om att göra tiden perfekt och att älska varje sekund. om vår tid utan mörkret.

Vi ligger i ett tält, ensamma på en ö i varsin sovsäck. Klockan är strax innan midnatt men det är ljust ute för så är det när det är svensk sommar. Vi har ätit våran banan till kvällsmat och tagit ett kvällsdopp i sjön. Vi ligger där bredvid varandra, tittar upp i tältets tak av röd tunn väv. Du slår undan ett kryp men konstaterar att det är på andra sidan duken så armen stoppas in i sovsäcken igen. Så säger du, 

Jonna, att tälta såhär är egentligen mycket bättre än att sova på hotell. Där är allt så fint, allt är så fixat, så... perfekt. Nu får vi göra det här perfekt istället. 

Och där ligger jag på min kudde, i ett litet tält som antagligen inte alls är uppsatt så som det ska vara, i kanten av ett myrbo och uppepå en massa pinnar och kottar vi glömde ta bort och tänker att 

Den där dagen vi sa ja. Det var det bästa jag någonsin gjort. 

För hur kan livet bli något annat än perfekt på ett alldeles uppochnervänt sätt när man delar det med Alexander? Med en kille som får för sig att grilla fem köttbullar till kvällsmat över öppen eld eftersom hans flickvän glömt kvällsmaten hemma. Som dansar omkring som en liten indian innan han ska ta sitt morgondopp och som väcker mig med en puss i pannan strax innan det och säger att jag är vacker. Som går två varv till bilen med packningen så att jag ska få vila och som säger att - det här livet gör vi perfekt, tillsammans. 

Det är vår tid nu. Vår tid utan mörkret. Jag är oändligt, djupt och innerligt tacksam. Verkligen.