det slår mig ibland det här med kärlek. hur mycket vi verkligen behöver den. hur vi är så totalt hjälplösa utan den. det slår mig vilken otrolig kraft det är egentligen. hur vi nästan inte klarar oss utan den.
och så tänker jag på alla dem som faktiskt inte får kärlek. de som inte får uppleva värmen i en kram, eller glädjen i det där leendet, eller tryggheten av en famn att krypa in i. jag lider när jag tänker på det.
men så tänker jag på oss, dig och mig. det är ju faktiskt inte kört, vi kan förändra situationen. vi kan se till att ge den där värmen i en kram, skänka den där glädjen i ett stor leende, låta någon få känna tryggheten av att vila i vår famn.
och då känns det inte lika hopplöst längre. för vi kan faktiskt göra något åt situationen, vi kan låta fler människor få del av Kärleken. men det är just oss det hänger på.
du & jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar