I söndags tog jag tåget norrut och hälsade på min vän Elin. Det var en otroligt mysig dag fylld av prat, gott att äta och skratt åt mycket. Elin har en bebis i magen, så vi hann ju prata en hel del om längt efter den också. För inte ska hon få ha hen helt för sig själv inte, nej ibland tänker jag låna ungen, pussa på den och gosa tills jag nästan går av. Sånt har man vänners bebisar till minsann.
Förutom att se fram emot en ny person att lära känna så bakade vi rysligt goda muffins, promenerade till en kolonilott som vi lånade för fikapaus, vilade på en filt i gräset, tittade på bilder från Kenya och nickade i samförstånd kring hur lite svenskt lösgodis kan rädda en vidrig hemlängtan i en kultur man inte förstår. Det är nämligen så att Elin bott i Tanzania i 8 månader och därmed kanske mer än någon annan jag pratat med efter våren i Kenya vet hur det kan vara, kännas och inte funka. Det var fint att en en gång se tillbaka på resan. Jag gör det ju hela tiden, men mer konkret när jag får berätta för någon. Och ibland är det enklare för någon som liksom gjort en liknande grej själv, där det som är rätt självklart för mig även är det för den som lyssnar.
Efter 8 timmar i Linköping tog jag tåget hem igen, glad i hjärtat och tacksam över en vän som E i mitt liv. Det är bra fint.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar