Om att vara liten och bli stor just denna dag.

Det är skymning redan när vi kommer dit, fullt med folk. Vissa känner jag igen, till exempel killen som alltid busar och lyfter mig upp och ner så att det kittlar i magen och jag kiknar av skratt. Och tanten som alltid lägger sin hand på min axel och säger något snällt. Jag ser chokladhjulet och hör hur det snurrar runt ticktickticktick, hör sorlet inifrån stora salen. Så tränger jag mig fram, zick-zackar mig mellan ben och hittar någon liten kompis att leka med. Vi får lite pengar av pappa och så går vi och köper en strut kola, för den här dagen får man äta godis utan att mamma och pappa är med. Man får också äta korv och dricka festis så det gör vi. 

Sedan börjar auktionen och människor viftar hit och dit och saker ska lämnas. Jag får ställa mig i ledet med de andra barnen och hjälpa till att springa ut till tanterna med det de ropat in. Efter det är det jätteviktigt att man går och lämnar deras pengar till personen som sitter med ett stort kassaskrin så det gör jag. Tills jag blir alldeles slut i benen och rosig om kinderna och bestämmer mig för att jag nog absolut måste ha en korv till för att orka. Minst. Så jag hittar någon som vet var min mamma eller pappa är och så köper vi en korv till. Med bara ketchup tack. 

Det börjar bli sent och ibland sätter jag mig i mammas knä och vilar lite. Jag har fina julklänningen och mina fina inneskor och flätor i håret. Det ropas och människor applåderar och viftar och skrattar. Jag får smaka lite glögg och så springer jag igen. Runt runt runt. Ända ner i källaren och så upp igen. Alldeles varm blir jag. Sedan är det slut och klockan är kväll och vi åker hem. Hem till oss och äter kvällsmat med Svenssons. Så somnar vi barn i en hög i soffan, alldeles varma och glada och trötta efter julens första höjdpunkt - julmarknaden. 

Det var skymning idag med, och mycket människor. Killen som brukade lyfta mig upp och ner har nu en egen son som går i skolan och tanten som alltid såg mig är i himlen. Samma chokladhjul snurrade och sorlet lät likadant. Idag trängde jag mig inte mellan ben eftersom jag var så liten och de vuxna så stora utan mötte människor i ögonhöjd. För jag är inte längre ett barn. Idag hade jag min egen plånbok med mina pengar (men pappa bjöd ändå på fikat) och jag köpte två strutar kola men ingen korv. 

Auktionen var likadan som alltid men idag var det jag som ropade in saker och små barn med rosiga kinder som lämnade saken till mig och i gengäld tog mina pengar till kassan. (Som för övrigt egentligen är alldeles för mycket för den lilla sak jag köpt men som känns helt rimligt eftersom pengarna oavkortat går till församlingens barn och ungdomsarbete.) Jag gick till mamma ibland och lämnade mina fynd, pappa satt bakom kassaskrinet men jag klarade mig väldigt mycket själv. Jag hade inga finskor men en festlig röd blus och kjol och jag fick se små lyckliga barn med munnen full av kola. Som ena stunden sprang runt och jagade varandra men i nästa stund sjönk ihop i en nu-måste-jag-få-en-korv-trötthet. Och jag fick sitta intill de vänner jag en gång lekte datten med som idag kommit hem denna helg från diverse universitetsutbildningar eller jobb. Och vi fick prata framtid och minnen och längtan mitt i en församling som är vår. Och sedan åkte vi hem och åt kvällsmat i soffan med Svenssons och slappade och sa "tänk att nu har vi gjort ännu en julmarknad". 

Och allt var precis som vanligt och alldeles underbart. Och åren går. Denna dag är inte som när jag var 5 år, men den är speciell. För det är det första som visar att julen snart är här. Denna dag, lördagen innan första advent - den är vigd åt en tradition som ligger mig så varmt om hjärtat. 

Och för ett ögonblick är jag 5 år och finklädd med flätor i håret igen, och med finskor eftersom det snart är jul. För det är det snart. Efter idag känns det så. Igen.