idag fick vi lyssna på en mycket bra föreläsning om självbild i skolan, och efter det diskuterade vi ämnet i smågrupper. jag och tre tjejer från klassen började prata om vår självbild, vad som får oss att må bra och vad som är viktigt här i livet. vi fick också säga tre saker om oss själva som vi var nöjda med. jag skulle ljuga om jag sa nåt annat än att det var otroligt svårt. det har liksom blivit en grej i Sverige att man inte får tycka om sig själv. eller åtminstone inte visa det.
och det gör mig ledsen. varför är det så väldigt mycket enklare att se alla fel och brister hos sig själv istället för att faktiskt fokusera på allt som är bra? varför är det lättare att trycka ner än att bygga upp? och varför i hela friden tar det emot att säga att jag är bra!?
för jag vet det ju innerst inne - jag ÄR bra. Gud har skapat mig till en fantasisk människa - givetvis med brister - men även med väldigt många bra egenskaper. det finns massor med bra saker i mig, fina sidor som jag får visa. min önskan är att jag får använda dem för att sprida Hans kärlek.
och det är det som är så viktigt att inte glömma. jag ska träna på det. jag ska börja säga det till mig själv ibland: jag är bra. jag är bra. jag är faktiskt jättebra. för Gud har skapat mig sådan, ett ljus för Hans kärlek.
men vet du?
Gud har skapat dig med.
du är faktiskt hur bra som helst du med. glöm aldrig det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar