I tre dygn har hon varit här. Hon som kom in i mitt liv för lite mer än ett år sedan och som jag hoppas stannar där för evigt. Min allra bästa Ellen. Vi bodde tillsammans på Svf och sådant kan bli dåligt och det kan bli bra. Det blev helt fantastiskt. Jag fick en till person i mitt liv att hålla av lite extra, att känna mig en aning halv utan. En riktigt nära vän, älskad till längst bort och hit igen.
Vi delade allt det år vi bodde tillsammans, glädje och sorg, mat och strumpor. Och någonstans insåg vi att det aldrig skulle fungera att det tog slut bara för att vår utbildning gjorde det. Och nu kan vi visserligen inte äta tillsammans varje dag längre och vi har inte längre våra tvätt&städ-torsdagar, men hon hittar bättre än jag i mitt nya kök och vi hörs så ofta att hon vet vad jag äter till lunch - och att dela livet är fortfarande vår grej.
Hon bor två timmar bort om kollektivtrafiken är på bra humör. Det är faktiskt inte jättelångt. Och vi sa att det hade varit värt 4 timmars restid för bara en kväll ihop. Nu fick vi tre dygn. Jag har jobbat, men äntligen har det funnits någon som väntar på mig när jag kommer hem. Någon som lagat mat och som mitt emot mig vid bordet undrar hur dagen varit. Någon som har varit hemma, hemma i mitt hem. Som delat vardagen, tystnaden. Som använt min tandkräm och fått sin egen handduk i mitt badrum. Och innan vi gått och lagt oss har hon borstat mitt hår och flätat det precis som hon gjorde så många kvällar förra året.
Just den stunden känner jag mig alltid som en liten flicka som görs fin av någon som håller av henne. Så som jag kände mig när jag var liten kvällen innan julafton och mamma kammade mitt hår. Just då är jag bara där, tar emot. Omtanken i varje liten rörelse, i varje borsttag.
Och jag vet att det är sant. Den där känslan när hon flätar mitt hår. Hon håller av mig och jag henne. Genom glädje & sorg, genom livet.
Det ger mig varje dag en anledning att vara tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar