I morse gjorde jag pannkakor till mig och Lisa som vi åt till frukost och efter det hittade Lisa våra skridskor i källaren och så tog vi oss till Bredstorp. Där väntade en hel massa barnfamiljer från vår församling som träffats varje dag nu på lovet för att göra roliga saker tillsammans. Så himla fint initiativ tycker jag, det här med att dela livet och vardagen och göra vanliga saker - tillsammans. Livet blir så mycket rikare då.
Jag med mina 21 år var liksom mitt i mellan generationerna som var där, jag var varken småbarnsförälder eller liten unge. Men jag var en utmärkt dattare, "nej nu måste du ta på dig hjälmen-sägare","följa Johnare" och köttbulle. Och jag kunde lyfta upp en del barn som satt sig på isen med trötta ben eller låta mellansystern i en familj få egenstund med någon som passade bandybollar bara till henne.
Stunder som i förmiddags, när vi liksom är tillsammans och ger av vad vi kan till de som behöver det, när vi delar vad vi har och låter det räcka - de stunderna, de är församling för mig. Det är det som är Kyrkan. När vi blir en öppen gemenskap, som utanför kyrkolokalen vågar dela livet tillsammans, där alla har en plats och Gud är mitt ibland alltihop. Det är de stunderna jag tror vi är som närmast vad det är att vara kyrka - att vara en familj.
För när Alfred, 7 år och jag tar ett varv runt planen på skrillorna och han frågar mig om vad jag gör när jag inte åker skridskor, och jag säger att jag går på en bibelskola, och han undrar vad det är, och jag får svara att det är ungefär som att gå på söndagsskola varje dag... Och när detta sedan leder till ett samtal om hur Gud vill att vi ska vara mot varandra - då tror jag att Gud ler. Då tror jag vi har fattat en del av poängen med församling och Gud. Den hör inte bara hemma i en kyrkolokal på söndagarna. Gud och hans vilja i våra liv är lika nära på en skridskois där en 7åring och en 21åring tillsammans funderar på vem Han är och vad Han vill som på en gudstjänst kl 10.
Och det är just därför vi som församling ska ses på flera ställen än i kyrkan. På en is till exempel. Med skridskor på fötterna, choklad i fickan och med en massa extra mammor/pappor/mostrar/syskon att åka tillsammans med. För vill man bara se, då ser man hur Gud är så nära även där. Bland annat i en liten kille på 7 år som efter att ha funderat över 10 Guds bud en stund istället frågar när vi ska åka hem till mig och äta skumtomtar. För att just nu är det också viktigt, precis som Gud nyss var och kommer snart kommer att bli igen.
Så "snart" säger jag.
Sedan tävlar vi om vem som kommer fram först.
Han såklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar