för hjärtat slår och jag blir trött, trött på att inte orka en vardag som jag vill.

Jag lär mig sakta men säkert hur mycket jag orkar, vad jag klarar av och hur jag reagerar är det blir för mycket. Många gånger märker jag det först efteråt. Då är det jobbigt. Det har varit svårt nu första veckorna när vardagen liksom drar igång för alla andra. Alla utom mig.

Min sommar var som sagt helt fantastisk. Jag mådde bra nästan hela tiden och kände mig väldigt harmonisk. Livet var i balans mellan jobb, sysselsättningar och konkret vila. Efter att mitt sommarschema tog slut hade jag lovat mig själv en veckas ledighet. När den tog slut skulle vardagen försöka börja. Och det har den väl gjort, men jag har inte hängt med.

Jag är väldigt trött och extremt stresskänslig. För att ge er lite perspektiv kan jag säga att jag kan få hjärtklappning av att både hinna duscha och plocka ur en diskmaskin på 1,5 h. Eller att jag blir väldigt orolig så fort jag inte vet hur min dag ser ut eller om jag kommer hinna alla måsten. Måsten som kanske är: fika med en vän, äta, lägga ett brev på posten och gå en promenad. Med andra ord är mina dagar egentligen inte fyllda med tunga, krävande saker men ändå är det svårt att orka med och som framförallt är svåra för mig att inte stressa upp mig över. Min psykolog förklarade för mig att det beror på att min kropp inte vet hur mycket den måste reagera på att ha saker att göra. Den kör liksom fullt drag på stresshormonerna när enbart litegrann behövs. Tids nog kommer min kropp lära sig exakt hur mycket den behöver reagera för olika saker och tills dess får jag ha tålamod.

Jag tränar. Tränar på att lägga upp mina dagar med goda marginaler. Idag hade jag bestämt mig för att försöka klara mig utan middagsvila. Att gå upp klockan 9 och sedan försöka vara aktiv hela dagen fram till kvällen. Det funkade (om man inte räknar 5 minuter som jag låg ner men ändå inte kunde få ro) men det gick inte så bra. Jag har varit trött, stressad och känt att jag inte mått bra. Därför ska i morgon bli lugnare. Jag har tre timmars hål i mitt schema för vila och mat och på eftermiddagen ska jag och mamma göra äppelmos. Hoppas det blir lagom. Jag vet att jag behöver vara aktiv för att göra framsteg i mitt tillfrisknande, jag ska bara hitta vad som funkar just nu och just här.

Jag vet inte om ni bryr er, om ni ens tycker det är värt att läsa om detta. Men jag tänker att kanske känner någon igen sig, kanske kan någon bli upplyft av att "åh, det är inte bara jag som blir trött av att göra något som alla andra verkar klara med en klackspark". I så fall är det här till dig. Du är inte ensam. Här finns en till som inte får vågskålen mellan vardag och energi att väga jämt just nu. Men jag lär mig. Och i morgon ska bli en bra dag. En lagom dag. Min dag.