den också. Men nu ville jag tala om för er att jag lever, att jag haft en väldigt mysig jul och att jag mår bra förutom en eländig förkylning som aldrig tycks släppa. Jobbade intensivt sista veckan innan jul och därför passade det mig bra med en lugn vecka därefter. Vi har varvat mys framför brasan i Söråsen med mys i min soffa här hemma hos familjen. Jag har läst böcker, tittat på film och bara tagit det sådär oförskämt lugnt som man får när det är jullov och man ska vila. 

I morgon åker jag, Alexander, mormor, mormors syster och min familj till min moster utanför Vimmerby för att fira mormors (och lite min) födelsedag. Sedan väntar ett besök i Söråsen innan jullovet officiellt är slut. Men jag, jag tänker ta mig en veckas lov till. Bara för att jag kan, vill får och behöver. 

Kram på er. 

WIIHU, jag är så glad!

Vi är så knasiga. FÖR VI HAR BOKAT EN RESA TILL SPANIEN OM EN VECKA. Jag är så glad att jag spritter. Vi har pratat om att åka iväg tillsammans några dagar senaste tiden men inte riktigt tagit tag i det. Det var Alexanders förslag "när min tenta är gjord och så... då kanske vi ska hitta på något?". Jag trodde han syftade på att gå på bio eller äta ute eller något i den stilen, men nej han tänkte att vi kanske kunde resa utomlands. 

SÅ NU SKA VI GÖRA DET. Vi bara bestämde oss. Satte oss ner, kollade på en karta vart vi ville och sen bokade vi flyg och hotell. Bara sådär.

Och jag är så stolt över oss. Över att vi räknar våra slantar och väljer att investera i några dagar för oss. För vårt förhållande. 

Förra sommaren var vi på Gotland och jag vet inte hur många gånger jag har tänkt tillbaka på de dagarna. På hur fantastiskt det var att få gå omkring i Visby med honom, på hur härligt det var att cykla längs med havet och på att få känna sig lyckligast i världen på äventyr med han jag älskar mest. I somras hade vi varken tid eller pengar att resa iväg (så vi åkte bort två dagar och lånade en ö, vilket du kan läsa om här.) på någon längre resa. Vår sommar blev fantastisk ändå, men nog kunde det vara trevligt med en resa nu, tid att bara vara. Tillsammans. 

Och nu ska vi åka. Fem dagar i fina Spanien. Bara vi två. 

JAG ÄR SÅ GLAD ATT JAG TROR JAG GÅR AV.

om en speciell gudstjänst i min älskade församling.

Idag firade jag gudstjänst i min älskade församling  och det var helt fantastiskt. Idag var det ett möte för alla åldrar så barnen var med hela tiden istället för att gå på söndagsskola. Jag och min vän Tomas som jobbar som ungdomsledare i församlingen hade ett litet drama om att Gud vill hjälpa oss i livet och så fick barnen måla under predikan. 

Vad ni ser på bilden är en stund som värmde mitt hjärta särskilt mycket just idag. Varje gudstjänst har vi en stund av lovsång (sånger som man sjunger till Gud för att ära honom, typ som böner med melodi till), förbön (man kan få hjälp av människor som ber tillsammans och för en, något som kan vara skönt om man själv har svårt att formulera sig eller inte orkar be själv) och möjlighet att tända ljus. Idag blev denna stund så fantastisk för hela livet rymdes i dessa minuter. 

För barnen låg där på golvet och målade, församlingen sjöng med i ungdomskörens lovsång och människor tände ljus. Och alla fick liksom plats. Alla hörde hemma där. Det var högt i tak och Gud var där. Mitt bland alla kritor, ljus, tantparfymer och böner. Så vill jag att det ska kännas varje gång, men just idag tror jag Gud log lite extra. 

I alla fall gjorde jag det. 

Om när man hittat honom, hittat hem och aldrig vill gå tillbaka.

Jag älskar honom. Mannen i mitt liv, i vårt liv. Han som är ordningen när jag är kaos, han som håller ut och håller om. Han som står fast och bara är när jag far omkring och är ingenstans utom där jag borde vara. Han som öppnar sin famn gång efter gång och säger "kom hit din dumbom och låt mig älska dig" ungefär. Han som snällt öppnar sina armar och lånar ut sin axel varje gång jag sover intill honom, och som sedan låter mig få sova ut varje morgon när han smugit upp och satt i gång med vad den dagen har i uppgift åt honom. 

Han som överraskar med blommor en vanlig torsdag för att han pantade några burkar och fick ett infall att ge mig rosor för slantarna som blev. Han som först efteråt säger "ojdå, det var ju dumt att du fick dem nu när du ska åka bort i en vecka. men... jag bara ville ge dig dem nu". Han som försynt städar mitt rum och som springer ner i tvättstugan åt mig för att jag är för rädd för att gå dit om natten. 

Han som leker jordfräs på min mage och som lär mig hur man får till de bästa fisarna. Han som tycker jag är dummast i hela världen ibland men som väljer att älska mig ändå. Han som inte kan pussa mig när jag ätit något med mjölk i men som ändå förstår att jag måste får äta min älsklingsyoghurt även om den är giftig för honom. Han som Gud gav allt det tålamod jag aldrig fick. 

Honom älskar jag. 

Men just i kväll älskar jag honom mest för att han kallar bristningarna på mina höfter för flames och tycker att de är ascoola. Han säger att han också vill ha sådana och sedan pussar han mig överallt och säger att jag är fin. Fin trots att jag har håret på ända, inget smink och sitter i en av hans skräptröjor och ska sova.

Och ungefär där känner jag bara att jag har hittat mannen. Honom jag av hela mitt hjärta hoppas att jag får dela resten av mitt liv med. Och så liksom golvas jag av den insikten och tänker att fy vad jag är tacksam. Verkligen. 

om en sommar jag för evigt kommer minnas. om den sommaren jag log.

Vilken sommar jag har haft alltså. Mitt hjärta blir alldeles varmt när jag tänker på det. Jag har mått bra, riktigt bra. Bättre än jag kan minnas att jag tidigare gjort. Det har varit helt fantastiskt. Jag har njutit, varje dag. Av att få vakna av fågelkvitter istället för smärta i bröstet av ångest. Av att få skratta tills tårarna rinner och inte för att det gör så ontontont inuti. Av att få klara av att jobba heltid, även om jobbet i fråga är väldigt lugnt. Av att bada i ljumma sjöar där en man som är min simmar mot mig och kysser mig tills jag glömmer hålla mig vid ytan. Av att få skratta högre än vad man borde bara för att livet känns så himla fint. 

Fina vänner, alla ni där ute. Om ni haft en bra sommar - var tacksamma och glada. Tänk vad underbart livet kan vara. Jag gläds med er. Verkligen. 

Om er sommar har varit som min höst och vinter var - kom ihåg, det kommer bli bättre. Livet kan göra så in i helskotta ont, JAG VET. Men jag vet också att det kommer dagar längre fram då du inte för ditt liv kommer kunna förstå hur allt kändes så meningslöst och mörkt. Det kommer alltid en sommar. Det gör det. Och livets vår kan komma i oktober också. 

för vi är elva stycken nu. elva människor att gräla med, brottas med, kramas med och älska genom allt.

Märkligt nog är denna bild den enda jag har från en helt fantastisk vecka tillsammans med min stora familj. (Det är vi som äter kvällsmat ihop en gång i veckan och historien kring det kan du läsa här). Vi brukar åka bort en vecka tillsammans varje sommar och i år blev det till ett hus i Timmernabben mellan Kalmar och Oskarshamn. Här bodde vi precis intill havet, åt nybakat bröd till frukost på terassen, plockade blåbär, tränade, shoppade, läste, drack te, spelade spel, promenerade, jagade hysteriska mängder mygg och bara hade det allmänt bra. 

Två dagar åkte vi till Kalmar för shopping och glass på Ben&Jerrys. Resterade dagar var vi hemma vid huset och njöt av ledighet. Det var värdefullt med några dagar i annan miljö med fina människor. Alexander och jag lyckades få ledigt båda två i nästan en vecka så vi kunde åka ner till resten av familjen och vara med alla dagar utom en. Det hade vi inte räknat med och vi blev väldigt glada över att det gick att pussla ihop livet så att vi båda kunde följa med och vara lediga samtidigt. Detta innebar att vi fick jobba desto mer veckorna efter - men det var det värt. 

För en semester med detta gäng är inget man vill missa. 

en del av de veckor som gått, om stunder som varit och tid som passerat. om minnen och tankar och konsten att njuta.

Hejsan alla ni och TACK till er som tappert klickat in här varje dag nu i sommar trots min näst intill obefintliga uppdatering. Jag har saknat bloggen men valt att pausa helt från datorn nu i sommar. Faktum är att internet och sociala medier har prioriterats ner även på telefonen. Jag har tagit en liten paus helt enkelt - välbehövligt. Nu har jag massor jag vill berätta och visa er istället. Det går liksom inte att berätta allt, men min sommar har varit helt fantastisk! 

Funderade på att göra ett megalångt inlägg om hela min sommar men bestämde mig för att dela upp det lite. Därför får ni endast två bilder denna gång. Det ena är på mig och Maria en kväll i juli när vi åt körsbär tills magen stod i fyra hörn. I år har vi haft turen att få massa bär på vårt träd och fåglarna har hållit sig borta så jag har ätit för glatta livet. Mums! 

Samma kväll skördade vi också dessa läckra morötter och skrattade högt när vi tyckte de såg ut som en hel liten familj. I år har jag odlat både morötter och ömt vårdat en liten paprikaplanta (som faktiskt bär tre paprikor för tillfället) vilket nästan innebär personligt rekord i trädgårdsintresse. Pappa Morot med bebis Morot i knät, lillebror Morot i mitten och så Mamma Morot lite läckert på kanten. Fint va? Goda var de också! 

Ibland funderar jag på vad jag har haft för mig de senaste månaderna egentligen och jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Jag har jobbat heltid som personlig assistent och där emellan vilat, åkt på små dagsutflykter och båtturer. Dagarna har gått snabbt men jag har tagit vara på varje stund och verkligen njutit. Det har jag blivit bra på den senaste tiden - att njuta. Det är väldigt bra att vara bra på det. Livet blir så mycket mer då. Så njut kära ni. njut av regnet, solen, vinden och livet. Lev.

Puss!

för vi delar det vi har, vi delar vår vardag och livet blir finare så.

Vi har en väldigt trevlig tradition i vår familj. Varje onsdag äter vi kvällsmat tillsammans, varannan veckan i vårt hus och den andra veckan i Svenssons ett kvarter bort. Vanligtvis äter vi mest mackor och dricker te men idag gjorde pappa våfflor. Vi kröp in under filtar och så satt vi ute och åt, mysigt och "somrigt". Idag kunde inte familjen Svensson komma men våra extra-barn (våra familjer har en del såna - underbart) var med. Andreas och Maria har ätit kvällsmat med oss varje onsdag länge nu. Så himla mysigt! Ibland är vi närmare 17 personer dessa onsdagar (det blir så när man har många att hålla av och hålla om) men idag var vi bara 6. Kan vara mysigt att hinna prata lite mer och bara umgås ordentligt också. 

Hur som helst är det fantastiskt med en stor fin familj att dela vardagen med. Att äta tillsammans är mysigt och dessa onsdagskvällar är väldigt viktiga för oss. Den som missar en kväll blir otroligt saknad och förhörd över vad som var viktigare än familjen ;) Härligt ändå. Själv har jag nog bara missat 3-4 onsdagar på 3 år. Men så är det en fin tradition också. 

om fina stunder som värmer ett redan varmt hjärta.

Nu har jag haft ledigt i nästan en vecka. En fantastisk sådan. Det är dessutom ungefär en månad sedan jag tog studenten. Det känns underbart. Stressen har runnit av mig och jag lever här och nu. Försöker samla på ögonblick att värma hjärtat med. Det finns så många. Jag sparar dem inom mig, tar fram dem då och då och njuter en gång till.

Jag har haft några lugna dagar i Söråsen, jag har gått på loppisar, jag har varit på sjön två dagar, jag har legat på stranden och läst bok, jag har picknickat med fina Maria, jag har blivit bjuden på paj, jag har samlat vuxenpoäng på Ikea med min man, jag har ätit glass (!) och mycket mycket mer. Jag har haft semester.

Nu är jag redo för jobb, taggad för att ge min brukare två riktigt fina dagar framöver. Om tre pass ja om fem dagar väntar ytterligare en veckas ledighet. Jag njuter. SÅÅÅ mycket. Tacksam ända in i själen. Sommaren - jag älskar dig.

Det är fint att lära känna en människa, att se ännu en sida och älska den med.

Jag och Alexander jobbar båda inom handikappomsorgen denna sommar. Eftersom vi har jobb där man arbetar både dag och natt kan de dagar vi är lediga samtidigt räknas på en hand ungefär. Men idag hade vi en ledig dag tillsammans, en efterlängtad sådan. Vi åkte söderut till Jönköping för att gå på Ikea och prova ut en gemensam säng (galet, vuxenpoäng där!) och handla lite annat. Vi träffade Alexanders föräldrar där och blev bjudna på köttbullar (min favoritmat i typ hela världen) på det stora varuhuset. 

Framåt eftermiddagen åkte vi till en strand och fikade och därefter styrde vi kosan mot Eksjö. Där blev det minigolf och ännu ett fika. Jag tyckte det var väldigt mysigt och somrigt att spela golf men min karl blev mest arg. Inte på mig såklart, där har han det största tålamodet i hela världen, men på bollen/klubban/banan/livet osv. Minigolf var inte hans grej helt enkelt... 

Nu väntar en sista dags ledighet för min del innan det är full rulle med jobb som gäller. Men bara i 4 dagar - sen väntar en veckas semester med familjen. Jag hade sådan tur att mitt schema kunde läggas så att jag kan följa med utan att förlora arbetstimmar. Värdefullt! Att dessutom Alexander kunde göra detsamma - ja det är nästan, men bara nästan för bra för att vara sant. 

Hoppas ni alla mår bra och njuter av sommaren. Livet är fint hörrni. 

tänk att du lilla kan läka mitt hjärta och fylla det med kärlek när jag inte trodde att mer kunde få plats.

Idag fick jag låna en liten Emmy från min vän Maria. Jag gick helt enkelt fram till henne och sa att jag tror jag tar lilltjejen en stund och vips så fanns där en liten tjej i min famn. Små fingrar som fastnade i mitt silverhalsband, några vassa små naglar i min mun när fröken bestämt ville ha handen där och en panna lutad mot axeln när nacken blev trött. Små tår att svepa in i filten och en mjuk kind att pussa på. Och en mamma bredvid som fick pusta ut en stund och ta hand om resten av sina barn. 

Jag fick låna skruttan i någon timme medan Maria var taxi åt de andra barnen och jag njöt. Vi kramades lite och sedan var det dags för tupplur i vagnen. Helst hade jag aldrig velat släppa taget om flickan men så är det när man lånar något - det måste tillbaka till sin rätta ägare. Men med hjärtat påfyllt av bebisgos och ett löfte om att få låna ungen igen gick jag hem glad i hågen. 

Sedan dess har jag ätit glass på stan med mamma, pappa och "brorsan" Elias för att fira semestern och nu vilar jag. Promenaden förut tog på krafterna och tråkigt nog blir jag fortfarande väldigt trött av fysisk ansträngning. Men sakta men säkert går det framåt och med en liten unge i vagnen framför sig är det lättare att promenera. Så jag ska låna lilla Emmy fler gånger. Jag mår bra av sånt. 

Kram på er.