nu har jag varit hemma i tretton dagar. ända tills för ungefär 5 timmar sen har jag varit totalt däckad hela tiden. Men nu börjar pencillinet hjälpa, och helt plötsligt finns det lite, liiiite energi i min kropp. tillräckligt mycket energi för att har fruktansvärt tråkigt. jag inser hur isolerad jag är. hur få människor jag har pratat med senaste veckorna. hur lite jag vet. jag har ingen koll alls på vad som har hänt, hur alla mår och vad som ska göras. jag ha inte haft några möten med människor. då menar jag inte möten med protokoll och kaffe som folk har i kontorsbranschen, utan jag menar möten med männniskor. ett leende eller en kram. jag har inte haft några sådana möten på väldigt länge. jag saknar dem något otroligt.
man förstår inte hur mycket det betyder med den gemenskapen och kontakten som finns i till exempel skolan. där har du någon att prata med, att skratta och busa med. man har möten med människor. man umgås. vi människor behöver varandra. vi behöver dela livet med någon. med någon. inte med något.
det är något jag har insett nu när jag har varit sjuk. det vardagliga, enkla betyder så mycket. att möta människor! ta vara på varandra. njut och lev. man saknar det när man inte kan.
man inser alltid efteråt hur mycket saker och ting betyder för en. men det är nog bra att vara ifrån allt ett tag så man får perspektiv på sitt liv. Du är smart du, kära bacill.
SvaraRaderaja, precis! och det blir så mycket roligare att komma tillbaka när man till och med uppskattar en trång korridor bara för det innebär att man faktiskt är tillräckligt frisk för att träffa folk. eller till och med tycker det är lite kul att folk hurrar när man går, för att de slipper en. det betyder ju i alla fall att man har varit där. :)
SvaraRadera