När jag klev av tåget i Tranås efter några dagars resa runt Vättern tillsammans med vänner gick jag hem till mormor och pratade lite. Men sedan kände jag att jag ville vara själv - för första gången på 5 dygn - och hinna smälta några av alla intryck de senaste dagarna bjudit på. Så jag lämnade all packning hos mormor, ringde mamma och bad henne hämta den på vägen hem och sedan snörade jag på mig skor och började springa.
Jag sprang i nästan 7 km.
Förstår ni detta? Det var en så sjuuuukt cool känsla att mina ben orkade springa i nästan en timme. Mina ben, de som inte orkade gå runt kvarteret när jag var som sjukast. De bara sprang. Och jag fick tid att landa lite, sortera i hjärnan och tänka.
Jag sprang runt lite på måfå, tänkte att jag skulle försöka orka en kortare sväng men att det inte gjorde så mycket om jag började gå. Men så sprang förbi alla parkbänkar där jag för två år sedan var tvungen att sätta mig och vila för att benen inte orkade gå mer än några 100 meter åt gången. Och så tänkte jag att wow, nu kan jag springa förbi dem - jag behöver inte vila. Och så bestämde jag mig för att ta ett varv till på rundan jag sprungit bara för att fira. Så helt plötsligt hade jag sprungit 7 km i sträck, utan att ens bli sådär riktigt trött.
Jag bara skrattade till slut. Av tacksamhet och lycka. Över att det faktiskt går att återhämta sig även fysiskt efter att ha varit riktigt dålig. Över att mina ben, mina fina fina ben orkade bära mig runt staden längre än de någonsin gjort förut. Över att det helt plötsligt inte känns omöjligt att orka springa en mil.
Asså wow. Så himla glad är jag. Tack gode Gud för min kropp och för att den börjar orka igen. Jag är så tacksam. Tacksam och stolt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar