Jag älskar honom. Mannen i mitt liv, i vårt liv. Han som är ordningen när jag är kaos, han som håller ut och håller om. Han som står fast och bara är när jag far omkring och är ingenstans utom där jag borde vara. Han som öppnar sin famn gång efter gång och säger "kom hit din dumbom och låt mig älska dig" ungefär. Han som snällt öppnar sina armar och lånar ut sin axel varje gång jag sover intill honom, och som sedan låter mig få sova ut varje morgon när han smugit upp och satt i gång med vad den dagen har i uppgift åt honom.
Han som överraskar med blommor en vanlig torsdag för att han pantade några burkar och fick ett infall att ge mig rosor för slantarna som blev. Han som först efteråt säger "ojdå, det var ju dumt att du fick dem nu när du ska åka bort i en vecka. men... jag bara ville ge dig dem nu". Han som försynt städar mitt rum och som springer ner i tvättstugan åt mig för att jag är för rädd för att gå dit om natten.
Han som leker jordfräs på min mage och som lär mig hur man får till de bästa fisarna. Han som tycker jag är dummast i hela världen ibland men som väljer att älska mig ändå. Han som inte kan pussa mig när jag ätit något med mjölk i men som ändå förstår att jag måste får äta min älsklingsyoghurt även om den är giftig för honom. Han som Gud gav allt det tålamod jag aldrig fick.
Honom älskar jag.
Men just i kväll älskar jag honom mest för att han kallar bristningarna på mina höfter för flames och tycker att de är ascoola. Han säger att han också vill ha sådana och sedan pussar han mig överallt och säger att jag är fin. Fin trots att jag har håret på ända, inget smink och sitter i en av hans skräptröjor och ska sova.
Och ungefär där känner jag bara att jag har hittat mannen. Honom jag av hela mitt hjärta hoppas att jag får dela resten av mitt liv med. Och så liksom golvas jag av den insikten och tänker att fy vad jag är tacksam. Verkligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar