Igår la han huvudet på sned och sa "jag blir mera säker på det för var dag som går". Att det är vi. Ja, Jonna sa han. Det är du och jag, bara så du vet.
Jag älskar honom. Älskar honom för att han snällt betalar några banankola till mig när jag får ett enormt sug efter just det. Älskar honom för att han bäddar min säng med nyrena lakan, de allra finaste. Älskar honom för att han låter mig göra saker jag mår bra av, för att han lever i kaoset jag skapar. Älskar honom för att han vet vilket te jag vill ha och hur mycket färg jag tycker köttbullarna ska få innan de plockas ur stekpannan. Jag älskar honom för att han kan mig. För att han känner mig så väl och ändå älskar.
Och jag älskar honom för alla de sakerna som är han. Att han alltid matchar strumporna med tröjan, att han kokar sin gröt lite för länge, att han är larvigt förtjust i stekta ägg och för att han somnar så fort han lagt huvudet på kudden. Älskar honom för att han är pedant med att städa, för att han vägrar öppna julklappen med ännu en pyjamas från sin farmor, för att han alltid luktar gott och för att hans starka armar alltid är redo att hålla om mig.
Ja, vi är ett team han och jag. Vi är starka nu. Stabila. Det gör oss gott, får oss att må bra. Jag är trygg, trygg i den man jag älskar. Tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar