Jag tänker så mycket nu. På om hur det var att leva i ett land där man som vit var konstant var annorlunda och dessutom terrorhotad. På hur otroligt givande det var att få möta människor som levde på ett helt annat sätt än jag och verkade trivas bra med det. På hur det var att gå på ett av de fattigas sjukhus, be för döende barn och deras gråtande mödrar som trängdes i sängarna där inget hopp fanns. På hur det kändes att kliva fram genom leran inne i slummen på väg till skolan som jag fick förmånen att älska. På hur det kändes att ligga på ett toalettgolv med de vidrigaste kramper i magen många många timmar bort från den trygghet och familj man vill ha nära när man mår dåligt. På hur det var att kyssa en giraff och vara några meter ifrån en helt fri elefant som tog sig lite käk i ett träd. På hur det var att tillhöra en liten minoritet av äckligt rika människor som kunde gå på resturang och äta både middag och efterrätt när man några timmar tidigare sagt nej till svältande barn som bad om mat. Och på hur det var att möta en så konkret glädje och tacksamhet hos människor som inte hade någonting, som med sin inställning förvandlade det allra tyngsta till lycka.
Jag vill berätta för er. Jag vill ta er med. In på sjukhusen, in i slummen, in på de rikas resturang och ut på savannen. Jag vill berätta om den skam, lycka, stolthet, rädsla, ilska, oförstående, kärlek, trötthet, likgiltighet, saknad och glädje jag kände. Jag vill dela med mig av de stunder jag fick uppleva.
Men det går inte just nu. Jag hittar inte orden, kan inte formulera mig och kan inte välja. Välja vad av allt som ska få bearbetas ännu en gång.
Men någonting händer i mig just nu. Saker som legat gömda sedan jag kom hem bubblar nu upp till ytan. Kanske för att jag först nu tillåter mig att känna efter. Orkar med att gå igenom allt i huvudet en gång till. Och kanske kommer ni få följa med. Jag vill det, jag tror det är viktigt.
Men jag väntar på orden. På att lite av alla de tankar, känslor och minnen som finns ska vilja bli berättade. Kanske inte just nu. Men en dag hoppas jag. Snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar