Jag berättade i förra inlägget att jag idag släpptes av min psykolog som bedömer mig vara frisk. Känslan är... konstig, läskig och helt underbar. JAG ÄR FRISK.
Förstår ni? Hurra!
Men bara för att jag är frisk från depressionen betyder det inte att spåren av den är borta. Nej, fortfarande glömmer jag saker mest hela tiden även om det hela tiden blir bättre. Jag är också mycket mer stresskänlig än andra och kan få hjärtklappning och öronsusningar av saker som andra kan rycka på axlarna åt, jag är fortfarande fysiskt svag och har gått upp många kilo i vikt.
Men - ångesten är borta. Jag tänker bra saker om mig själv och vågar ta emot kärlek. Och vet ni, då känns det som ett sjukt litet problem att behöva skriva listor hela tiden och att förlora i sällskapsspel där man måste kunna tänka i flera steg. Och visst, det är jobbigt att vara stressad över små saker, men det går att hantera. Jag har äntligen lärt mig att jag behöver mer tid ensam, mer ledig tid än andra och längre tid på mig att göra saker. Med lite prioriteringar (som visserligen kan vara svåra och jobbiga att göra) så är det ingen omöjlighet. Och ärligt talat så gör det inget om jeansen sitter åt eller för all del inte ens går på. Jag är jag och tids nog passar de igen. I sammanhanget är det faktiskt högst oviktigt.
Jag får må bra. Jag har många att tacka det för. Min familj, mina vänner, min man, Gud, sjukvården, medicinerna, min psykolog osv osv. Men, just idag vill jag också tacka mig själv.
Jag överlevde. Jag kom ut på andra sidan. Det gick.
Tacksam är bara förnamnet.
HURRA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar