om att få diska åt någon mer än sig själv.

Det är annorlunda att bo ensam. Skönt på en hel del vis. Jag får ha mitt hem så som jag vill ha det, göra på mitt vis. Jag bestämmer hur och var saker ska vara, hur ofta det ska städas och när det är dags att gå och lägga sig. Mitt hem är mitt och jag behöver inte dela det med någon.

Men det är just det - jag delar det inte med någon. Och det kan också bli rätt ensamt. Särskilt för en som mig som vuxit upp med en hel hög av extra familjemedlemmar och som är van vid att det finns någon att vila i soffan tillsammans med. Några att säga "stanna så länge ni vill, nu går jag och lägger mig" till, när folk käkat varma mackor och spelat spel i vårt vardagsrum en kväll.

Att ha ett öppet hem känns så naturligt för mig. Jag är liksom inte riktigt hel utan andra intill, åtminstone inte allt för länge. Därför är det konstigt att bo själv, att inte ha någon att komma hem till. Så jag försöker dela mitt hem med så många det går. Kanske är det en gåva jag har, den längtan som finns i mig att mitt hem ska få räcka till fler. Mycket för andras skull, men också för min egen. Jag mår liksom som bäst när jag har någon att dela tystnaden, skratten och maten med.

Något av det bästa jag vet är när mina vänner går till mitt kylskåp och hämtar mat. Helst utan att fråga först. När de kommer på besök några dagar och inte ens övervägt att ta med handdukar eller lakan. När de tar av mitt schampo och somnar i min säng som om det vore deras. När de känner att mitt hem är en plats som också tillhör dem. Det gör mig liksom varm ända inuti. För mitt hem är också deras.

Ikväll är en sådan kväll där mitt hjärtat fått bli varmt, en kväll som mitt hem delats med någon annan - om så bara för en stund. När vi ätit upp våra pannkakor och klockan blivit sent och R behövde åka hem ursäktade hon sig för att hon skulle lämna mig med disken. Och jag försökte förklara att det visserligen inte är så roligt att diska massa disk efter sig själv, men att det för mig finns en glädje i att få diska efter någon annan. Inte för att det automatiskt känns kul att diska - men för att dubbel mängd disk betyder att dubbla mängden hjärtan som slagit i mitt hem ikväll.

Så tack Rebecca för att du åt upp min marmelad och vågade hämta det du önskade i min kyl. Och tack till alla andra vänner som slutat känna sig som gäster hos mig. Ni gör mig mer hel - och jag ber att mitt hem alltid ska ha plats för er.

om hon ger som mig en anledning att vara tacksam.

I tre dygn har hon varit här. Hon som kom in i mitt liv för lite mer än ett år sedan och som jag hoppas stannar där för evigt. Min allra bästa Ellen. Vi bodde tillsammans på Svf och sådant kan bli dåligt och det kan bli bra. Det blev helt fantastiskt. Jag fick en till person i mitt liv att hålla av lite extra, att känna mig en aning halv utan. En riktigt nära vän, älskad till längst bort och hit igen.

Vi delade allt det år vi bodde tillsammans, glädje och sorg, mat och strumpor. Och någonstans insåg vi att det aldrig skulle fungera att det tog slut bara för att vår utbildning gjorde det. Och nu kan vi visserligen inte äta tillsammans varje dag längre och vi har inte längre våra tvätt&städ-torsdagar, men hon hittar bättre än jag i mitt nya kök och vi hörs så ofta att hon vet vad jag äter till lunch - och att dela livet är fortfarande vår grej.

Hon bor två timmar bort om kollektivtrafiken är på bra humör. Det är faktiskt inte jättelångt. Och vi sa att det hade varit värt 4 timmars restid för bara en kväll ihop. Nu fick vi tre dygn. Jag har jobbat, men äntligen har det funnits någon som väntar på mig när jag kommer hem. Någon som lagat mat och som mitt emot mig vid bordet undrar hur dagen varit. Någon som har varit hemma, hemma i mitt hem. Som delat vardagen, tystnaden. Som använt min tandkräm och fått sin egen handduk i mitt badrum. Och innan vi gått och lagt oss har hon borstat mitt hår och flätat det precis som hon gjorde så många kvällar förra året.

Just den stunden känner jag mig alltid som en liten flicka som görs fin av någon som håller av henne. Så som jag kände mig när jag var liten kvällen innan julafton och mamma kammade mitt hår. Just då är jag bara där, tar emot. Omtanken i varje liten rörelse, i varje borsttag.

Och jag vet att det är sant. Den där känslan när hon flätar mitt hår. Hon håller av mig och jag henne. Genom glädje & sorg, genom livet.

Det ger mig varje dag en anledning att vara tacksam.

om änglar i tant-form.

idag fick jag typ 30 bullar av en fin tant i kyrkan som sa att jag kunde använda dem på något bra sätt. det gjorde min dag, särskilt eftersom jag innan det tillbringat väldigt många timmar på ett iskallt kontor (pga krångel med kyrkans uppvärmning) med massa teknik som inte fungerade (mitt värsta!) i ett försök att göra mitt jobb. dessutom misslyckades jag med min lunch, spillde ut min kollegas varma choklad (vi fick ta till vissa ohälsosamma knep för att hålla normal kroppstemperatur), lyckades radera 420 telefonkontakter och ja..det var nog det. men mitt i denna frustration och kalla nästipp kom alltså en liten ängel och puff - så visade sig omtanke i form av äkta kyrk-tant-bullar.

så nu har jag tänt ljus här hemma, ätit en bulle och hängt två på grannarnas dörr. jag hoppas det räknas som "att använda väl". tack Gud för tanter som ger bullar och kärlek.

han&jag.

Så väldigt väldigt tacksam för oss. 

om att ge av något annat än sitt överflöd.

Jag har stängt mina ögon länge nog nu. Undvikt länkarna som berättar om hur människor dör på flykt på stormande hav och om hur de som faktiskt överlever båtresan inte välkomnas när de tagit sig i land. Jag har blundat, lite för att jag inte har orkat se men antagligen ännu mer för att jag inte velat. För att med kunskap följer ansvar - och det har jag aktat mig för att ta.

Det får vara nog nu. 

Jag svalde just sista slurken te, ätandes frukost i en nyrenoverad lägenhet, nyligen inflyttad i en kommun där människor verkar ha det bättre ekonomiskt ställt än genomsnittet. Jag sitter här i min sköna morgonrock och äcklas över mitt eget överflöd. Över att jag "för att det är ju ändå lördag" också bredde ett gott kex att äta efter knäckebrödet. Över att jag på riktigt har klagat över att alla mina kläder inte får plats i den lilla garderoben som finns intill min säng. Min nya, breda sköna säng. Över att dagens största problem ofta är grannens hund i lägenheten ovanför min som väcker mig tidigt om mornarna. Jag kan inte påstå att jag har varit blind - men jag har blundat.

Det får vara nog nu.

Senaste dagarna har jag tyckt mig ana en förändring, ser vi skymten av en revolution? Jag läser hoppfulla texter om hur människor organiserar sig, hur ryggar sträcks, hur det skänks pengar och hur namnlistor skrivs på.  Jag vill vara med. Jag vill veta vad jag gjorde när mina eventuella barnbarn frågar "var du med då mormor? vad gjorde du de där åren när människor dog på Medelhavet, när ingen ville ha dem?" Då vill jag vara stolt över mig, mina vänner och mitt land. Då vill jag kunna säga: "vi gjorde vad som krävdes och lite till. Och det kändes, men det var det enda rätta."

Det får vara nog nu.

För vi lever i överflöd. Och vi kan ge av vårt överflöd. Men det räcker inte. Nu behöver vi ge av något mer, av något som känns. På riktigt. Vi behöver visa för oss själva och varandra att ingenting är viktigare än ett människoliv. Nu behöver vi lära oss att offra, att ge av det som känns, att dela med oss. För vår bekvämlighet har varit viktigast för länge.

Det får vara nog nu.

Fundera över vad av ditt överflöd du kan skänka. Men fundera också över vad du kan offra. Av tid, kraft, pengar och bekvämlighet. Hur mycket av vad du har kan du ge bort, dela med dig av - på riktigt? Och våga inse svaret, även om det är obekvämt. En hundring mindre i plånboken känns kanske inte - ge då mer. Offra då de pengar du tänkt lägga på kvällens bravader, på nya skor eller på det där nya soffbordet. Hade du råd att prioritera pengarna så är det pengar du egentligen inte behöver. Så är det faktiskt, även om jag som suktat så efter just det senare försöker slingra mig. Att skriva upp dig på en namnlista tar inte lång tid - ge då mer tid och kraft. Bli god man åt ett ensamkommande flyktingbarn. Öppna ditt hem som familjehem. Engagera dig för integration och ett varmt välkomnande Sverige. Ger vi av vårt överflöd offrar vi inte. Vi måste ge mer. Mer pengar, mer tid, mer engagemang. Vi måste förstå det. Jag måste förstå det. Låt det kosta. Andra röster har skrikit högre länge nog nu. 

Det får vara nog nu.

Våga vara obekväm. Våga offra. Och när det känns jobbigt och motigt -  kom ihåg, det handlar om människor. Om att de ska kunna överleva och sedan kunna leva. Och din bekvämlighet är inte värd ett människoliv. Vårt Sverige kommer förändras nu. Frågan är bara på vilket sätt. Det är du med och avgör. Vad ska du svara den dag då dina eventuella barnbarn frågar dig vad du gjorde? Vad var din bekvämlighet värd? Det är vi - nu - som har makten, chansen, möjligheten att förändra situationen, att påverka vår världs framtid. Så nu gör vi det.

Nu kämpar vi. Tillsammans.

Det får vara nog nu.
Det måste vara nog nu. 

Om allt det nya och att det känns.

Så har jag fått börja min tjänst som ungdomsledare i Habo och alla undrar hur det känns. Som ett äventyr tänker jag. Som något läskigt, utmanande, lärorikt, roligt, spännande och givande. Som något jag har längtat efter att få göra. Som något jag ibland undrar hur det kommer gå. 

Än så länge är allt nytt. Nya människor varje dag, nya uppgifter, nya saker att lösa och lära. Jag har kartonger kvar att packa upp, massor med porslin att diska, gardiner att stryka, tavlor att sätta upp och saker att fixa. 

Men en liten del av mig har hunnit landa. Och den delen känner att det här kommer bli bra. 

Om ett dygn med två alldeles särskilt bästa personer.

Tjugosex och en halv timme har jag haft med dem igår och idag. Mina två bästa E. Som jag saknar ganska ofta och som finns några timmar bort. De mötte mig på stationen, vi gick hem till Erik och jag somnade i hans soffa en stund. Sedan gick timmarna, vi åt mat ihop med Ellens familj och skrattade åt saker som inte var så roligt egentligen men som är det när man är alldeles slut efter lite läger och två veckor som ny ungdomsledare. 

Vi behövde sova så vi gjorde det. I elva timmar. Och sen plockade vi plommon, spelade minigolf och köpte te i någon mysig liten butik. Mest gjorde vi det som föll oss in, långsamt. Nu sitter jag på bussen hem till Habo. Alldeles varm i hjärtat över att jag fick vänner som dem. Som jag kan komma till med många timmar minus på sömnkontot och vila hos. Som jag kan vara tyst med, somna med, göra läskiga saker med och framför allt - göra ingenting med. För när min kollega intervjuade mig i en presentation och frågade hur jag bäst kopplar av - då tänkte jag att det gör jag bäst när jag får vara ensam och göra ingenting. Fast med dem. 

någon slags liten uppdatering.

Det här med att blogga, att skriva... Jag tycker ju så mycket om det och ändå har jag så svårt att ta mig tiden och släppa kraven på hur och när det ska ske. Varje ord - genomtänkt, varje mening nödvändig. Kanske behöver det inte vara så? Jag vet inte. Men jag ser att ni fortfarande (!) är ett gäng folk som tittar in här, trots minimal uppdatering senaste året och kanske vill ni hänga med i vad som sker i mitt liv. Så äsch, jag skriver för er. Och för mig. Vi får se hur mycket och om vad, noll krav. Det brukar bli bäst så.

Mitt älskade år på bibelskolan i Jönköping tog slut i maj och sedan dess har jag bott i Tranås hemma hos mina föräldrar. Jag har haft en fin sommar, men lite konstig. Som om jag liksom bara landar litegrann.  Och det är väl så det är. För tre månader hemma i Tranås är visserligen rätt länge, men det är svårt att landa när man snart ska lyfta igen. För förra veckan började jag jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan i Habo genom att åka på läger ihop med dem, och inom några veckor ska jag flytta dit för att börja jobba i församlingen på plats. Först har jag en veckas semester i Tranås och den innehåller två ord "inga måsten" - mycket välbehövligt!

Jag har längtat i många år att få jobba med ungdomar i församling och nu har jag fått förtroendet och möjligheten. Det är jag väldigt tacksam över. Vi får se hur mycket av denna resa ni får följa med i, men litegrann hoppas jag i alla fall.

Kram på er.

om att vara någons bäste vän. och att bli vuxen också tror jag.

Idag fick jag veta att jag är sjuårige Alfreds bäste vuxenvän. I samma veva talade han om att jag "inte är ett barn" så jag antar att det på ett sätt är bestämt nu. Att jag liksom blivit lite vuxen. Knäppt egentligen. Men kanske har han rätt, fina lilla Alfred? Jag har ju trots allt bott hemifrån i ett år, har skrivit på ett avtal för ett jobb året som kommer, har mätt alla mått som går i min framtida lägenhet som till på köpet ligger ett gäng mil från Tranås. Inom en månad eller två flyttar jag till Habo för att börja jobba som ungdomsledare i Missionskyrkan där. Och visst är man väl lite vuxen då?

Det känns fantastiskt spännande och jag ser fram emot vad som väntar. Men åh vad jag är glad att jag gör detta tillsammans med Honom. Han som säger "låt barnen komma till mig" och som är okej med att man kanske inte alltid känner sig störst i världen. För även om jag i en 7-årings ögon är lika gammal som min mormor ungefär så är jag minsann inte mer än en flicka som råkat bli några år äldre och som nu vågar sig in i ett nytt äventyr. Ett äventyr som det är okej att vara både lite vuxen och lite barn i samtidigt. Jag tror och hoppas att det kommer bli bra, jag längtar!

då är det som vackrast.

När raden av människor som väntar på att nå fram till nattvarden aldrig tar slut och jag känner i hela magen hur fint det är att få tillhöra en församling. När barnen bärs fram och de äldre håller i varandra för att inte vackla och vi alla får höra orden "Jesu kropp för dig..." och vi bara, om så bara för en liten stund, verkligen går åt samma håll - tillsammans.

När den äldre mannen bjuder alla tonåringarna runt bordet på kyrkkaffe och berättar om hur det var när han var ung.

När Melker 4 år kryper under de bänkraderna i kyrksalen bort till mig, mitt i gudstjänsten för att visa sin lila gelegroda som han fått och samtidigt undrar om vi kan leka kurragömma.

När han kliver upp på estraden och med tjock röst berättar om hur han fick möta Gud och genom Honom finna en väg ut ur missbruket.

När han står lutad mot verandan och pratar om sin älskade fru som han fortfarande, efter säkert 50-60 år är kär i, och när hon sedan kommer, tar honom i handen och de går tillsammans in i huset.

När hon kliver fram på estraden och med sina svarta lackskor vankar av och an berättar om Marta och Maria med sådan inlevelse att till och med de stora barnen som ibland är lite för coola för "barnens minuter" inte kan låta bli att sitta med stora öron och längta efter mer.

När vi åker skridskor och jag och Anna 7-8 år får en stund för oss själva, när vi får leka tillsammans och ge vårt fokus åt ingenting annat än oss och att solen skiner. Och vi får prata om hur det är att börja skolan.

När det är dop och hela församlingen står i sluttningen ner mot vattnet och ledet av ungdomar i vita dräkter kommer genom folkhopen och vi sjunger att vi har beslutat att följa Jesus. Och när molnen sedan lämnar en öppning och solen får skina ner på hon som döps.

När han går upp på estraden och sätter sig vid flygeln efter så många månaders frånvaro och vi alla får tacka Gud för att han kan gå igen.

När ljusbäraren är full och människor står runt den med armarna om varandra.

När pastorn drar fram gitarren och börjar spela vid ett av borden på kyrkkaffet för att gruppen av människor som sitter där denna dag längtar efter just den sången och för att vi inte kan prata med varandra på våra egna språk men för att musiken som handlar om Jesus ändå kan tala.

När hon kommer fram till mig, tar mig i armen och säger "Du vet väl att jag ber för dig varje dag?".

Ja, när det är så - och väldigt många fler gånger än dessa - då är församlingen som vackrast för mig.

om saft i en philadelphiaost-burk och om fotboll utan regler.

Solen sken och vi slutade tidigare än vanligt idag och vi ville hitta på något särskilt. Vi hittade några kakor i frysen, lite saft och ett halvt paket kex, några skorpor och lite singoalla som packades ner i en väska. Så gav vi oss iväg på utflykt. Vi gick till en lekplats och Gustav fick så hög fart på gungan att jag trodde att antingen den eller han skulle gå sönder, och så spelade vi fotboll. Utan regler. Jag gjorde ett mål. Självmål. Och Erik lyfte Ellen av planen när hon tog bollen och jag fick en spark på smalbenet. Men mest av allt skrattade vi. Åt dåliga passningar, snygga mål och en milt sagt spännande match där alla fick vara med.

Varma och rosiga om kinderna gick vi upp för backen till vattenledningsparken. Vi bar bordet till solskenet och slog oss ner. Vi åt vårt fika och drack vår saft ut creme-fraiche-burkar och sånt eftersom vi inte hade något bättre till buds i köket och det var himla fint ändå. När vi suttit där så länge att vi börjat frysa packade vi ihop allting igen och gick tillbaka hem till Svf. Alldeles glada, som barn på förskoleutflykt.

Ikväll försöker vi läsa bibeln tillsammans, så nu sover Ellen i min säng och Johannes sitter här och läser bibeln och jag har precis vaknat efter att ha somnat någonstans mellan Amos och Hebreebrevet och jag tänker att precis såhär är det fint när livet är.

om att misslyckas med att åka en karusell i taget.

Det är så konstigt att tänka sig att människorna jag här får vara så otroligt nära inte fanns i mitt liv för 6 månader sedan. Att jag aldrig hade träffat en endaste en av dem som jag nu inte kan förstå hur jag ska klara mig utan när terminen är slut. Just nu går jag runt i någon slags konstigt känslokaos av total lycka över allt jag får vara med om här, över alla relationer jag får ha här och över hur underbart livet är - kombinerat med en hjärtesorg över att det en dag kommer ta slut och aldrig mer bli såhär igen.

Hur ska jag klara mig utan alla de fina fina personerna som blivit en så självklar del av mitt liv? Blir alldeles grinig när jag tänker på det. Så jag försöker låta bli. Det går.. ganska dåligt faktiskt.

om att få en extra syster.

Igår kväll låg vi i hennes säng och funderade på vad vi inte visste om varandra. Jag berättade om barnkören jag varit med i och om vem jag var kär i när jag gick i lågstadiet, och hon om hur hon i sin barnkör alltid mimade för att hon inte visste hur man sjöng. Vi skrattade åt varandra och hur fint det är att finnas till. Och någonstans där blev vi väldigt trötta, knäppte våra händer och bad vår kortaste godnattbön hittills innan vi somnade, tätt ihop i hennes säng. Nio timmar senare vaknade jag, fortfarande alldeles intill och alldeles varm i hjärtat. Över att ha en så fin vän som den jag råkar dela mitt hem och vardag med detta år. Över att dygnets vakna timmar ibland känns för få för att räcka till för varandra, så att vi ibland också sover i samma rum.

Och nu ler jag över att jag får sitta, hurven och lite småhängig i hennes fotölj, ätandes popcorn med sked (för att inte kleta ner mina tangenter) samtidigt som hon sitter i sängen två meter bort och läser. Över att vi får dela livet här, både när vi gör något särskilt och när vi inte gör någonting alls.

Och för att det faktiskt tar en stund att komma på något hon inte vet.

om att vara glad för att någon annan är det i mitt hem

Jag är så tacksam över mitt och Ellens hem här på Svf, våra två rum som fler än vi känner sig hemma i. Som folk kommer in i för att bara säga hej, kanske somna i någon av våra sängar en stund eller bara hänga i. Jag är tacksam över att det ofta ligger ett par skor i vår hall som tillhör någon annan än oss, att handduken märkt med "vänner" faktiskt får användas ibland och över att vi är så överens om att folk är välkomna till oss. 

Förut satt vi och läste några förfärligt långa texter inför ett textseminarium som vi ska ha i nästa vecka när det ramlade in en hel hög med kompisar genom dörren. Det riktigt lös ur ögonen på dem och de liksom svävade på moln. De hade tydligen fått träffa någon sjukt cool fotbollsmänniska när de varit på studiebesök i Göteborg under dagen och det bara bubblade av glädje i dem. De droppade in i rummet, en efter en, slog sig ner lite överallt och pratade i ett kör om allt de varit med om. 

Jag satt där med min djupa teologiska text och läste samma rad om och om igen utan att förstå någonting medan jag lyssnade på hur de pratade om dagens upplevelser och hela jag blev så himla glad. Över hur jag kunde få vara så lycklig för deras skull. Och över att de kände att mitt och Ellens hem var en plats att vara glad på, även om ingen av oss riktigt förstod vad de varit med om. (Och i ärlighetens namn nog inte hade velat uppleva samma sak pga obefintligt sportintresse...)

Jag blev så lycklig över att vi verkligen får dela livet här, både glädje och sorg. Och för att båda delarna kan delas och kännas med även om vi inte upplevt exakt samma saker. För vi tycker om varandra här, och då blir det liksom så att om någon är ledsen, då känner vi med hen - och om någon är glad, då känner vi med hen. Och det, det är så himla himla fint. 

Och jag får tacka Gud för att mina vänner haft en helt fantastisk dag och fått uppleva saker de längtat efter, men framför allt för att deras glädje får smitta och över att jag, med ett uppriktigt hjärta får möjlighet att glädjas med dem. 

Och jag tänker att det är precis detta som mycket handlar om - att våga dela livet, och förstå hur mycket rikare det blir när man får vara glad, bara för att någon annan också är det. Tack gode Gud för det. 

om att vara en folkis-familj och om hur fint det är.

Det var så fantastiskt fint att komma tillbaka hit till Svf igår kväll, kramar och "hej hur har du haft det?" och så. Denna plats på jorden har verkligen blivit ett hem och människorna här en extra familj. Här har vi liksom inga syskon eller föräldrar, så vi skapar vår egna lilla nya folkis-familj. Det är precis så fint och konstigt som det låter. Vi hjälps åt med saker som ska fixas och delar med oss av vad vi har. Det blir så mycket smidigare och roligare och alltigenom bättre på det viset. Jag lagar någons byxor och någon annan fixar min dator när den krånglar, en tredje tar disken en extra gång medan någon annan städar köket. Någon lånar ut sin bil och en annan tvättar som tack. Jag tycker om det sättet att leva väldigt mycket. Att ta vad som finns och göra det bästa av allt - tillsammans.

Vi bor nästan hela klassen i en och samma korridor (och många av de som inte bor i detta hur är ändå här alla sina vakna timmar), vi delar ett mini-kök och ett vardagsrum och det går hur bra som helst.

Ikväll har jag, Ellen och Lydia bakat semlor som vi imorgon ska bjuda klassen på. Och vi hade visserligen ingen bakmaskin, vi fick röra med ett salladsbestick i en kastrull som bunke och en tårtspade fick bli degskrapa. För visst är det lite si och så vad som finns här och så, men vi blir bra på att tänka positivt, improvisera och göra saker på ett nytt sätt och under tiden ha väldigt roligt.

Ja, jag är otroligt tacksam för vardagen här, för min folkis-familj och allt jag får uppleva.

Gå bibelskola vänner. Det är typ det bästa jag gjort. Någonsin.