om den största gåvan jag fått.

Det plingar till i mobilen. "Jag är glad att få vara din" står det. Hjärtat blir varmt och jag ler ett sådant där nyförälskad leende trots att ingen ser. För det känns så bra, så viktigt.

Det är en gåva att få dela sitt liv med någon. Det är det svåraste jag någonsin gjort och antagligen bland det svåraste jag kommer att göra. Det är läskigt, komplicerat, och många gånger krångligt. 

Men det fina, det som väger så mycket tyngre - det är glädjen och tacksamheten över att mitt i alla val, vägskäl, beslut, drömmar, längtan och viljor vara två. En Jonna och en Alexander. Ett vi med två jag och två du. En flicka och en pojke som vid det här laget fått leva många dagar tillsammans och som hoppas på många fler. Och en flicka och en pojke som levt ihop fast på olika kontinenter en hel årstid. Och som växte av det, närmare varandra, fast från olika håll. 

Och som båda är glada att få vara den andras. 

För jag är så glad att få vara hans. Så innerligt tacksam att jag fått den gåvan att förvalta. Och så lugn i att vi inte är ensamma, utan med oss har vår tro på en Gud som är med oss i allt. Det är fantastiskt det där med att han är min. En vän skrev "knäppt och bäst" om hur det är att ha någon att dela sitt liv med. Känslan av att vara någons. Hon har så rätt. Knäppt och bäst, det är precis vad det är. Och mest av allt är det en enda stor gåva.

Och jag försöker ta emot med öppna armar, älska av hela mitt hjärta och bara vila i hur fint det är. Det här med att vara två.