Min älskade, älskade älskade Alexander. Han som pussar mig varje gång jag ber honom (vilket är orimligt ofta) och som står ut med alla mina knasigheter. Han som jag kan vara mig själv med, han som känner mig så otroligt väl. Han.
Idag ringde jag honom och frågade om han ville gå på dejt. Eller mer exakt så undrade jag om han ville bjuda mig på fika. Han sa att varför inte? Så vi gick till ett konditori, hand i hand för det sa jag att det hör till när man är på dejt och sedan fick jag välja en godsak. (Tyvärr fanns det inget som han tålde på grund av sin mjölkallergi) och så satt vi där och var mest tysta. Och jag sa "vi måste prata" och han sa att det måste vi inte alls. Och jag insåg att han har rätt.
Så sa han "vi kan gå nu, bara jag får hålla din hand på vägen hem" och då gjorde vi det.
Och det behöver inte vara svårare än så.
Jag älskar honom. Han älskar mig. Det är min största lycka i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar