I morse blev jag hämtad av min fina mamma hemma hos Alexander och så körde hon mig till jobbet. Sådan lyx minsann, att slippa komma genomsvettig till jobbet efter många uppförsbackar på cykel på vägen dit. Sedan jobbade jag intensivt i autismgruppen (som jag vikarierat mycket i sedan i höstas - så spännande, lärorikt och utmanande) för att sedan cykla till stan. Där fick jag ta emot en bollpump som en sportaffär skänker till Nuru och besöka en tant som ville skänka garn till min resa. Jag ska nämligen lära ungdomarna där att virka och en massa gulliga tanter från alla håll och kanter ger mig garner att ta med.
Jag utnyttjade nyckeln jag har till Alexanders lägenhet och värmde min lunch när jag äntligen fick sitta ner kl 14. Hungrig som en ulv var jag eftersom ingen kommit ihåg att lägga in en lunchrast i mitt fullspäckade jobbschema för dagen. Efter det däckade jag i kyrkans soffa tillsammans med två fina fina vänner som jag har en bönegrupp med. Vi pratade om livet, kramades och bad tillsammans innan det var dags för en ledarkväll i kyrkan. Givande samtal och god mat - härligt.
Dock är sådana här dagar egentligen för intensiva för mig. Nu ligger jag i min säng, hemma efter en lång dag. I morgon ska jag också jobba, och på eftermiddagen ska jag träffa min fina kompis som jag är kontaktperson åt. Vi ska ha en mysig eftermiddag hemma hos mig innan vi går på konsert. Efter den ska jag hem igen. Så är det bara. Behöver det och vill det.
Det är väl dags att inse att jag inte är tonåring längre, och att jag gärna går och lägger mig före klockan 22 en fredagskväll. Sova är ju faktiskt väldigt skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar