Om ben som börjar orka igen, om parkbänkar som jag inte längre behöver sitta på.

När jag klev av tåget i Tranås efter några dagars resa runt Vättern tillsammans med vänner gick jag hem till mormor och pratade lite. Men sedan kände jag att jag ville vara själv - för första gången på 5 dygn - och hinna smälta några av alla intryck de senaste dagarna bjudit på. Så jag lämnade all packning hos mormor, ringde mamma och bad henne hämta den på vägen hem och sedan snörade jag på mig skor och började springa.

Jag sprang i nästan 7 km.

Förstår ni detta? Det var en så sjuuuukt cool känsla att mina ben orkade springa i nästan en timme. Mina ben, de som inte orkade gå runt kvarteret när jag var som sjukast. De bara sprang. Och jag fick tid att landa lite, sortera i hjärnan och tänka.

Jag sprang runt lite på måfå, tänkte att jag skulle försöka orka en kortare sväng men att det inte gjorde så mycket om jag började gå. Men så sprang förbi alla parkbänkar där jag för två år sedan var tvungen att sätta mig och vila för att benen inte orkade gå mer än några 100 meter åt gången. Och så tänkte jag att wow, nu kan jag springa förbi dem - jag behöver inte vila. Och så bestämde jag mig för att ta ett varv till på rundan jag sprungit bara för att fira. Så helt plötsligt hade jag sprungit 7 km i sträck, utan att ens bli sådär riktigt trött.

Jag bara skrattade till slut. Av tacksamhet och lycka. Över att det faktiskt går att återhämta sig även fysiskt efter att ha varit riktigt dålig. Över att mina ben, mina fina fina ben orkade bära mig runt staden längre än de någonsin gjort förut. Över att det helt plötsligt inte känns omöjligt att orka springa en mil.

Asså wow. Så himla glad är jag. Tack gode Gud för min kropp och för att den börjar orka igen. Jag är så tacksam. Tacksam och stolt.

om att en hop människors uppmuntran kan vara sista pusselbiten för ett friskt liv.

Såhär såg det ut ifrån hörnet på mitt rum häromkvällen när jag dödstrött och glad i hjärtat satte mig på en stol och pustade ut efter två timmar i idrottshallen med min klass. Vi är 23 personer i klassen, varav 12 går en bibel-idrott-inriktning och 11 (däribland jag) som går en vanlig bibellinje. Vi har ungefär hälften av våra lektioner tillsammans, och andra halvan var för sig där de fokuserar på idrott och ledarskap och vi mer kurser inom själavård, etik och praktik i församlingar. Men på kvällarna - då är det som att vi allihop går en idrottsinriktning. Alla har alltid sagt till mig att folkis innebär kladdkaka och sällskapsspel...men när vi i klassen umgås - då spelar vi volleyboll, innebandy, fotboll eller leker i idrottshallen. 

I början var det ovant, lite tråkigt att jag som är så fruktansvärt ointresserad av sport skulle umgås i princip dygnet runt med 12-15 personer som har idrott som sitt största intresse. Men vet ni - något har hänt - jag har börjat gilla att sporta! Jag fick liksom bestämma mig för att jag skulle försöka hänga på i den mån jag orkar, dels för att det är vad resten gör (och jag vill umgås med dem!) och för att jag vet att jag behöver få tillbaka mina muskler. Så de senaste 3 veckorna har jag tränat mer än jag gjort på evigheter, och jag har älskat det! Det är en så totalt ny upplevelse för mig att idrott inte bara behöver handla om prestation och att vara bland de sämre på vad man än gör - utan om en gemenskap och något där man har roligt ihop. 

Människorna här är fantastiska - de uppmuntrar mig att vara med, passar bollar till mig fast att jag missar hela tiden och låter mig bli en i gänget, trots att det innebär att de får springa dubbelt så långt och mycket eftersom jag oftast gör mer skada än nytta i laget. Jag har kommit på mig själv med att skratta högt, mitt i en innebandymatch där svetten rinner och jag får ont i benen som inte fått springa på flera år. Jag får uppmuntran och pepp att bli bättre och ingen klagar när jag är dålig. Det är en så sjukt häftig känsla för mig och jag uppskattar det så mycket. 

Så idag åkte jag till A6 och köpte nya idrottskläder (det enda ombyte jag hade med hit räcker inte på långa vägar) och för första gången i mitt liv ett par inneskor till lite allmänt sportande. För jag hoppas att detta är något som kan hålla i sig, att jag tillsammans med vänner får bygga upp min kropp igen. Bli stark fysiskt igen och faktiskt orka mer än tidigare. Jag tror detta är den sista pusselbiten för att jag ska bli helt mig själv igen efter sjukdomen. Jag hoppas det, och längtar redan efter att få inviga mina nya träningsgrejer efter helgen. 

Hurra! 

om en dag jag nästan orkat och om hur jag kanske orkar imorgon med.

I morse blev jag hämtad av min fina mamma hemma hos Alexander och så körde hon mig till jobbet. Sådan lyx minsann, att slippa komma genomsvettig till jobbet efter många uppförsbackar på cykel på vägen dit. Sedan jobbade jag intensivt i autismgruppen (som jag vikarierat mycket i sedan i höstas - så spännande, lärorikt och utmanande) för att sedan cykla till stan. Där fick jag ta emot en bollpump som en sportaffär skänker till Nuru och besöka en tant som ville skänka garn till min resa. Jag ska nämligen lära ungdomarna där att virka och en massa gulliga tanter från alla håll och kanter ger mig garner att ta med.

Jag utnyttjade nyckeln jag har till Alexanders lägenhet och värmde min lunch när jag äntligen fick sitta ner kl 14. Hungrig som en ulv var jag eftersom ingen kommit ihåg att lägga in en lunchrast i mitt fullspäckade jobbschema för dagen. Efter det däckade jag i kyrkans soffa tillsammans med två fina fina vänner som jag har en bönegrupp med. Vi pratade om livet, kramades och bad tillsammans innan det var dags för en ledarkväll i kyrkan. Givande samtal och god mat - härligt.

Dock är sådana här dagar egentligen för intensiva för mig. Nu ligger jag i min säng, hemma efter en lång dag. I morgon ska jag också jobba, och på eftermiddagen ska jag träffa min fina kompis som jag är kontaktperson åt. Vi ska ha en mysig eftermiddag hemma hos mig innan vi går på konsert. Efter den ska jag hem igen. Så är det bara. Behöver det och vill det.

Det är väl dags att inse att jag inte är tonåring längre, och att jag gärna går och lägger mig före klockan 22 en fredagskväll. Sova är ju faktiskt väldigt skönt.

om hjälp att tänka och lappar som värmer hjärtat.

Idag städade jag mitt rum och hittade den här lappen vid min säng. Jag fick den av Alexander för över ett år sedan när jag mådde som sämst. Hade otroligt svårt att både tro på mig själv och på hans kärlek till mig och när han klagade på att jag hade fel så bad jag honom om hjälp i hur jag skulle tänka. Då skrev han denna lapp till mig. Idag vet jag att nummer 1 och 2 är sant och jag kan identifiera mig lite mer i punkt 3 och 4 vilket det känns väldigt fint. 

Tänk vad dum i huvudet jag var. Och tänk vad bra det är med en tålmodig, kärleksfull pojkvän som gång på gång har stått kvar när jag har rasat. Som har varit lugnet tillsammans med sin storm till flicka. Jag har sagt det så många gånger men säger det ingen. Tacksamheten och kärleken till denna man är så ofantligt stor. 

som jag längtat efter att få skriva detta, efter att få uttala orden. var glad med mig.

Jag berättade i förra inlägget att jag idag släpptes av min psykolog som bedömer mig vara frisk. Känslan är... konstig, läskig och helt underbar. JAG ÄR FRISK.
Förstår ni? Hurra!

Men bara för att jag är frisk från depressionen betyder det inte att spåren av den är borta. Nej, fortfarande glömmer jag saker mest hela tiden även om det hela tiden blir bättre. Jag är också mycket mer stresskänlig än andra och kan få hjärtklappning och öronsusningar av saker som andra kan rycka på axlarna åt, jag är fortfarande fysiskt svag och har gått upp många kilo i vikt.

Men - ångesten är borta. Jag tänker bra saker om mig själv och vågar ta emot kärlek. Och vet ni, då känns det som ett sjukt litet problem att behöva skriva listor hela tiden och att förlora i sällskapsspel där man måste kunna tänka i flera steg. Och visst, det är jobbigt att vara stressad över små saker, men det går att hantera. Jag har äntligen lärt mig att jag behöver mer tid ensam, mer ledig tid än andra och längre tid på mig att göra saker. Med lite prioriteringar (som visserligen kan vara svåra och jobbiga att göra) så är det ingen omöjlighet. Och ärligt talat så gör det inget om jeansen sitter åt eller för all del inte ens går på. Jag är jag och tids nog passar de igen. I sammanhanget är det faktiskt högst oviktigt.

Jag får må bra. Jag har många att tacka det för. Min familj, mina vänner, min man, Gud, sjukvården, medicinerna, min psykolog osv osv. Men, just idag vill jag också tacka mig själv.

Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Det gick.
Tacksam är bara förnamnet.

HURRA.

om att äta tabletter men må bra. om varför det inte gick att sluta.

Av en händelse så blev jag påmind om det här inlägget som jag skrev för drygt ett år sedan där jag berättar om mina tankar kring att ta hjälp av medicin när man är deprimerad. Idag hade jag min sista kontakt med en psykolog som alltså bedömer mig vara frisk. Det var en läskig men skön känsla. Men - kan man vara frisk och äta mediciner samtidigt? Jag tror det. Jag äter nämligen fortfarande mediciner, samma sort och lika hög dos.

I slutet av sommaren 2013 var det tänkt att jag skulle trappa ner min medicin. Jag var peppad att göra det och längtade så efter att få vara fri. Jag ville inte äta tabletter i onödan nu när jag var frisk och mådde bra. I samråd med min läkare bestämde vi att dosen skulle halveras för att två veckor senare tas bort helt. Det kändes bra och jag trodde allting skulle fungera fint. Jag hade fel.

Det visade sig gå väldigt dåligt. Efter några dygn var jag tillbaka i ångest, att gå varv efter varv runt kvarteret och med sjuka tankar som tog över all form av friskhet i min hjärna. Jag kunde inte hitta någon orsak till ångesten förutom minskad mängd medicin. Det gjorde mig såååååå otroligt ledsen. Jag som trodde att JAG mådde bra, inte att det var tabletternas förtjänst. Fy vad jag var ledsen. Min läkare hade sagt att oavsett så skulle jag ge det 7 dagar, så det gjorde jag. Jag grät och var ledsen men envis som jag är så stod jag ut i några dagar och det blev bättre. Visserligen var jag lägre än vanligt men hade ingen kaos-ångest. Jag började landa, men mådde inte helt bra.

Då ringde min läkare och undrade hur jag mådde. Jag berättade att jag hade reagerat väldigt på minskningen av medicin men att det nu var mer stabilt igen. Han bedömde då att det var bättre att gå upp till min ordinarie dos igen för att göra ett försök att sluta framåt våren istället. Han sa att en reaktion över huvud taget var ett tecken på att nedtrappningen var för tidig och han ville vänta så att jag med all säkerhet skulle må bra när jag väl klarade mig utan medicinen. Det var jobbigt att höra men jag höll med honom om att en reaktion på minskningen var ett tecken på att min kropp inte var färdig nog att klara sig utan den. Och jag insåg att vad jag inte velat var att äta tabletterna i onödan. Uppenbarligen behövde jag dem och då slutade jag vara arg på mig själv för att jag inte kunde sluta just då. Precis som en person med diabetes behöver insulin för att må bra så behövde jag antidepressiva mediciner för att göra det.

Sedan dess har jag ätit min normala dos av mitt antidepressiva läkemedel och planen var att jag skulle göra det fram till mars. Jag känner ju mig själv och vet att en härlig vårdag med fågelkvitter ger bättre förutsättningar för att må bra än en tråkig grå kall novembertisdag. Därför känns våren som en bättre tid att göra förändringen än en höst. Men eftersom jag nu åker till Kenya och verkligen inte vill riskera några onödiga bekymmer där nere har jag bestämt att nedtrappningen får vänta ytterligare några månader. Exakt när det blir får jag och min läkare komma överrens om men jag tänker att juni kanske är bra.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är rädd för att det ska bli en likadan reaktion igen den gången, men ska göra allt jag kan för att det hela ska gå så smidigt som möjligt. Jag tänker att i sommar, men sol, bad, ledig tid och minimalt med stress så har jag goda förutsättningar att sluta. Den här gången ska jag se om det kan få ta längre tid, om nedtrappningen kan gå långsammare så att min kropp hinner vänja sig och reaktionerna utebli. Om det inte går så får vi ta det problemet då.

Tills dess tänker jag vila i att jag är frisk. Jag äter visserligen en liten tablett om dagen, men den är inte jag. Just nu behövs den, men det kommer inte vara så hela livet. Och jag får må bra, kanske lite på grund av den. Därför är jag fortfarande tacksam. Tacksam för hjälpen jag fått genom den och tacksam för att få vara frisk. Det är sjukt häftigt ska ni veta.

om barn i egna världar och jag i en annan.

Hej på er. Idag har varit en spännande dag då jag vikarierat på en avdelning för autistiska barn på en skola här i Tranås. Dessa fantastiska människor som kan vara så svåra för oss som inte lever i deras värld att förstå sig på. En otrolig utmaning men så fantastiskt häftigt att få vara med och se hur man med olika hjälpmedel kan få en fungerande vardag för dessa barn. Så viktigt!

Annars har jag träffat min fantastiska bönegrupp idag och därefter pussat lite på min man. Sen gick vi till Svenssons och åt det traditionsenliga onsdagsfikat. Nu har jag däckat i min ena säng. Har någon slags undermedveten stress som pyr i mig så imorgon ska jag försöka ta tag i en hel del av den så att jag kan släppa allt och bara få må bra. Ska åka till Stockholm i helgen med två fina vänner för att hälsa på en tredje vän. Ser mycket fram emot detta. Så därför ska jag skriva ytterligare en lista och sedan försöka slappna av och sova. Imorgon väntar ännu en dag tillsammans med autism-gruppen så det gäller att vara utvilad. Man vet aldrig vad som händer nämligen... Men precis som många autistiska barns liv underlättas av rutiner och struktur så hjälper även dessa saker mig. Alla listor, scheman och minnesanteckningar jag gör låter mig släppa tanken från huvudet, låter den fastna någon annan stans istället tills jag faktiskt behöver tänka just den tanken. Så jag gör mina scheman, mina listor och så får det vara så.

Nu står det "sova" på listan. Godnatt.

om listor och dagar som faktiskt fungerar.

Jag har fortfarande svårt att hantera stress och dagar med mycket som ska göras. Idag var en dag som innehöll många moment, och jag kände mig stressad. Egentligen i onödan, men min kropp funkar inte riktigt som vanligt än. Jag skulle till exempel skjutsa mormor till olika affärer och hinna städa här hemma innan klockan två. Mitt bästa tips för att inte stressa upp sig över saker och låta onödig energi gå till att gång på gång planera sin dag är att skriva listor. Listor över allt. Allt. Det funkar bra för mig. Då slipper jag lägga upp min dag 1000 gånger utan kan skriva en lista och sedan hålla mig till den. Det är också bra att skriva upp små detaljer på listan (eller ännu bättre saker man redan gjort) så att man får bocka av saker ofta. På dagens lista stod en massa saker, men bland annat att tömma diskmaskinen, plocka i diskmaskinen, städa köket, starta en tvättmaskin osv. Jag hann inte med mer än hälften men ack så skönt det är att få bocka av åtminstone de sakerna.

På listan stod också "Träffa Li". Det var himla mysigt. Vi lagade lunch tillsammans och åt sedan den och en smarrig fruktsallad. Så väldigt bra att ses sådär några timmar ibland och uppdatera oss om varandras liv. Nu har hon åkt till jobbet och jag ska skriva en andakt till morgondagens tonår. 

Ibland slår det mig att det faktiskt funkar nu. Att leva ganska likt alla andra. Om jag så får fortsätta skriva listor i all evighet så är det värt det, så länge jag får känna att jag kan leva mitt liv och vara delaktig i det. Ha möjlighet att orka dagarna och göra saker på mitt sätt. Det är så otroligt viktigt för mig och min hälsa. Och det, det vill jag vara rädd om. För både min och alla andras skull.  

en dag jag behövde. idag.

Nu har jag tagit mig igenom två veckors heltidsjobb och det kommer dröja länge innan jag utsätter mig för det igen. Även om jag hade fantastiska vikariat och jättetrevliga kollegor så tar det så ofantligt mycket energi att vara i nya sammanhang nästan varje dag. Jag hade inte riktigt den energin och även om jag klarade ut mitt jobb så ligger jag lite på minus i energi nu känner jag. Därför har jag en lugn dag idag. Jag struttar runt i pyjamas och har hittills inte uträttat särskilt mycket. Precis som det ska vara med andra ord. 

Tänkte försöka ta mig en liten promenad i solen och sen har jag lovat Alexander att städa mitt rum. Det ser ut som ett bombnedslag (lite på grund utav tids-och-energibrist men det vore fult att skylla allt på det.. beror nog mycket på min lata sida också) och det är tråkigt tycker jag. I övrigt ska jag bara vara. 

Det känns himmelskt. 

I morgon åker jag till Stockholm för att hälsa på min vän Ebba. Vi har inte träffats på fruktansvärt länge och jag ser fram emot en lugn helg i hennes soffa. Hoppas ni får en bra helg ni med. KRAM

det här med att göra lagom. det är skitsvårt.

Den här bilden tog jag en tidig morgon då jag skulle köra ut till Linderås för att jobba på en förskola där. Åh vilken fantastisk plats det är. Det är ett av alla ställen jag har varit och jobbat på de senaste veckorna. Jag vikarierar alltså inom barnomsorgen på en massa skolor och förskolor som klasslärare, fritidspedagog, speciallärare, assistent, resurslärare och förskolefröken. Det har varit otroligt lärorikt, spännande, utmanande, roligt, givande och jobbigt. Att komma till ett nytt sammanhang nästan varje dag och aldrig riktigt veta vad som väntar, det har lärt mig så mycket men också tagit väldigt mycket energi. Just nu är jag därför väldigt trött. 

Hittills har jag aldrig fått komma tillbaka till samma barngrupp (förutom i Linderås där jag varit 4 gånger) utan varje arbetspass fått nya kollegor och barngrupper att lära känna och förstå arbetssätt. Det är ärligt talat rätt svårt även om jag älskar det. Nu har jag har fått ett vikariat på 5 dagar i sträck nu vilket känns väldigt bra. Fantastiskt att kunna komma in lite mer i verksamheten och sammanhanget. Är elevassistent åt en fantastisk härlig liten person så det är roligt. Men när dessa arbetspass är över har jag bestämt mig för att ta det lite lugnt med jobbandet på ett tag. Jag orkar inte riktigt med känner jag, och igår sa Alexander: 

- Jonna, i november och december så ska du bara jobba 50 % (alltså 20 timmar i veckan ungefär, senaste veckorna har varit betydligt mer). Kan vi tumma på det? 

- Ja, jag blir så himla grinig annars...

- Blir?! Du är redan älskling. 

Sen pussade han mig och sa att jag var en liten tönt. Så kändes allt bättre. På riktigt. 

Jag behöver inse att jag inte kan göra allt jag vill just nu. Ska jag orka någonting annat än att jobba är det mindre jobb som gäller. Och då måste jag lära mig säga nej. Sjukt svårt - men så viktigt. 20 timmar i veckan är vad som gäller från och med nu. Det finns viktigare saker än jobb, hur härliga barnen jag möter än är. Så... nu ska jag träna på det där. Att göra lagom. Hade lite glömt bort hur viktigt det är. 

för dimman kommer, löven ändrar färg och hjärtat stannar en stund.

Igår kom hösten. Det var dimma över vår stad och för första gången på många månader var det inte sommarfint ute. Först blev jag ledsen och nästan lite rädd. För ett år sedan började det gå utför och lagom till löven föll av träden kom den allra värsta kraschen. Sedan följde många dimmiga och ledsna månader innan snön kom och jag blev mer likgiltig. Sedan kom våren och livet blev bättre och bättre. Först när björkarna slog ut vågade jag säga att det nästan var bra. När jag sedan fick tre underbara månader av sommar kändes livet riktigt bra, ja till och med bättre än det varit innan hösten jag helst inte vill minnas. 

Kanske var det just därför det slog till lite extra i magen när jag vaknade och Gud hade bytt sommar mot höst över en natt i vårt land. Jag blev helt enkelt rädd för att en höst i naturen skulle innebära att det blev mörkare även i mig. Men nu har jag landat. Jag ska göra mitt bästa för att få en fin höst. En höst där jag faktiskt kan njuta av te och tända ljus, av promenader i färggranna skogar utan att behöva stanna och vila vid vart tjugonde träd. Av timmar av ljus att orka utnyttja och njuta av och timmar av mörker att våga vila för att jag vill och inte för att jag måste. 

Jag har bestämt mig för att tycka om årstiden som komma skall. Vi ska bli vänner, hösten och jag. Vi har lärt oss av vad som hände förra året och ska se till att det inte blir så igen. 

Det får det inte blir. 

Det orkar jag inte. 

Det kommer det inte bli. 

om för små jeans och hur det kan vara alldeles fel. för mig. för nu.

Mitt liv är så bra just nu. Har varit det väldigt länge, ja i typ ett halvår nu. När pressen av alla skolarbeten försvann försvann också de sista depressionskänningarna och jag är glad. Jag är mig själv igen. Men vissa saker får jag fortfarande jobba mycket på och så kommer det säkert fortsätta vara de kommande månaderna och åren (?). Jag har fortfarande svårt att koncentrera mig, minnet sviker rätt ofta och jag är som sagt otroligt stresskänslig. Dessutom har jag gått upp omkring 15 kilo i vikt orsakat av en kombination av sängliggande, antidepressiva mediciner, mycket god mat och frånvaro av den vardagsmotion och träning jag tidigare la en hel del tid på. 

Jag trivs med mig själv och känner ingen stress med att återigen bli normalviktig - men ett långsiktigt mål är att så småningom komma i mina jeans igen. (Helst innan det blir allt för kallt eftersom jag inte orkar köpa massa nya kläder... Fast nu råkade jag spräcka de enda jeansen jag kunde ha så får väl göra det ändå). Jag trivs med mig själv men längtar efter att bygga upp min kondition igen. Jag inbillar mig att några kilo kommer trilla av nu när jag är mer aktiv i vardagen igen, steg två längre fram får bli att träna regelbundet. Just nu räcker det att bara vara igång och helst inte sova dagtid. 

Tänk vad jag har fått lära mig att börja om från början alltså. Ett steg i taget, just nu går det riktigt bra. Just därför ska jag vila här ett tag och inte rusa vidare upp för trappan. Jag skyndar hellre långsamt, tar hellre trappen steg för steg än någon hiss upp till toppen för att sedan ramla ner igen. Just därför ska jag nog faktiskt gå och köpa mig ett par alldeles lagom stora jeans i morgon. Inte en storlek för små "för de blir nog snart lagom" utan till nu. För jag lever nu och det är här jag är. Och det är bra. Just nu. 

för hjärtat slår och jag blir trött, trött på att inte orka en vardag som jag vill.

Jag lär mig sakta men säkert hur mycket jag orkar, vad jag klarar av och hur jag reagerar är det blir för mycket. Många gånger märker jag det först efteråt. Då är det jobbigt. Det har varit svårt nu första veckorna när vardagen liksom drar igång för alla andra. Alla utom mig.

Min sommar var som sagt helt fantastisk. Jag mådde bra nästan hela tiden och kände mig väldigt harmonisk. Livet var i balans mellan jobb, sysselsättningar och konkret vila. Efter att mitt sommarschema tog slut hade jag lovat mig själv en veckas ledighet. När den tog slut skulle vardagen försöka börja. Och det har den väl gjort, men jag har inte hängt med.

Jag är väldigt trött och extremt stresskänslig. För att ge er lite perspektiv kan jag säga att jag kan få hjärtklappning av att både hinna duscha och plocka ur en diskmaskin på 1,5 h. Eller att jag blir väldigt orolig så fort jag inte vet hur min dag ser ut eller om jag kommer hinna alla måsten. Måsten som kanske är: fika med en vän, äta, lägga ett brev på posten och gå en promenad. Med andra ord är mina dagar egentligen inte fyllda med tunga, krävande saker men ändå är det svårt att orka med och som framförallt är svåra för mig att inte stressa upp mig över. Min psykolog förklarade för mig att det beror på att min kropp inte vet hur mycket den måste reagera på att ha saker att göra. Den kör liksom fullt drag på stresshormonerna när enbart litegrann behövs. Tids nog kommer min kropp lära sig exakt hur mycket den behöver reagera för olika saker och tills dess får jag ha tålamod.

Jag tränar. Tränar på att lägga upp mina dagar med goda marginaler. Idag hade jag bestämt mig för att försöka klara mig utan middagsvila. Att gå upp klockan 9 och sedan försöka vara aktiv hela dagen fram till kvällen. Det funkade (om man inte räknar 5 minuter som jag låg ner men ändå inte kunde få ro) men det gick inte så bra. Jag har varit trött, stressad och känt att jag inte mått bra. Därför ska i morgon bli lugnare. Jag har tre timmars hål i mitt schema för vila och mat och på eftermiddagen ska jag och mamma göra äppelmos. Hoppas det blir lagom. Jag vet att jag behöver vara aktiv för att göra framsteg i mitt tillfrisknande, jag ska bara hitta vad som funkar just nu och just här.

Jag vet inte om ni bryr er, om ni ens tycker det är värt att läsa om detta. Men jag tänker att kanske känner någon igen sig, kanske kan någon bli upplyft av att "åh, det är inte bara jag som blir trött av att göra något som alla andra verkar klara med en klackspark". I så fall är det här till dig. Du är inte ensam. Här finns en till som inte får vågskålen mellan vardag och energi att väga jämt just nu. Men jag lär mig. Och i morgon ska bli en bra dag. En lagom dag. Min dag.