En av de allra vanligaste sakerna jag och de människor jag mötte i Kenya pratade om var det svenska klimatet och våra årstider. De var otroligt intresserade av hur varmt det var, och när man berättade att det varierade ledde det samtalet in på att antalet timmar av solljus varierar kraftigt under ett år. Kenya ligger precis vid ekvatorn och solen gick ner på bara några minuter nästan samtidigt året runt. Klockan 18.45 var det ljust och 19.15 var det kolsvart. Att förklara gryning och skymning och att dessa dessutom inte inträffade samtidigt under året var svårt för dem att förstå. Likaså att solen i norra delarna av Sverige faktiskt aldrig går ner under några veckor om året, och att den tvärt om aldrig riktigt når upp med sina strålar mitt i vintern.
För oss är det så naturligt. Vi lever med årstiderna här. Vi lever med att allting dör och att allting återigen får liv varje år. Vi lever med ljusa månader och de som är så mörka att man vissa dagar inte möter dagsljus. Vi vet inget annat, och även om vi klagar när det är slaskigt och mörkt på vintern så vet vi att förändringarna har sin charm. Jag tycker bäst om våren och sommaren, men jag undrar om jag inte älskar den tiden som är just nu allra allra mest. Jag mår bra av långa dagar, av ljus och ljumma nätter.
Fotot på farmors stuga i Söråsen tog jag midsommaraftons kväll ungefär klockan 23. Jag klev ur bilen, njöt av hur vackert, tyst och stilla allt var. Och så tänkte jag på alla människor jag mötte i Kenya, alla jag försökte förklara just detta fenomen för. En natt som aldrig riktigt blir mörk. Jag tryckte på knappen och önskade att de allihop skulle få uppleva detta vackra. Men det går inte, så istället påminner jag er som läser om hur vackert det är. Och att vi nog ska se till att uppskatta det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar