det är märkligt. hur jag ibland inte skänker henne en tanke, och ibland sitter här med tårar i ögonen. hur man helt plötsligt kan sakna någon tills man inte vet vart man ska ta vägen, och ibland inte tänka alls.
att det fortfarande kan göra lika ont. minnen och fler minnen. hennes trygghet och lugn, hennes tålmodighet och hennes kärlek.
det är lite mer än 4 år sedan min farmor dog, och ibland saknar jag henne så att jag tror att hjärtat mitt ska gå i tusen bitar. det är fruktansvärt att se hur någon man älskar sakta bryts ner. hur den som alltid varit ens trygga punkt helt plötsligt börjar svaja. och hur man så gärna vill ge något tillbaka, vill ta en del av smärtan som tack för all kärlek man fått. men man kan inte. det går inte. för vissa liv tar slut, innan andra riktigt hinner börja. det gör lika ont för det.
jag minns sista gången jag såg henne. Hon var ovanligt pigg och precis när dörren till det röda huset slog igen ropade jag:
-vi ses farmor!
och det sista jag någonsin hörde någonsin henne säga var hennes svar:
- vi ses, ja det gör vi. vi ses. Hon lät trött men säker.
det är det jag litar på i stunder som denna. när tårarna bränner och jag skulle göra vad som helst för att få smaka hennes bullar och känna hennes kramar igen - att vi kommer ses igen. så älskade du,
vi ses.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar