Jag har världens bästa grannar. De flyttade in i huset bredvid vårt får några månader sen, och vi kände varandra litegrann innan. Sen de flyttade hit är det så mycket mysigare. Man kan gå in dit för att låna lite socker och sen bli kvar i en timma för att man börjar leka med de små barnen. Hjärtat blir alldeles varmt när en liten Stina på 2 år kryper upp i ens knä eller vill ha en kram. Även om de pratar och tjattrar och gör mig alldeles trött, så är det ändå väldigt avkopplande att vara med små barn. För dem är det största problemen hur man ska nå upp till leksaksbilen på hyllan eller att man inte lyckas tjata sig till att få så mycket efterrätt som man vill ha. De har inga större bekymmer just då. Det smittar liksom av sig lite på mig, och jag kan släppa alla tankar kring annat för en stund. Det är så befriande.
"Jonna, läs den här. Jonna, vet du vaaaad?! Jonna, idag var jag ett spöke!" Så kan Isak, 4 år, tjattra i evigheter, tills han säger:
- När ska du gå hem?
- Jag vet inte, svarar jag. Tycker du att jag ska gå?
- JA.
Precis i det ögonblicket njuter jag av barnet ärlighet och totala tillit. Nu vill han inte leka med mig längre, och då säger han det. Han vet att jag inte tänker gå förevigt när jag säger hejdå. Bara hoppa över staketet och sen gå in till mig 10 meter bort. Och jag tror att han vet att jag kommer komma tillbaka. Därför vågar han be mig gå. Kanske vet han, eller kanske vet han inte, att han just har gett mig precis den kärlek och frid jag behöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar